Tillbaka till ruta ett. 2010 publicerade Brand temanumret Livet i limbo, om vi var på väg in i ett hegemoniskifte. Nu återvänder vi till diskussionen. Om skiftet är över, var är vi då?

Introduktion till Fast i zombietillvaron, Mathias Wågs intervju med Keir Milburn.

Vi har genomgått ett stort skifte. Borgarna kallar det paradigmskifte, vi kallar det hegemoniskifte. Den politiska kartan har ritats om, väljarblock har brutits upp. Under allt vilar stora ekonomiska skiften och en globaliserad värld som bryts upp i många poler. Det stora nyliberala projektet med världsomspännande frihandel har krackelerat. Välfärdsstaten monteras medvetet ner. Om vi närmar oss någon form av global anarki håller den att skapas av totalitära ledare ovanifrån, inte av massorna underifrån.

Men kan en ny maktordning fungera utan ett folkets samtycke? Behöver inte kapitalet uppnå en viss social fred för att kunna bedriva sin verksamhet? Har det inte varit kompromisser som arbetarrörelsen historiskt uppnått med sin kamp?

Saltsjöbadsavtalet var en sådan historisk uppgörelse mellan arbetsköpare och säljare av arbetskraft, mellan arbete och kapital, som på många sätt lade grunden till välfärdsstaten och svenska folkhemmet. Men samma form av social uppgörelse skedde även i länder utan stark socialdemokrati, i former av en new deal eller samhällskompromiss. Med nyliberalismens genombrott från 70-talet till 90-talet bröts denna överenskommelse samman, men ersattes av en ny informell uppgörelse. Genom löften om billiga lån, vårdval, skolval och individuella rättigheter av minoritetsskydd utformades en ny form av samhällsuppgörelse som ryckte loss stora delar av medelklassen från socialdemokraterna.

Efter den ekonomiska krisen 2008 har denna nyliberala uppgörelse fallit samman. Men trots att den saknar samtycke och en gemensam kompromiss stapplar nyliberalismen på.

När vi återstartade Brand 2010 var detta en central fråga för tidningen. Befann vi oss i ett hegemoniskifte? Fanns det möjlighet att genom massrörelser, torgprotester och nya vänsterpopulistiska masspartier bryta igenom nyliberalismen?

En viktig inspiration för denna diskussion hämtade vi från den brittiska tidningen Turbulence. Deras artikel Life in limbo översatte vi och gav ut som ett specialnummer, Zombiefaran (Brand nr 3, 2010). Turbulence beskrev nyliberalismen som en zombieliberalism, som fortsatte vackla fram. Den gamla världen var döende, den nya världen kämpade för att födas: nu var tid för monster.

Nu femton år senare är den öppning vi såg stängd. Nu har vi facit. Vi såg början på den största sociala protestvågen sedan 60-talet, miljontals människor gick ut på gatorna från Arabiska våren och Occupy Wall street fram till Fridays for future, Black lives matter och solidaritetsmanifestationer för Palestina. Men utan att nå några större segrar, varken inom eller utanför systemet. Rörelsen misslyckades vinna makt, den lyckades varken ta över de gamla partierna eller nå framgång med sina nya vänsterpopulistiska partier. Den lyckades inte heller bygga en permanent och bestående motmakt av folkrörelser utanför parlamentarismen. Socialdemokraterna rörde sig inåt mitten, smälte samman med nyliberalerna i centrismen. De ställde upp staten som garant för riskfyllda satsningar i anslutning till bankkriser, pandemier, krigsallianser och klimatomställningar. Och föll samman under dess tyngd. Mitten kunde inte hålla. På yttre högerkanten växte en enorm skräck både för rörelsevågens progressiva krav och den nyliberala centrismens kris, vilket gödde en stor motreaktion. Väljargrupper inom både arbetarklassen, medelklassen och överklassens oligarker sökte sig dit. Reaktionen tog sig sällan ut på gatorna, även om både pogromer, medborgargarden och riksdagsstormningar förekom. Reaktionen knöt mestadels nävarna i fickorna och missnöjesröstade, men lyckades med det som proteströrelserna inte lyckades med. De tog över de gamla partierna eller skapade nya. Och knuffade fram dem till makten. Nu fullbordar de skiftet.

Vår stormning av himlen misslyckades. Nu är vi är tillbaka på ruta ett. I Brandtalet i Zombiefaran konstaterade vi: ”Vi måste återigen ställa oss frågan om vilka ’vi’ egentligen är, vart vi är, vad det gemensamma vi delar och vilken makt, styrka och vilka verktyg vi har. De frågorna kan ta oss ut ur en sjunkande båt. Vi måste hitta fast mark att vinna och kämpa utifrån, mark som politiker inte kan sälja och kapitalet inte kan köpa”. Det är en reality check en rörelse med ambitioner att omvandla hela samhället måste ställa sig, gång på gång på gång. Tills den lyckas. Därför återvänder vi till den diskussion vi började för femton år sedan.

/ Brandredaktionen