Ekonomisk kris, kravaller och strejker. Men också ockuperade parker, egen skolundervisning och kvartersbio. Greklands revolterande rörelser försöker finna sin roll, mitt i ett nationellt sammanbrott.

– Spräng riksdagen, säger mannen på uteserveringen. Han blandar sig nyfiket i vår konversation. Jannis har lagt ut en karta på bordet och visar mig var de olika ockupationerna i Aten ligger.
– Dessa ockupationer, fortsätter mannen. Vad gör alla dessa ockupationer egentligen. Om ni anarkister verkligen vill hjälpa oss mot politikerna som blåser oss varje dag, spräng riksdagen i sådana fall. Det skulle få effekt.

Vart man än går har folk synpunkter, de vill diskutera den politiska situationen i Grekland. Den ekonomiska krisen, nedskärningarna, sparpaketen och politikernas svek. Alla har åsikter.
– Det är problemet, säger Jannis till mig. Folk har med rätta tröttnat på hela det politiska etablissemanget, så nu vänder de sig till oss istället. De vill att vi ska lösa deras situation åt dem, frågar varför vi inte gör mer. Men vi vill ju inte bli nya politiska representanter som agerar åt andra. Vi vill agera med samhället, inte för samhället.

Janusansiktet

Bomber och ockupationer. Attacker mot polisen och organisering med grannarna i kvarteren, den grekiska anarkiströrelsens janusansikte. Militanta och ändå en förankrad massrörelse. Med självorganiseringen som det gemensamt bärande i alla projekt, oavsett om de är destruktivt riktade mot makten eller konstruktivt inriktade på att skapa alternativa strukturer. Men räcker dessa två sidor för att kunna agera i den omfattande politiska kris som Greklands ekonomiska haveri gett upphov till? Vad gör alla dessa ockupationer egentligen? Och var kommer de alla ifrån?

– Vi kallar dem ”decemberbarnen”, hela den nya våg av ockupationer som spred sig under decemberrevolten. Inte bara i Aten, utan i hela Grekland, berättar Stratos när jag stöter på honom i Thessaloniki.
Polisens dödsskjutning av 15-årige Alexandros Grigoropoulos i Exarchia december 2008 väckte en enorm motreaktion. Mordet slog an en ton djupt i många i samhället, en darrande resonans som fortsatte vibrera i flera veckor. I varje stad gick ungdomar ut på gatorna, slog sönder lyxbutiker och angrep poliser. Grekland brann i den mest omfattande protestvågen sedan diktaturens fall. En hel generation radikaliserades under de veckorna, tog steget ut på gatorna – och in i den utomparlamentariska vänstern. Decemberhändelserna öppnade nya perspektiv, för rörelsen och för hela samhället, menar Stratos. Den allmänna känslan att en oskyldig pojke dödats av staten blev kollektiv vrede.
– Det såddes frön, i en massiv dimension. Nu kultiverar vi dessa. Först om fem år kommer vi se resultaten, vad som går att skörda.

Stratos och Mario är aktiva i Antiauktoritära rörelsen i Thessaloniki, eller Alfa-Kappa som de förkortas på grekiska. När jag möter Thessalonikigruppen har den just ockuperat en skola. Kyrkan som äger skolan, har även den dragits med i den ekonomiska korruptionen och valt att ligga lågt med att kräva tillbaka byggnaden för att det inte ska grävas mer i deras finansiella situation. Den ekonomiska krisen och korruptionen öppnar alltså vissa luckor.
– Vi håller på att skapa en frihetlig skola här. Det är studenter som själva kommer hit och undervisar i de ämnen de kan, utifrån Freires befrielsepedagogik, berättar Mario.

Alfa-Kappa har redan experimenterat med en sådan självorganiserad undervisning i två års tid, med en kritisk undervisning utan vare sig prov eller examen. Verksamheten blev en stor succé, men lokalen var för liten och demolerades i februari av en fascistisk bomb.

Nya vägar

Antiauktoritära rörelsen bildades under globaliseringsrörelsen i ett försök att hitta öppnare former att arbeta politiskt för utomparlamentariska aktivister. I Grekland, likt i många andra europeiska länder, delades den utomparlamentariska vänstern i en mer hypermilitant svarta blocketfraktion och en förnyartendens som ville experimentera med deltagande metoder utåtriktat i samhället.
– I Alfa-kappa gör vi inga slutna squats, utan genomför ockupationer som öppna sociala platser där alla kan delta. För oss handlar det om att kämpa med samhället, inte för samhället. Vi går dit där kampen pågår, säger Stratos.
Där kom den formuleringen igen. Att kämpa med samhället. Självorganiseringen som en bärande principen.
– Alfa-Kappa är mer intresserade av samhället än resten av anarkiströrelsen. Många i samhället börjar agera självorganiserat, direktdemokratiskt. Folk har slutat tro på löften om framtida karriär, rikedom, bli egenföretagare, eller att kapitalismen kan lösa problemen. Det finns en spricka i den representativa demokratin, det är där vi måste agera nu, för att utöka den, säger Stratos.

De antiauktoritära har därför lagt alla ideologiska beteckningar åt sidan.
– Ideologier försöker använda samhället för sitt syfte. Vi håller inte bara inte med, vi är emot ideologier. En ideologi hamnar ofta emot samhället, där är det ingen stor skillnad på anarkisterna eller stalinisterna. Anarkister kan mycket väl skapa ett nytt Gulag med sitt politiska renhetsvurmeri, säger Stratos.
Jag tycker det låter onyanserat. Blir inte även denna antiideologi en egen ideologi, som snarare maskerar gruppens målsättningar och diskussioner? Hur kan man då analysera vilka nästa steg som behöver tas?
– Vilka steg behöver tas? Det går inte att säga, vi har inte någon ”master plan”. Det viktiga är att samhällets syn håller på att förändras och att vi måste befinna oss i denna förändring. Det är klart det är viktigt att ha målsättningar, så länge dessa är öppna. Och klart att vi kan använda oss av teori, även gamla teorier, för att förstå relationen stat-samhälle-kapitalism-exploatering. Men vi behöver inte en ideologi som föreskriver att agera på ett förbestämt sätt eller fungerar som en identitet. Det behövs inga nya manifest. Behöver vi något skapar vi det med samhället, säger Stratos.

Bakom barrikaderna

Anarkisterna arbetar på ett annat sätt. Deras ockupationer påminner mer om fort, med barrikader och skydd. Ockupationen Skaramaga i Exarchia i Aten startade i början på året. Huvudentrén är stängd när jag kommer för att knacka på, hela bottenvåningen barrikaderad och taggtråd hindrar folk att klättra upp på husfasaden. Men på baksidan av huset sitter Giorgis och blandar cement. Han tar en paus och tar med mig via en labyrint av bakvägar in igenom husets försvar och visar byggnaden. Anarkisterna bakom Skaramaga deltog alla i ockupationen av Politekniska universitetet i Aten under decemberdagarna. När universitetsockupationerna avbröts beslöt de sig för att ta ett nytt hus. Han visar på de slitna väggarna som de nu håller på att rusta upp.
– Det här är en historisk byggnad och får inte rivas. Men i och med att den är svårrenoverad och ligger så centralt, har den varit för dyr att köpa. Så istället har den stått tom och förfallit under många år, tills vi tog den för sju månader sedan, säger Giorgis.
Barrikaderna är nödvändiga eftersom ockupationen varit nära att vräkas, när polisen intensifierat sin jakt på militanta anarkister. Skaramaga-aktivisterna deltar ofta i de stora demonstrationerna, under namnet Eldcirkeln, och har gjort sig kända för att finnas i första linjen kring alla militanta konfrontationer runt manifestationerna.

Skaramaga har inte öppna stormöten, men Giorgis håller inte med om att anarkisterna skulle vara mer slutna än de antiauktoritäras ockupationer. I andra stadsdelar arbetar anarkisterna närmare lokalbefolkningen.
– I stadsdelen Petralona har lokalbefolkningen själva genomfört en egen ockupation som fungerar som en lokal mötesplats. Nu funderar de på att gå ett steg längre och börja med självreduktionskampanjer på matpriser i stormarknaderna i sitt område. Vi föredrar ju visserligen att inte betala något, att ta det vi behöver. Men vi ser ändå att det är ett steg på vägen när lokalbefolkningen börjar självreducera priser, säger Giorgis.
Jag berättar att jag ska gå vidare till Alfa-kappas lokal Nosostros några kvarter bort. Giorgis snörper på munnen och varnar mig.
– Passa dig för dem, de är ju vänsterfolk. Vi kallar dem för reformistiska anarkister, säger han.

Folkets park

Mitt i Exarchia, mellan uteserveringarna och universitetsbyggnaderna, pågår en annan form av ockupation. En övergiven rivningstomt har tagits över och gjorts om till en lokal park. Ett trettiotal personer har stormöte, de diskuterar den dagliga skötseln av parken. Tomten har stått öde ett bra tag efter att en sjukhusbyggnad rivits. Kommunen hade vaga planer på att bygga kontorslokaler där, men i väntan på det beslutet hade ödetomten mest blivit en samlingsplats för socialt utslagna, vilket gjorde kvarteren otrygga för de boende i området. I mars spreds lokalt en uppmaning att komma till platsen för att göra ett gemensamt rum av den. 800 personer dök upp, rev ner stängslen och de stora reklamskyltarna runt platsen och höll ett stormöte om vad de ville göra med tomten. Därpå upprättade de Navarinouvparken. Giorgos, Ariadni och Melani lämnar stormötet och sätter sig för att prata med mig.
– Vårt mål är att skapa ett alternativ till bara konsumtion. Här kan vi ha aktiviteter som inte bygger på att man måste köpa saker för att få sitta och umgås, säger Ariadni och sneglar bort mot alla uteserveringar och barer längre ner på gatan.
– Sedan vi öppnade parken har faktiskt de kommersiella uteserveringarna börjat tappa kunder, folk kommer hit istället. Här har vi hela tiden gratis aktiviteter som det går att delta i, fortsätter hon.

I parken arrangerar de konserter, föredrag, diskussioner, bedriver utebio och sommarlovsaktiviteter för barn. Jag frågar om de ser parken som en del av den sociala proteströrelsen som pågår, hur interaktionen mellan dem och rörelsen ser ut.
– I början var det många anarkister som var med och ockuperade parken, de satte upp en svart flagga. Efter mycket diskussion tog vi ner den, vi vill inte ha en etikett på parken. Många är visserligen anarkister, men alla är inte det. Det politiska är ju hela experimentet med självorganisering, att människor kommer samman och måste sköta det själva. Parken måste städas, aktiviteterna måste organiseras, alla delar på kostnaderna, säger Giorgos.
– Det är aktiviteterna som ger karaktär åt parken och gör att folk söker sig hit. På så sätt får de en bild av vad man kan göra med självorganisering, ett positivt exempel. Parken utvecklas ju hela tiden, det sker en ständig interaktion om vad vi vill med den och vad som händer, säger Ariadni.
– Jag tror det är så här en revolution faktiskt startar, säger Melani hoppfullt. Vi vill ju inte göra saker åt samhället, utan med samhället.

I svensk media har Exarchia skildrats som revolthärden, där de brunnit polisbilar varje kväll och skett konfrontationer med polisen. För att försöka kväsa den nya rörelsen har Exarchia militariserats av staten. Kravallpoliser patrullerar gatorna och deras fordon står uppställda som checkpoints utanför universitetsbyggnaderna dit de är förbjudna enligt lag att gå in. Ockupationerna är svåra att slå mot, men däremot en öppen park lätt att attackera. Vilket de också gjort gång på gång.
– Polisen brukar komma hit så fort det skett något någonstans i Exarchia. I början misshandlade de folk och grep många på platsen. Nu har lokalbefolkningen börjat reagera med ilska på det, säger Ariadni. Parkbesökarna har slutat springa så fort polisen kommer utan står kvar och håller samman. De som bor i kvarteret driver flera rättsprocesser mot polisen för trakasserierna i området. Det har begränsat polisens framfart.
– Vi har också gjort ett gemensamt uttalande, som Navarinouvparken tillsammans med Nosostros och flera andra lokala initiativ, att vi inte tolererar asociala brott som droglangning, förstörelse och stölder i vårt område. Exarchia har ju redan så dåligt rykte och vi vill inte att lokalbefolkningen ska drabbas, säger Giorgos.

Men Exarchia är ju också en väldigt populär alternativ stadsdel i innerstan, Atens motsvarighet till Kreuzberg eller Möllevången. Riskerar man inte att påskynda gentrifieringen?
– Det är ett dilemma vi står inför. Lyckas vi bra i vår ambition att skapa gemenskap och trygga kvarter påskyndar vi gentrifieringen. Och blir det ett misslyckat exempel, med ökad otrygghet, så blir det dåligt för rörelsen och skrämmer bort folk från oss. Det är i den motsättningen vi måste jobba, säger Giorgos.
– Vi får hoppas att det antikommersiella projektet med parken slår undan benen för vinstintressen i området. De flesta grannarna tycker att det blivit säkrare och tryggare i kvarteret sedan vi skapade parken, säger Ariadni. Men det finns också några som tycker det är för mycket oljud, aktivitet och politik och som flyttat härifrån.

Botanisk ockupation

Även om de grekiska protesternas tydliga epicentrum är i Exarchia, kretsar inte allt kring denna innerstadsdel. Det nya med ”decemberrevolten” var att ockupationerna spreds till förorterna och korsbefruktades med en våg av stadsdelsorganisering och kvartersförsamlingar. 2008 blev ett uppsving för alla sociala rörelser. Miljöfrågorna har oftast stått i centrum för stadsdelsrörelsen, ofta har de lokala kamperna handlat om att försvara lokala parker mot förtätning, stoppa byggandet av parkeringsplatser eller stora supermarkets. Det har skett kampanjer mot privatiseringar och mot den privata byggmarknaden, för behovet av gemensamma utrymmen även i förorterna. I stadsdelen Petroupoli har på Alfa-Kappas initiativ en botanisk trädgård, Votanikos Kipos, ockuperats och gjorts till en viktig lokal mötespunkt. När jag kommer dit sitter människor i alla åldrar i trädgården. Barnen leker, tanterna dricker kaffe och pratar. Några albanska gubbar hjälper en grupp ungdomar att fixa i ordning odlingslotterna i de trasiga växthusen och få igång bevattningssystemet.

Jag börjar prata med Magis, Giorgios och Maria, men snart har jag femton personer runt omkring mig som alla vill blanda sig i diskussionen och ge sin syn på situationen.
– Jag har aldrig varit aktiv politiskt innan jag kom till Votanikos Kipos, berättar Magis. Men i den här förorten är det lätt att kommunicera med lokalsamhället. Alla kommer förbi för att se vad som är på gång. Det är ju ett attraktivt läge, bredvid en park och en lekplats, så det är lätt att bara gå in och se vad som händer. Stormötena var öppna, så jag besökte ett och blev kvar.
– När vi ockuperade fastigheten och trädgården var de vandaliserade. Kommunen hade startat projektet i stadsdelen med EU-pengar, men så fort finansieringen var slut lät de trädgården bara stå och förfalla. Allt var förstört, missbrukare övernattade i trädgårdsbyggnaden och ingen i kvarteret gick hit. Det vi gjorde var att ta tillbaka lokalen till medborgarna, säger Maria.
– Vi tar ju hand om platsen, medan myndigheterna lät den förfalla, säger Giorgios.
Precis som de andra nya ockupationerna pågår en rad öppna aktiviteter: här ges språklektioner, det finns en teatergrupp och utomhusbio, barnverksamhet och politiska seminarier. Dessutom har man gjort i ordning trädgården med odlingslotter. Juli och augusti brukar vara döda månader under sommarlovet. Men Votanikos satsar på att ha aktiviteter för ungdomarna hela sommaren.
– Många är trötta på att bara vara åskådare och konsumenter. Här kan man delta aktivt i det offentliga rummet, det är inte bara en konsumtionsplats. Vi har något att erbjuda här, som folk har nytta av.  Men det svåra är ändå att få alla att ”delta” och inte bara ”ta”. Hur uppmuntrar man till deltagande, det är nöten som vi försöker knäcka, säger Giorgis.
Han tittar allvarligt på mig och fortsätter.
– Vi vill ju inte kämpa för stadsdelen, utan med.

Generalstrejk

Självorganiseringsprojekten i lokalsamhället är intressanta. Men var finns anarkisterna och de antiauktoritära i de stora protesterna mot den ekonomiska krisen, mot de försämringar som kommer ske i arbetslivet? Sedan februari, då de ekonomiska åtgärdspaketen och de stora sociala försämringarna offentliggjordes, har det hållits minst en större demonstration och flera generalstrejker i månaden. Vissa organiseras halvhjärtat av fackföreningsrörelsen, det socialdemokratiska partiet Pasok har ju ändå regeringsmakten och är de som formellt beslutat om åtgärderna. Den bärande kraften i de sociala protesterna är istället det grekiska partiet KKE, kommunister av den gamla skolan, samt deras tvärfackliga frontorganisation PAME. KKE samarbetar aldrig med övriga vänstern utan organiserar alltid sina manifestationer och strejker själva, och de är fortfarande en massrörelse.

Jag tar en taxi in till demonstrationen under generalstrejken. Taxichauffören berättar att de endast strejkar när busspersonalen jobbar, och tvärt om. Annars skulle det ju bli kaos, säger hon. Det är en något märklig känsla att gå i demonstrationen, på vår gata tågar 10 000 personer i olika fackliga block och vänsterblock. Alfa-kappa har sitt block, Skaramaga-anarkisterna kring Eldcirkeln sitt. På demonstrationerna håller åtminstone alla utomparlamentariska aktivister ihop. På gatan ett kvarter ner ser vi KKE:s demonstration, även den med 10 000 deltagare, vandrar parallellt längst vår hela vägen fram till riksdagen – men utan att möta oss. Deras demonstrationsvakter bär alla påkar med en liten röd fana i toppen. Jag möter upp Marianna från trotskistiska Spartakos. Hon berättar om hur splittrad den grekiska proteströrelsen mot krisen är, massprotesterna till trots.
– Fackföreningarna backar ju i slutändan upp Pasok, medan KKE är oerhört sekteristiska vilket försvårar uppbyggandet av en bred protest. Samtidigt är KKE-PAME de enda som fokuserar på produktionen och organisering på arbetsplatserna. De övriga sociala rörelserna, vänstern och anarkisterna organiserar sig bara utifrån stadsdelarna och i studentrörelsen, berättar hon.
KKE och fackföreningarna stod helt utanför den sociala explosionen i december 2008, då anarkiströrelsen fick sitt uppsving. Men de jobbar hårt nu på att ta igen den förlorade marken, menar hon. I krisdemonstrationerna har anarkisternas roll snarare inskränkts till att ta konfrontationerna med polisen och ställa till kravaller.
– Demonstrationerna blev större och större för varje månad under våren. Den största var 5 maj med 200 000 deltagare, en så stor demonstration har inte hållits i Grekland sedan diktaturens fall för trettio år sedan, säger hon. Men därefter har de minskat igen.

En av anledningarna är att sommaren lagt sig som ett lock över protesterna. Det är först när folk kommer tillbaka från semestern som nedskärningarna och försämringarna verkligen kommer börja kännas. Då kommer situationen återigen bli kokande. Men det finns också ett allvarligare skäl. Under manifestationen den 5 maj kastade anarkisterna, sin vana trogen, molotov cocktails mot bankerna längs demonstrationsvägen. Denna gång slutade det i katastrof. I en av bankerna brann tre inlåsta anställda inne, kvävda av röken. En oerhörd tragedi.
– Det var vi som rörelse som dödade dessa personer eftersom vi accepterade de tendenserna i rörelsen, säger Stratos från Alfa-kappa. Tyvärr har våld blivit en fetisch för många anarkister.
– Militansen måste ligga på en nivå så att alla kan delta och använda den. Den får inte utföras av en militant elit, fortsätter han och åsyftar de nya väpnade vänstergrupper som bildats i Grekland. När övriga samhället använder våld gör vi det också. Om våldet har en poäng. I till exempel december var våldet massivt och spritt över hela Grekland, även i småstäder. Alla var förbannade på statsmakten.

Anarkisterna i klasskampen

Det är kanske därför pendeln svängt för rörelsen från att betona den destituerande makten (attackerna, sabotagen, kravallerna, blockaderna), till att satsa på den konstituerande makten (ockupationerna, självorganiseringen, stadsdelsorganiseringen). Men räcker det? När pensionerna skärs ner och pensionsåldern höjs, när de offentliganställda får försämrade anställningsvillkor och sänkta löner, för att staten på IMF:s direktiv ska minska sina utgifter och budgetunderskottet, vad kan då rörelsen sätta emot? Med den informella arbetsdelningen i vänstern är det kommunistpartiet som organiserar motståndet på arbetsplatserna, medan de frihetliga har hittat sina ansvarsområden: de antiauktoritära i stadsdelarna skapandes alternativprojekt och anarkisterna i attackerna mot statens symboler.

Jag försöker fråga alla grekiska aktivister jag träffar hur det står till med organiseringen på arbetsplatserna. Men den utomparlamentariska vänstern har svårt att få in en fot där. De gör stödaktioner och solidaritetsaktioner vid enskilda arbetsplatskonflikter.
– Vi deltar i försöket att bygga upp några arbetarråd, en form av stormöten för olika branscher. Just nu finns det en sorts träffar för restaurangbranschen och en annan för post- och kurirbranschen, säger Giorgis från Skaramaga.

Alfa-kappa berättar att spanska CNT hört av sig flera gånger och undrat varför de antiauktoritära inte försöker starta ett syndikalistiskt fack. Med sina rödsvarta fanor syns släktskapet tydligt. Men ”Peppe”, som är av grundarna av Alfa-kappa är skeptisk.
– Det är staten som är fienden och nu börjar folk tappa tron på systemet, så det är i samhället vi måste vara, säger han. Dessutom finns inget att hämta i gamla ideologier, vare sig i syndikalismen eller anarkismen längre.
Fast är de inte fast i anarkismen undrar jag, med deras fokus på staten. Självorganisering i samhället i all ära, men hur kan en rörelse bygga en effektiv motmakt i denna situation utan att ha en analys av kapitalismens exploatering och organisera sig inom produktionen? Peppe tittar irriterat på mig, genomskådande.
– Marx leder bara till Gulag, om det är det du fiskar efter, svarar han. De analyserna av kapitalismen håller inte längre. Dessutom är staten den största arbetsgivaren i Grekland. Varje arbetsmarknadskonflikt blir omedelbart politisk, och protesterna riktas mot staten.

Kanske är det inte konstigt i det läget att anarkistiska idéer får sådan spridning. Och att det är inom den offentliga sektorn som kommunistpartiet har sin starkaste fackliga organisering. Generalstrejkerna sker nästan bara av offentliganställda, med betydligt färre protester bland privatanställda.

Vad bör göras?

– Det är svårt att veta hur vi strategiskt ska agera i den här situationen, säger Marianna från Spartakos. Det mest brådskande målet är att få bort IMFs lånekrav och åtgärdslista. Pasok vann valet på keynesianska löften om välfärd, men genomdriver nu en nyliberal ekonomisk nedskärningspolitik. Vilket gör att folk lever i en ekonomisk terror, de är paralyserade. På grund av att Grekland är bankrutt resonerar många människor att de inte gillar åtgärderna men att det kanske ändå är enda lösningen. Hur förklarar vi att en annan väg är möjlig? Lyckats vi inte med det kan missnöjet svänga till höger och ta sig uttryck som rasism.
– Vi är i samma situation nu som Argentina var i 2001, när IMF tog över kontrollen över statsfinanserna, säger Stratos från Alfa-kappa. Det är inte längre bara en ekonomisk kris, utan nu en hel systemkris. Folk har tappat tron helt på det politiska systemet och de politiska partierna som försvarar detta gamla system. Det finns en oerhörd trötthet över den massiva plundringen av välfärdsstaten.
– Den grekiska statsministern har till och med bett Frankrike och Tyskland om stöd, om det skulle bryta ut en social revolution. Vi får också se vad som händer när medelklassen börjar drabbas och skickas ut i osäkerheten, hur de kommer protestera. Den grekiska medelklassen var en miljon personer, men de minskar nu och proletariseras snabbt, säger Stratos.

Stratos är likt Marianna orolig för vilken väg detta sociala missnöje kommer ta.
– Antingen går det mot en form av kannibalism, där alla bara försöker rädda sig själva, eller så börjar man lita på sin kollektiva styrka. Om samhället slutar tro på att vara samhälle, att det är var och en för sig som gäller, då är det bara att kapitulera, då är vi förlorade.
Även Maria på Votanikos Kipos är inne på samma spår.
– Hur skapar man solidaritet mellan människor när det exploderar, så att solidariteten då ska vara självklar? Att föreställningen om självorganiseringen ska finnas hos alla, så att Krapotkins ”inbördes hjälp” framstår som ett tänkbart alternativ, säger hon.

Alla experiment med självorganisering, direktdemokrati och självstyre har därför en tydlig poäng menar de. Det är genom dessa en erfarenhet av att agera kollektivt sprids och en allmän solidaritetskänsla inom samhället skapas steg för steg, som motvikt mot en individuell reaktion på krisen.

Stora brådskande frågor att hitta lösningar på. Och överallt kommer samma förslag. Självorganisering, självorganisering, självorganisering. Generalstrejken är över för denna gång, men en ny är redan utfäst. I väntan på att den heta sommaren ska ta slut, för att gå in i en ännu hetare höst. Jag tar en sista promenad i det sommarvarma Aten, driver runt i Exarchias livliga kvarter och försöker gå vilse. På ytterligare en ödetomt som omvandlats till en gemensam mötesplats hittar jag Atens surrealistgrupp. De diskuterar de senaste stöduttalandena för sociala protester de ska skriva. Och hur deras nya experimentella poesiperformance ska gå till.
– Vi vill ju inte agera för publiken, utan med dem, säger surrealisterna.
– Hurra, ropar jag.

Mathias Wåg