Det suger att jobba, men vi måste. Det är det enda sättet att få en inkomst, det enda sättet att få in pengar till mat och hyra i det kapitalistiska samhället. Vi har svårt att överleva här på något annat sätt. Lönearbete innebär att sälja sig, det innebär att sälja sin kreativa och fysiska förmåga till någon annan. Att arbeta innebär att vara en vara som förbrukas. Sen blir det att pallra sig hem, plocka ihop resterna av sitt liv, ätasovaumgås, för att gå tillbaka till jobbet nästa dag.

Vår vara, arbetskraften, förbrukas varje dag på jobbet, men återskapas av det osynliga hemarbetet (detta ätasovaumgås) och går därefter att sälja igen, dag för dag. Detta gör arbetskraften unik som resurs. Att lönearbeta innebär att lyda någon som har makten över din kropp och ditt sinne i ett antal timmar och samtidigt skapa värde och ett oerhört välstånd åt någon annan. Du får så mycket tillbaka att du överlever. Lönearbetet är därigenom exploatering, utsugning av värde. Lönearbetet är därför alltid antagonistiskt, en motsättning mellan köpare och säljare, mellan ordergivare och utförare. Arbetsköparen är beroende av ditt och dina kollegors arbete och du är beroende av lönen, det pris du säljer ditt arbete för. Det är ett ömsesidigt beroende, en styrkerelation baserad på makt och erkännande, förhandling och kamp. Arbetaren bär antagonismen i sig. Som arbetare är du både levande arbetskapacitet och säljbar vara, medan det du skapar – ”dött” arbete förkroppsligat i varor – vänds mot dig.

Du kan uppskattas för din arbetsprestation, kräva rättigheter och erkännande som arbetare. Du kan också fly undan arbetet, dra ner på tempot och sänka prestationen. Du kan vägra identifiera dig med din yrkesroll, hata din chef, ditt skitjobb och din skitlön. Arbetarrörelsen har alltid burit på denna dubbla syn på lönearbetet: å ena sidan hyllat arbetet och arbetaren som samhällsbärande och krävt erkännande, å andra sidan haft arbetskritiken som grund för sin analys av kapitalismens exploatering.

Socialdemokratin lyfter fram den första varianten. De ser sig som det goda arbetets förvaltare, de som ger sans, stabilitet och långsiktighet åt en kaotisk arbetsmarknad. Det är genom det socialdemokratiska partiet arbetarna får sin representation och sitt erkännande. Ett aktuellt exempel på denna socialdemokratiska syn på arbetet hittar vi i Vänsterpartiets nya partiprogram, som de antar nu i maj. Språket är uppiffat, befriat från slagord i ett försök att lyfta fram sina förslag. Programmet öppnas med paragrafen ”Arbete och gemenskap”, som uttrycker kärnan i partiets analys av kapitalismen. Arbetet ges en central betydelse, det är ”genom arbetet [vi stöper] om den värld vi lever i”. Därför måste ett välfungerande samhälle fånga upp ”vår vilja att arbeta och kanalisera den klokt”. Genom lönearbetet ges människor gemenskap som går bortom samhällets splittrande hierarkier, vilket ger förhandlingsstyrka och möjliggör organisering som arbetarna kan använda för att förbättra sina villkor.

I det nya partiprogrammet beskriver Vänsterpartiet att ett samhälles välmående kan bedömas utifrån hur arbetet organiseras, ”hur fria eller auktoritära arbetsplatserna är, hur genomtänkt eller kortsiktigt arbetet utförs och hur ägandeförhållandena ser ut”. Problemet i dagens samhälle är att ”vinstmaximeringen krockar med samhällsnyttan” och att kapitalismens kortsiktiga vinstjakt leder till ”instabilitet i samhälle och ekonomi” och driver fram en ”dålig företagskultur” på arbetsplatserna. Den socialistiska politikens uppgift blir att tillhandahålla den helhetssyn och långsiktighet de konkurrerande kapitalen saknar.

Programmet summerar målsättningen: ”Det är med arbete vi bygger framtiden. Genom att medvetet skapa goda förutsättningar för allt arbete, både lönearbetet och det obetalda arbetet, vill vi lägga grunden för en bättre ekonomisk utveckling”.

Men även en långsiktig kapitalism med friare arbete är exploaterande. Kapitalismen har alltid burit på en inre motsättning mellan enskilda kapital som konkurrerar, plundrar och bedriver en rovdrift som särintressen, och det sammantagna kapitalets allmänintresse att som helhet att skapa stabilitet och långsiktighet, planerad infrastruktur, statsmakt och reglerade frihandelsavtal. Socialdemokratin har historiskt verkat inom denna motsättning, genom politisk förhandling med det sammantagna kapitalet och facklig förhandling med de enskilda företagen. Det är denna roll Vänsterpartiet aspirerar på i sitt program. Kapitalismen som system baserat på exploaterat lönearbete består. En socialistisk analys utan arbetskritik kommer aldrig åt kärnan i kapitalismen.

Arbetarrörelsens andra sätt att hanteraarbetet, det vill säga arbetskritiken, har fått ett uppsving de senaste åren. Inom den så kallade postkapitalistiska diskussionen har marxister och vänsterpopulister studerat den nuvarande kapitalismens accelererande tendenser, särskilt de som går bortom (det vill säga: post) kapitalismen. (Se Brand nummer 1, 2021, Mathias Wåg om accelerationismen). Denna form av arbetskritiska rötter hittas i den italienska autonoma marxismen. Med bara några månaders mellanrum under hösten 2023 gick två stora autonoma teoretiker bort. I augusti dog Mario Tronti i Rom och i december Antonio ”Toni” Negri i Paris. Båda tillhörde den marxistiska strömning som i Italien kallades ”operaism” (arbetarism), en marxism framvuxen ur mötet mellan radikala sociologiska forskare och storfabrikernas massarbetare vid löpande bandet. I tidningen Classe Operaia, där Tronti var ideolog och Negri organisatör, och den efterföljande organisationen Potere Operaio, där Negri var ideolog, försökte operaisterna upprätta en nära förbindelse till vågen av autonoma arbetarprotester som växte fram under sextiotalet och fortsatte in i sjuttiotalet. Utgångspunkten var en kritik av lönearbetet, att antikapitalism måste utgå från arbetsvägran. Tronti beskrev den (ofta immigrerade) massarbetaren som en ”rå hednisk sort”, som kämpade utanför fackföreningarna och vänsterns partier, autonomt och vilt. Det Negris Potere Operaio kallade för den ”andra” arbetarrörelsen var något helt annat än den traditionella socialdemokratin och socialistpartiernas hyllningar av den skötsamma arbetaren och arbetets bärande roll för socialismen. Potere Operaio spårade denna ”andra” tradition i bland annat syndikalismen, särskilt den amerikanska fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW).

Mario Trontis texter från Classe Operaia gavs ut på engelska i samlingen Workers and Capital 2019 (se Viktor Mauritz i Brand nummer 2, 2020). Tronti valde att läsa Marx utifrån arbetarklassens perspektiv, att utgå från arbetarkamperna som det primära, snarare än kapitalismens utveckling. I undersökningar av massarbetarnas kamper betonade han hur det är arbetarnas vardagliga vilda kamper – de hinder, blockeringar och sabotage som utgör kapitalismens dynamiska element – som kapitalisterna konstant måste övervinna. Arbetarklassen driver därigenom kapitalet framför sig, är dess historiska motor, som tvingar kapitalet att förnyas för att övervinna dessa blockeringar. Tronti gick ännu ett steg längre när han beskrev arbetskraftens negering av sig själv, dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro). Det är genom negeringen av sig själv som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt) utanför kapitalet, autonomt. Trontis utgångspunkt var alltså att arbetarklassen, genom sin arbetsvägran, fungerar som en begränsning och blockering. Det är här politiken måste ta sin utgångspunkt, menade han. Det gäller att utgå från klassens ”spontana” ickesamarbete, passivitet och vägran i produktionen, och basera politisk organisering och krav på detta.

I Potere Operaio, som bildades ur den vilda strejkvågen under italienska avtalsrörelsen år 1969 – med stöd av den 68-radikaliserade studentrörelsen – gjordes arbetsvägran till politik. Strejkerna på FIAT:s bilfabrik i Turin fördes bakom paroller som ”Mer pengar, mindre arbete”, ”Vi vill ha allt” och ”Lika löneökningar för alla”.

”Kamrater, kommunismen är vårt program. Produktivkrafterna revolterar mot produktionsförhållandena: arbetet är allt mer en förbannelse”, skrev Potere Operaio i ett diskussionsunderlag från 1970, kort efter bildandet. Med den stora anhopning av välstånd som skedde i kapitalismen hade kapitalistens makt (kontroll) över arbetet allt mer börjat fungera som ren makt över hela arbetarklassen, en makt som inte bara sker i fabrikerna utan som även överförs över hela samhället. Men med kontrollen spred sig också motståndet, arbetsvägran, ut i samhället. Arbetsvägran riktades mot arbetskraftens underordning under kapitalets kommando. Den innebar en vägran att delta i det förhandlingssystem som upprätthölls genom arbetsköpare och fackföreningar. Potere Operaio konstaterade att målsättningen för kommunismen som projekt var att ”förstöra arbetet som daglig expropriering av mänsklig energi, som organisationsform för samhället, som fundament mot auktoritetens legitimitet”.

Vad rör oss dessa femtio år gamla marxistiska teorier om arbetskritik i dag? De är viktiga att läsa igen för att hitta biten som saknas i dagens svenska vänster. Utan arbetskritiken blir antikapitalism bara marknadskritik och vänsterpolitik blir bara socialdemokrati. Arbetskritiken visar hur lönearbetet är kärnan i kapitalismen och att det är där exploateringen sker, där mervärdet utvinns i produktionen. Den visar att kapitalismens existens bygger på att upprätthålla lönearbetet och hur motsättningen finns mitt i oss, som arbetare – både avlönade i produktionen och oavlönade i reproduktionen. Den visar också att det är från denna motsättning antikapitalismen måste utgå. Vår uppgift är inte att upprätthålla den svenska modellen på arbetsmarknaden, vara dess garant, utan att lära oss bryta mot den och vägra spela efter dess regler. Kapitalismen måste världen över, dag för dag, reproducera arbetet som system för att fortleva. Kapitalismen måste därför också tvinga oss att vara beroende av lönearbetet för att överleva. De senaste tio åren har arbetskritiken åter fått en central roll inom den marxistiska teoribildningen internationellt. Det är dags vi tar den till Sverige igen.

Mathias Wåg är ansvarig utgivare för Brand och driver podden Apans anatomi.