Förtryck eller motsättning? Dags att lämna tripleoppressionteorin

Revolutionen börjar inte inom oss själva. För att förändra samhället måste vi få till stånd kollektiva handlingar. Förtryckssamverkanteorin ledde till individualism och vi måste gå vidare. Rikard i från Stockholms LS inleder här en diskussion om Triple Oppression.

De senaste årtiondena har präglats av sammanbrott för efterkrigstidens samhällsordning. Ur askan håller något nytt på växa fram, ännu löst i konturerna, men det tycks handla om nyliberalism snarare än reglerad kapitalism, information snarare än massproduktion, individualism snarare än kollektivism, nätverk snarare än byråkratiska hierarkier och en uppluckring av jämlikhetssträvanden och solidaritet.

Det nya byggs på nederlaget för den traditionella arbetarrörelsen såväl som för 60- och 70-talens sociala rörelser. Och detta gäller inte minst de radikala och revolutionära rörelserna och visionerna. Nederlaget är inte bara fysiskt, utan även ideologiskt. Det nya samhället anser sig bara behöva ungefär en tredjedel av mänskligheten och överger resten. Det nya samhället har en massa förlorare, och på sikt måste det vara omöjligt att bygga det nya samhället utan dessa. På 80- och 90-talen har en massa försvarskamper genomförts. Manuel Castells, den mest hippa intellektuella vad gäller informationssamhället, intervjuades i DN 2/1 –00:

”Idag pågår en social polarisering utan historisk motsvarighet. De som gör motstånd mot utslagningen är i regel defensiva och inriktade på särintressen. De kämpar för sin överlevnad”, säger han. ”Dessa grupper klamrar sig fast vid sina nationella, etniska eller religiösa identiteter därför att de står vanmäktiga inför ett system som behandlar dem som en belastning”.

En politik baserad på identitet går djupare än så, den går in i våra egna led, bland oss som kallar oss revolutionära och socialister. Vi lever i en tid när socialismen som alternativ till kapitalismen är så gott som tvärdöd. Nej, det är inget ställningstagande, utan ett torrt konstaterande. Efter 30 års nyliberal offensiv och enorma framgång är idag alla med tillgång till media positiva till marknadsekonomi, även om vissa vänsterdebattörer fortfarande vill reglera ekonomin och fördela överskottet. Men ”ingen” vågar eller kan ställa upp ett alternativ, en motbild, ett totalt ifrågasättande av det kapitalistiska systemet.

Att på allvar förespråka revolution och kommunism/anarkism är att försätta sig utanför debatten. Ja, bara att hävda att det finns klasser och sträva efter jämlikhet har blivit suspekt.

Samtidigt vill radikaler agera, förändra, vara radikala. Men om vägen är stängd att på allvar diskutera ett helt annat samhällssystem, är det fortfarande ganska okej att förändra saker som inte på allvar hotar kapitalet. Att vilja förbättra miljön eller bekämpa patriarkatet, rasismen, homofobin etc är fullt möjligt. Det är en åsikt som man får framföra i media, som man till och med kan få viss respekt för.

Detta är sammanhanget vi rör oss i, vare sig vi vill eller inte, och som den här historiebeskrivningen utspelar sig i.

In i getingboet

Jag skrev det mesta av den här artikeln för ungefär ett år sedan, men den blev liggande av olika skäl. Av feghet, av att annat kom i vägen, men mest av en känsla att tankarna inte riktigt hade mognat. Artikeln uppfattas nog av många som mindre kontroversiell idag än för ett år sedan, men av andra som dum och dryg. För säkerhets skull vill jag betona att jag återger en högst subjektiv upplevelse, där andra säkert har mer positiva upplevelser av samma förlopp. Men jag hoppas att mina erfarenheter kan vara av något intresse för en debatt kring dessa frågor, oavsett om man håller med eller inte.
Men vi tar det från början.

Tre är ett

För sex-sju år sedan läste jag ”Triple Oppression”, den text som förmodligen utövat störst inflytande på den unga frihetliga rörelsen i Sverige. En kort sammanfattning:

I stället för att som socialister gjort i 100 år, hävda att klasskampen är det avgörande för att förändra samhället till något bättre, och gärna inflika att kamp för exempelvis kvinnors rättigheter ”splittrar kampen”, hävdar artikeln att det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes feministernas slagord om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över- och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.

Jag var oerhört förtjust i den texten. Jag tyckte att den var anarkistisk, och att den utgjorde ett försök att utmana de marxister som alltid – åtminstone ideologiskt – dominerat den radikala vänstern. Den var progressiv och nyskapande. Dessutom, och knappast genom slump, uppvisade tankarna likheter med 80-talets populäraste intellektuella skola, postmodernismen. Långt utanför anarkiströrelsen diskuterades klass, ras och kön, nätverk och decentralisering, förhållandet mellan kollektiv, grupper och individer, förtryck och hierarkier. Jag tänker dock inte ge mig in i definitioner av det vida och diffusa begreppet postmodernism, men den spökar i bakgrunden.

Nischad rörelse
För att förstå treförtrycksteorins framgång i a-rörelsen krävs lite mer bakgrund: I slutet av 80-talet började anarkafeminister i Stockholm påtala att kvinnor förtrycktes även i anarkistmiljön. De krävde sin rätt till separatistisk verksamhet, vilket bara motvilligt accepterades av männen. Och i början av 90-talet skedde en omgestaltning av den tidigare relativt homogena anarkiströrelsen till en rörelse som bestod av mindre beståndsdelar, aktionsgrupper med speciella inriktningar, till en början främst grupper som arbetade med antifascism, feminism och miljökamp. Triple Opressions tankar om parallella förtryck tycktes passa som handen i handsken för denna nyorientering.

Men de senaste åren har jag (och många andra) ansett att anarkiströrelsen, beväpnad med dessa nya idéer, började uppvisa vissa märkliga drag. Vi har funderat kring vad som gick fel och varför.

Själva Triple Opression-begreppet ersattes snart av det totalt relativistiska begreppet ”förtryckssamverkan”. Det ansågs nämligen förtryckande att bara se tre huvudsakliga förtryck. Allt eftersom nya intressegrupper etablerade sig i rörelsen tillkom därför ungförtryck, handikappförtryck, homofobi, djurförtryck etc. Fortfarande gällde dock att alla förtryck var lika viktiga. Det fanns en logik i denna utveckling, men att få rätsida på den nya teorin var inte helt lätt. En talande men kanske inte helt representativ formulering fanns i Brand 4/98: ”Att besegra den materiella utsugningen betyder inte att djur, kvinno, natur, skogs- samt ungförtryck försvinner samtidigt (alfabetisk ordning)”.

Organisationsformen var i hög utsträckning informell, med allt vad det medför av demokratiska problem. I konsensusdemokrati tenderar tyvärr grupptrycket att dominera över sakargument, och över vars och ens rätt att tycka och rösta som de vill. Men istället för att ta till sig av kritiken mot själva strukturlösheten blockerades ofta beslutsprocessen av långa diskussioner om ”informella hierarkier”, eller för att någon gjort sig skyldig till brott mot någon av de härskartekniker som utvecklades av Berit Ås och anammades och gavs en väldigt rigid tolkning av rörelsen.

Eftersom alla förtryck var lika viktiga och förtrycken så många behövdes det en formel för att någorlunda enkelt lösa alla konflikter som uppstod. Formeln löd: ”Varje förtryckt grupp har själv rätt att definiera sitt eget förtryck”. Det finns förstås en poäng med det, som går tillbaka ända till formuleringen ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”. Men där arbetarklassen uppfattades på en strukturell nivå, där arbetarklassens egna organisationer skulle leda kampen snarare än att förlita sig på borgerlighetens välvilja, handlade det här mestadels om personer. Ofta omöjliggjordes sakliga diskussioner eftersom sakargument bemöttes med hänvisning till debattörens ställning eller grupptillhörighet. Kön, sexuell läggning, klassbakgrund, ålder etc medförde en rättighet att tala i vissa sammanhang och en plikt att inte öppna käften i andra.

Metadebatter
Antalet metadebatter, det vill säga debatter om debatten, slog rekord på grund av överkänslighet för ”auktoritära tendenser” eller misstanken att folk på ett eller annat sätt ”talade i egen sak”. Och när dialogen dör ökar inskränktheten.

En i grunden sund medvetenhet om insocialiserade roller ledde till en fokusering på hur folk – inom rörelsen – betedde sig, och snart också hur de klädde sig, vad de åt etc. Överdrifterna ledde till omvänd skuldbeläggning (av till exempel kvinnor som sminkar sig) och relativt små felsteg kunde få orimliga proportioner. Intoleransen mot personer som inte passade in i mallen tycktes tillta. Begreppet ”PK-press”, det sociala trycket på att i alla lägen uppträda ”politiskt korrekt” – enligt den dominerande gruppens definition – uppstod först som en negativ term. Men efter ett par år började ordet användas positivt, som något som fick ”förtryckare” att ”hålla sig i skinnet”. Argumentet att en förändring på grund av socialt tryck bara sker på ytan bet inte på dessa. Att det krävdes ett heltidsengagemang att hålla reda på vilka förtryck som gällde för dagen gjorde att folk gick omkring som på nålar och stämningen var ofta minst sagt spänd. Nykomlingar hade svårt att anpassa sig och det var lätt att trampa fel, vilket om det skedde kunde få stora konsekvenser.

Slutligen bidrog förmodligen de alltmer djärva aktionsformerna till att öka anspänningen och isolera rörelsen; jag har själv deltagit i diskussioner om att det väsentliga inte är att få fler människor att aktivera sig eller ta intryck av de frihetliga idéerna, utan om att stärka effektiviteten och sammanhållningen inom gruppen. Bland annat på grund av det engagerade jag mig i SUF i stället, men det är en annan historia.

Förtryck?
Kanske berodde den här utvecklingen på att det mesta tenderar att förlora sina proportioner i en liten och ganska isolerad rörelse. Kanske berodde det på frustrationen över att vilja allt men vara maktlös över allt annat än sitt eget och den närmaste gruppens liv; ett intryck som förstärks när man ser sig vara omgiven av en mängd förtryck men saknar medel att förändra strukturerna, eller ens en analys som kan peka ut en färdriktning för att kunna förändra strukturerna.

Kanske bidrog till och med själva användandet av ordet ”förtryck” till det som jag och andra uppfattar som en urartning. Det kan förefalla semantiskt, men orden återspeglar ju någon slags verklighet (utan att ta till postmodernistiska överdrifter). Att ständigt tala om förtryck är bra för att påvisa att vi lever under ett grymt system. Men bara för att någon är förtryckt innebär det inte att personen – eller djuret, eller skogen – har vare sig vilja eller förmåga att ta sig ur förtrycket. Marx kritik av den utopiska socialismen passar ganska väl in här. Hur välmenande utopisterna än var saknade de en väg till målet, ett handlande subjekt. Marx analyserade det kapitalistiska samhället och kom fram till att det var löneproletariatet som både har ett materiellt intresse av och en faktisk möjlighet att – i egenskap av att vara kapitalets viktigaste produktivkraft – avskaffa kapitalismen, att göra revolution. Och det är först när moralisk upprördhet och en förändringsvilja kompletteras med en rimlig strategi som politik skiljer sig från moral.

Ett uttryck för detta är att man inom marxismen snarare talar om motsättningar än om förtryck. Ägarklassen och arbetarklassen står i motsättning till varandra. Vem som dominerar är uppenbart, men vad som är möjligt i samhället utgör alltid en jämvikt av maktförhållandena mellan klasserna. Detta synsätt innebär att man tillerkänner arbetarklassen makt, ett handlingsutrymme. Det är inte enbart en ”förtryckt grupp”.

Historiematerialism
Detta materialistiska perspektiv saknas, vad jag har sett, i förtryckssamverkan och Triple Opression. Där handlar det mer om att om alla kämpar bäst de kan mot ”sitt” förtryck kommer systemet att gå under. Dessa grupper ska enligt teorin kunna upprätta allianser. Kanske räcker det som strategisk programförklaring, men jag är tveksam, eftersom jag tror att gemensam handling förutsätter en gemensam grund att stå på.

Genom historien har allianser upprättats mellan exempelvis arbetare, färgade och kvinnor, men lika ofta har förtryckta splittrats och deltagit i ett ömsesidigt förtryck. Och om vi återknyter till anarkomiljön i Stockholm var tyvärr det sistnämnda ofta rådande. Först ut var kvinnorna, som krävde sin rätt gentemot män. Sedan kom Unga för ungas befrielse, som krävde sin rätt gentemot äldre (ungdomar), oavsett kön. Sedan förstärkte de lesbiska sina positioner, och bittra debatter uppstod mellan framför allt heterosexuella och homosexuella kvinnor. Invandrare bildade vad jag känner till inga egna basgrupper förrän senare, men så var de också rätt fåtaliga i den miljön. Och när allting snurrat runt ett varv bildades (eller åtminstone diskuterades) arbetarklasseparatistiska grupper inom denna gamla gren av arbetarrörelsen. En del alliansbygge fanns förstås också, framför allt genom att grupperna gick på varandras demonstrationer, men där fanns också en slags ”tävlan” i vilken grupp som var mest förtryckt. Och där den första strävan, att stärka kvinnor, skapade ständiga uppsplittringar särskilt bland just kvinnor.

Identitetspolitik
I USA etablerades under 80-talet begreppet ”identity politics”, identitetspolitik, för att beskriva tendensen att många nya rörelser fokuserar på särskilda, starkt identitetsskapande, egenskaper eller föreställningar hos dess medlemmar. Det kan vara rörelser byggda på religion, nationalitet, etnicitet, sexualitet, kön och så vidare. Eller rent av klass – så länge det handlar om gemensamma personliga egenskaper, en gemensam identitet, snarare än samhälleliga strukturer. Inledningsvis handlade de progressiva av dessa rörelser om att flytta fram positionerna för en förtryckt grupp i ett progressivt samhällsklimat. Men fortsättningen handlar nog ofta om att rädda vad som räddas kan i den samhällsutveckling som beskrevs inledningsvis.
Under 90-talet har identitetspolitiken utsatts för allt mer kritik. Till exempel av den brittiska historikern Eric Hobsbawm, som anser att den ofta leder till isolering och fetischisering av bara en dimension av den komplexa mänskliga naturen. Den fragmentarisering som blir resultatet kan inte repareras genom att ett antal minoriteter adderas till varandra, även om de tillsammans utgör en majoritet, eftersom grunden för gemensam handling ändå gått förlorad. Vänstern måste istället tala för människan och människor i sin helhet, anser Hobsbawm.

Även feminister har kritiserat identitetspolitik, och det finns all anledning att reflektera över andras erfarenheter av liknande utvecklingar som den i Stockholms a-miljö. Av en slump fick jag nyligen tag i boken Professing Feminism av kvinnoforskarna Daphne Patai och Noretta Koertge. Jag känner inte till dem i övrigt men det är slående vilka likheter anarkiströrelsen i Sverige uppvisar med de exempel författarna ger från universitetsmiljöerna kring ämnet Women Studies i USA. Från början försökte kvinnliga studenter och lärare enas för att bryta upp mansdominansen, men genom etablerandet av identity politics (IDPOL, i deras förkortning) uppstod splittringar i stället för enhet, identitetstillhörighet blev viktigare än sakargument, och alla som på något sätt kunde anses privilegierade avkrävdes tystnad i församlingen efter ett mönster som är nästan identiskt med det jag beskrivit ovan. I processer dömdes folk ut för att de inte hade ”rätt” identitet för att kunna ha en åsikt i frågan – denna uttalade antiintellektualism är ju om möjligt ännu mer slående i en universitetsmiljö. Nedanstående – långa – citat kritiserar också principen att förtryckta har rätt att definiera sina egna förtryck. Det gör rätt kontroversiella påståenden, men måste förstås i ett sammanhang där vi är överens om att förtryck är något som ska bekämpas, men där man kan ha olika åsikter om hur.

Lösningen
Varför fortsätter IDPOL? frågar sig Patai och Koertge.

”Svaret är att det fungerar på kort sikt, åtminstone inom progressiva och vänligt inställda universitetsmiljöer. De flesta av våra kollegor känner – till deras fördel, kan man tycka – ett slags ansvar för det förflutna och är högst mottagliga för beskyllningar om kollektiv skuld. Men IDPOL, med dess inneboende instabilitet och framkallande av interna konflikter, kan inte bära upp en sammanhängande politisk rörelse. Dessutom lockar den deltagarna att hitta på anklagelser, genom att alltid ge större tyngd till vittnesmålen från förtryckta grupper. Ju mer framgångsrik feminismen är på att skapa moralisk upprördhet över sexuella trakasserier, våldtäkter eller förnedrande kommentarer på arbetsplatsen eller i klassrummet, desto mer troligt är det att medlemmarna i en skyddad grupp upptäcker att det ligger i deras intresse att göra falska eller överdrivna anklagelser. I en våldtäktsrättegång, till exempel, är det nu ironiskt att när vi – helt riktigt – avdramatiserar skulden hos den kvinna som anklagar, underminerar vi samtidigt det gamla feministiska argumentet att processen att anklaga någon för våldtäkt är så självförnedrande att ingen kvinna någonsin medvetet skulle göra en falsk anklagelse.
Liknande historier kan uppstå vid anklagelser för rasism. I väldigt fientliga miljöer måste ett offer för rasism ha ett mycket stort mod för att tala ut. Men i ett klimat där det förutsätts att alla vita personer är rasister, skulle det vara förvånande om individer inte någon gång anklagade någon för rasism när det ligger i deras intresse att göra det.

Den enda lösningen på ett sådant missbruk är att sluta använda identitet som en nyckel till alla frågor om sanning och ansvar. Förtrycket kommer inte att upphöra på grund av vissa politiska eller moraliska privilegier ges till de förtryckta. Dess eliminering måste sökas annorstädes.”

Kapitalism ej förtryck
Om jag tycker att förtryckssamverkan är ganska enkelt att avfärda i sin totala avsaknad av fokus, på grund av relativiseringen och rädslan för att våga prioritera, på de orimliga krav den i realiteten ställt på personerna i rörelsen, är jag fortfarande mer positiv till delar av Triple Oppression, särskilt dess framhävande av att patriarkatet och rasismen (och även andra förtryck) sällan är direkta konsekvenser av kapitalismen utan egna strukturer med en egen logik, som knappast med automatik kommer att upphöra den dagen produktionsmedlen socialiseras. Men Triple Oppression är även behäftad med svagheter. Fokuseringen på förtryck snarare än motsättningar, som diskuterades ovan, är en. Möjligtvis går det att utvidga det materialistiska ”klasstänkandet” även till rasism och sexism. Men då måste man vara medveten om vissa avgörande skillnader mellan dessa förtryckande strukturer och kapitalismen.

Kapitalismen är inte i första hand ett förtryck. Det är ett socialt system, som bland annat bygger på att människor splittras i klasser, där arbetarklassen tvingas lönearbeta och skapa profit åt ägarklassen. Klassamhället är grundat i en materiell verklighet, som i sin tur skapar en rad föreställningar och socialiserar in människor i olika roller. Både patriarkatet och rasismen saknar kapitalismens otroliga dynamik. En dynamik som beror på att mervärdets syfte är att återinvesteras för att skapa nytt mervärde och av konkurrensen mellan företagare som gör att de hela tiden måste ligga steget före sina konkurrenter för att skapa mer mervärde. Som vi såg inledningsvis förändrar denna dynamik produktionen och samhället, och, för att tala med Marx, omvandlar och återskapar ständigt de objektiva förutsättningarna för klasskamp. Den driver samhället framåt (inte i en normativ bemärkelse) i ett stegrande tempo – men trots detta är det fortfarande ett kapitalistiskt samhälle, där klassmotsättningarna består.

Sexism och rasism
Sexismen och rasismen är däremot, så vitt jag kan se, förhållandevis statiska strukturer, de anpassar sig till utvecklingen snarare än driver den. Även om sexism och rasism naturligtvis även har materiella aspekter, är det i första hand tankesystem. Även om det är lätt att se vem som tjänar på dessa strukturer, saknar den förtryckta parten en homogen, klart definierad motpart som både är en medveten aktör i dessa strukturer och som upprätthåller makten över strukturerna. Detta minskar inte betydelsen av att bekämpa sexism och rasism, men säger något om skillnaderna. Kvinnorörelsens syfte är att driva igenom konkreta reformer och långsiktiga attitydförändringar, som är nog så revolutionerande men knappast revolutionära i betydelsen snabba omvälvningar av samhällets organisationsform.

Trots att jag är fullt medveten om att kvinnor och färgade som tillhör överklassen också utsätts för sexism och rasism, är det fortfarande så att när vi kategoriserar människor utifrån ras, klass och kön så talar vi i hög grad om samma personer. Om vi använder den klassanalys som Göran Greider gör i sin bok Arbetarklassens återkomst (andra analyser kommer till andra resultat, men det spelar mindre roll för resonemanget nedan) tillhör 57 procent av Sveriges förvärvsarbetande arbetarklassen. Av kvinnorna tillhör två tredjedelar arbetarklassen, och av invandrarna tillhör närmare tre fjärdedelar arbetarklassen. En arbetarklass förenad över köns- och etniska gränser är förmodligen den mest potentiellt explosiva sammansättning människor som Sverige kan uppvisa; den enda grupp som inte bara har intresse av utan även möjlighet att omkasta samhällssystemet. Utan tillgänglig statistik vågar jag påstå att samma mönster – dessutom förmodligen ytterligare accentuerat – återfinns på global nivå.

”Min tes är att klassdimensionen är mer avgörande än någon annan och att den dessutom tillhandahåller bättre redskap för att få till stånd kollektivt handlande hos en rad skenbart åtskilda grupper i samhället”, sammanfattar Greider. Han är en tvättäkta reformist, men det väsentliga här är inte vad det kollektiva handlandet består av utan hur det väcks till liv.

Tillbaka till klasspolitiken
Det är viktigt och nödvändigt med antirasism och feminism, och vi ska förstås delta i de kamperna i samarbete med alla som delar dess mål. Men om vi vill uppnå den revolutionära samhällsomvandling som anarkister och syndikalister kämpar för, anser jag att vår kamp måste föras med arbetarklassen – i denna vida bemärkelse – som utgångspunkt.

Sedan är det en annan sak om det fortfarande är möjligt att förena denna vida arbetarklass. Att förtryckssamverkan blivit ledande teori i anarkiströrelsen, att postmodernismen varit den ledande ideologin på universiteten och att nyliberalismen är den ledande ekonomiska och politiska teorin hänger förstås samman med att dagens värld är kaotisk, fragmentariserad, otrygg. Trots detta är gemensam kamp möjlig. Manuel Castells nämner feminismen och miljörörelsen som exempel på rörelser som ”vidgar försvaret av sin identitet och sina värden till ett universellt projekt som påverkar utvecklingen långsiktigt”, och berömmer zapatisterna i Mexiko för att ha ”lyckats visa hur mänsklighetens framtid hänger ihop med indianernas kamp för lokalt inflytande”.

Samma sak måste förstås gälla arbetarrörelsen. Även under den industriella revolutionen var de förtryckta splittrade, och det krävdes decennier av arbetarrörelseorganisering innan klass blev en starkare tillhörighet än exempelvis religion – en tillhörighet utifrån vilket det blev möjlig att handla kollektivt och omgestalta samhället.

Jag hoppas att ingen uppfattar detta inlägg som ett försök att förskjuta debatten tillbaka till den punkt där diskussionerna fanns innan feminismens och Triple Oppressions djupa inverkan på 90-talets frihetliga rörelse. Om inte annat inser jag och många andra att med dagens klassammansättning måste vi just ”få till stånd kollektivt handlande hos en rad skenbart åtskilda grupper i samhället” om vi vill avskaffa kapitalismen och utplåna de hierarkiska och förtryckande relationer som råder människor emellan. Då räcker det inte med vit, manlig klasskamp, lika lite som det räcker med den individualiserande inverkan som förtryckssamverkan har. Då krävs en klasskamp som är på alla sätt progressiv och medvetandegjord om kvinnoförtryck och rasism, både som strukturella fenomen och hur dessa påverkar oss som individer.

Men fokus för denna kamp får inte ligga på hur vi själva ska bli ”politiskt korrekta”. Nej, revolutionen börjar inte inom oss själva. Om vi trodde att människor kunde bli perfekta under det rådande systemet vore vi ju överhuvudtaget inte revolutionära.

/ Rikard, Stockholms LS

En kommentar på “Förtryck eller motsättning? Dags att lämna tripleoppressionteorin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.