Klassen emot samhället

53 år senare har Mario Trontis klasskampsbibel Arbetare och kapital äntligen översatts från italienska. Med hjälp av den undersöker Viktor Mauritz vart klasskampen är på väg vid 2020-talets början.

”Låt oss lämna de små modellerna åt de stora improvisatörerna. Låt oss lämna de intrikata men blinda analyserna åt pedanterna. Vi är intresserade av allt som har kraft att växa och utvecklas”. I introduktionen till Arbetare och kapital [ital. Operai e capitale] från 1966 gör den italienska operaismens urfader Mario Tronti en tydlig avsiktsförklaring. Den ekar av en skäggig tänkare som i sin tur inspirerat honom: Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.[1]

Att ställa Lenin på huvudet
Det kan tyckas märkligt att Trontis mångordiga, spretiga och till stora delar tröglästa bok plötsligt gavs ut på engelska 2019, 53 år senare. Samtidigt bestod Trontis egen metod i att plocka godbitar ur Marx och Lenin och omtolka dem för sin egen tid. Han kallade det för att ”ta Lenin till England”. Till det kapitalistiska centrum Marx analyser utgick ifrån, i stället för den ekonomiskt lägre utvecklade periferi Lenin själv verkade i. På så sätt kunde han använda deras arbeten för att säga något om de italienska industrierna under rekordåren på 60-talet. Kan det finnas ett liknande värde i att ta Tronti till den globaliserade, postmoderna kapitalismen?

Kärnan i Arbetare och kapital består i att kombinera en närläsning av Marx kritik av den politiska ekonomin med erfarenhet­er av arbetarkamp utanför, och delvis emot, den etablerade arbetar­rörelsen. I Italien blossade sådana kamper upp i stor skala redan i början av 1960-talet, till skillnad från i Sverige där de tog fart på allvar med gruv­strejken i Malmfälten 1969 och sedan fortsatte under 1970-talet.[2]

Tronti försökte förstå hur detta kom sig. Man kan säga att han, som var medlem i kommunistpartiet och skolad i ­leninismen, ställde Lenin på huvudet. I stället för att som Lenin utgå från en analys av kapitalet för att hitta den svagaste punkten att angripa, utgick han i stället från en analys av arbetarklassen för att hitta den starkaste punkten att attackera ifrån.

Tronti poängterade att arbetare blir till arbetare genom att de tvingas sälja sin arbetskraft på arbetsmarknaden för att kunna leva. När de gör det kliver de in i en kapitalistisk produktionsprocess som del av kapitalet, det Marx kallade variabelt kapital. Men lönearbetet – det variabla kapitalet in action – är också det som skapar mervärde, det vill säga själva källan till kapitalackumulationen. Detta, menade Tronti, är också källan till arbetarklassens makt. Eftersom arbetarklassen både befinner sig inom kapitalet och samtidigt är dess ­producent har den alltid en viss autonomi och en styrke­position: om den slutar arbeta går kapitalet under.

Kapitalistklassen är extern i förhållande till kapitalet, den befinner sig aldrig inne i produktionsprocessen. Kapitalisterna måste därför alltid se till att genom annan samhällelig makt – politisk, kulturell, polisiär – disciplinera arbetar­klassen till att ständigt återvända till lönearbetet. Endast på så vis kan kapitalisterna upprätthålla produktionen, och därigenom kapitalackumulationen. Arbetarklassens grund­läggande intresse blir därför att sluta löne­arbeta – att sluta vara arbetare. Den är enligt Tronti inte först och främst en klass i samhället, utan en klass emot sam­hället: ”den som bär på verkligt hat har verkligen förstått”. Arbetarnas aliena­tion från arbetet är inte ett problem, som många kritiker av kapitalismen menar, utan själva grunden för klasskampen.

Denna dynamik gör enligt Tronti att arbetarnas kamp ständigt tvingar kapitalet till nya anpassningar och att kampen ständigt återkommer. Arbetarkampen kan förstås som en slags motor i kapitalets utveckling, som ger förändringar i hur produktionen av kapital organiseras. Men också som ett förebud om ett slutgiltigt vägrande, där arbetarklassen genom att sluta producera kapital upphäver det rådande klassamhället.

Häri ligger grunden för Trontis analys av varför arbetarkampen kom att flytta ut ur arbetarrörelsen. Kapitalistklassen hade genom efterkrigstidens kompromisser lyckats inordna arbetarrörelsen i den kapitalistiska samhällsordningen och rentav gjort den till kapitalismens för­valtare. Detta såg Tronti som en logisk konsekvens av kapitalismens historiska utveckling, där allt större delar av samhället successivt inlemmas i kapitalets processer. Han lanserade begreppet ”den sociala fabriken” för att beskriva den utveckling han tyckte sig ana: hela samhällslivet skulle komma att anta fabrikens karaktär. Den institutionaliserade arbetarrörelsen blev den sociala fabrikens förmän. Arbetarrevolterna utanför och emot arbetarrörelsen var enligt Tronti det första tecknet på detta nya steg i utvecklingen. Klassen hade ”mognat politiskt” till den punkt att den lämnade sina professionaliserade ledare bakom sig. I nästa steg gällde det därför för kapitalisterna att inordna även själva arbetarklassen i samhällsordningen. Eller för arbetarklassen att störta den.

50 år av nederlag
”Detta försök att integrera arbetarklassen i systemet är det som kan leda till en avgörande reaktion – att den bryter med systemet och för klasskampen till dess högsta nivå. Utvecklingen når en punkt där kapitalismen finner sig själv i ett sådant nödläge; om det ögonblicket får passera så har kapitalet vunnit för en lång period.”

Att läsa dessa meningar ur Arbetare och kapital idag kan kännas tungt – kapitalet vann onekligen för en lång period. Den nya vågen av arbetarkamp runt 1968 följdes av oljekris och stagflationskris under 1970-talet, som slog undan de ekonomiska benen för efterkrigstidens välfärdsbygge. Drastiska reformer på global nivå och intensiv klasskamp ovanifrån ändrade spelreglerna för både arbetare och kapital i grunden under 1980-talet.

Det vi idag kallar nyliberalism, postmodernism eller något annat, kan vi med Trontis hjälp förstå som ett framgångsrikt inordnande av arbetarklassen i det kapitalistiska systemet. Delvis har det skett genom attacker som undergrävt industriarbetarklassens ­styrkeposition. Industriproduktionen har till stor del automatiserats och outsourcats till länder där arbetskraft är mycket billigare. Klasskampen har flyttats ut från produktionen, där arbetarklassen som vi sett har en styrkeposition, till globaliserade marknader där det i stället är kapitalisterna som har övertaget.

Globalisering, produktion och reproduktion
Tronti skrev Arbetare och kapital under 1960-talet, en gyllene epok för antikoloniala kamper. Kina, Kuba och Vietnam ansågs av många visa vägen ut ur kapitalismen. Tronti själv var mycket skeptisk till sådana idéer och raljerade om maoister som ”inte kan skilja papperstigerns huvud från dess svans”. På ett sätt fick han rätt, de nationella befrielseprojekten blev knappast något brott med kapitalismen. Men samtidigt kan vi med hjälp av hans teorier också förstå den ekonomiska och politiska globaliseringen under slutet av 1900-talet som en anpassning till en globalisering underifrån.

De antikoloniala rörelserna befriade länder från kolonial imperialism. Men ståthållare och ockupationsarméer ersattes med handelsavtal, utländska direktinvesteringar, skuldsättning och militära gråzoner. Ur spillrorna av de gamla imperierna reste sig en ännu mer sammanhängande global kapitalism, det Trontis gamle lärjunge Antonio Negri i ett gemensamt arbete med amerikanen Michael Hardt kom att kalla Imperiet.

Den globala kapitalismen innebär inte att allt blir likadant överallt. Den fungerar genom att koppla samman men också dela upp produktion och reproduktion, med snabba flöden mellan olika avdelningar på olika platser. Mellan dem råder stora skillnader och gränserna be­vakas noga. Fattig landsbygdsbefolkning runtom i världen drivs in i särskilda ekonomiska zoner där de blir en snabbt växande industriarbetarklass.

Industriarbetare i högproduktiva länder görs arbetslösa genom outsourcing och automatisering, och får i stället ägna sig åt nya former av kognitivt, emotionellt och socialt arbete i tjänstesektorn.

De alltmer militariserade gränsregimerna sträcker sig ut till alla delar av sam­hället. Migranter drivs samtidigt från fattiga länder till rika. Där blir de hyper­­prekära, i praktiken rättslösa, på grund av statens möjlighet att deportera dem. I takt med att kapitalet institutionaliserar detta deportabla skikt på arbetsmarknaden undergrävs också övriga arbetares rättigheter, eftersom det blir mer attraktivt att anställa en arbetare utan rättigheter än en som har. Hårdare repression mot migranter spär bara på denna dynamik ytterligare.

Tillvägagångssätt för att utvinna värde utanför den traditionella varuproduktionen etableras också i stor skala. Utöver äldre former av fråntagande, som fråntagande av naturresurser genom jordbrukskapitalism eller gruvprojekt, handlar det också om fråntagande inom den välfärdssektor som byggdes upp inom staterna som ett svar på arbetarklassens kamp under efterkrigstiden. Inhäg­nande av det sociala livet på inter­net och i våra städer möjliggör extrak­tion av värde ur våra interaktioner, genom algoritmer och datainsamling såväl som genom privatisering av of­fentliga rum. Varufiering och finansialise­ring av vår reproduktion, från bo- och konsumtionslån till RUT-avdrag och frisk­vård, gör hela vår tillvaro till en källa för kapitalackumulation – en social fabrik.

Nyliberalismens 10-talskris
Även denna nya ordning bar dock på inre motsättningar och begränsningar. Arbetarkamp i de nya jätteindustrierna i Asien. Fiaskon för olika ”humanitära interventioner” vars syfte var att disciplinera regimer som inte spelade enligt reglerna. Migranters allt intensivare rö­relser över planeten. Finanskrisen 2008–2009. Eskalerande klimatkatastrof. Allt detta och mer därtill har gjort 2010-talet till ett långt interregnum präglat av politiska, ekonomiska och humanitära kriser. Det nyliberala samförståndet har utmanats från både höger och vänster.

Efter den stora vågen av torgockupation­er och andra gräsrotsrörelser som 2010–2015 svarade på finanskrisen, kan den radikala vänstern i Europa och Nordamerika sägas ha gjort en populistisk vändning 2015–2019, parlamentariska initiativ präglade av kaxig retorik attackerade den politiska mitten. Idag är dessa antingen inlemmade i systemet, som Podemos i Spanien, eller besegrade, som Momentum-tendensen inom Labour i Storbritannien. En konservativ hegemoni har i stället etablerats i media och parlament.

Vid en första anblick kan den nya konservatismen te sig som ett brott med globaliseringen, med unionsutträden, handelskrig, rasism och förstärkta gränser. Men den kan också förstås som ett sätt för olika aktörer i konkurrens och konflikt att agera inom den globala ordningen. Den redan existerande logiken förstärks snarare än utmanas. Skillnader och gränser kvarstår om än justerade, nya handelsavtal upprättas, den globala produktionen hänger alltjämt samman.

Konservativ hegemoni och vänsterpopulistiska nederlag innebär inte att arbetarklassen slutar att kämpa. Som Tronti visar oss kvarstår alltid en viss klass­autonomi. Det vi ser idag är att denna kamp återigen avancerat förbi de självutnämnda ledarna.

Arbetarklassens återkomst
Om kamperna i Trontis omedelbara kontext åtminstone på ytan leddes av en relativt homogen grupp industriarbetare, kom kamper under de följande årtiondena att i allt högre grad visa på hur heterogen arbetarklassen egentligen är. Kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen, den antirasistiska rörelsen med flera har kunnat flytta fram sina positioner, genom kamper som möjliggjorts i de sprickor som attackerna mot arbetarklassen ändå skapat. Exempelvis potentialen till frigörelse i den ”fria individ” som
var central i den nyliberala ideologin.

Den stora majoriteten av dessa grupper har förstås alltid hört till arbetarklassen, och arbetarklassen har heller aldrig varit så homogen som chauvinistisk propaganda gjort gällande. Genom framstegen för dessa kamper kunde de också flyttas in i antikapitalistiska rörelser och ge dem en delvis ny karaktär: en intersektionell rörelse, där kamp mot sådant som sexism, rasism, homo- och transfobi successivt blir lika självklart som kamp mot kapitalismen.

Från den socialdemokratiska regeringens attacker på Hamnarbetarförbundet och strejkrätten, den allt djupare splittringen inom LO, till öppet krig mellan gräsrotsaktivister och ledningen för Hyresgästföreningen. I Sverige idag är det nästan lika tydligt som i Turin 1962 att arbetarklassens kamp och arbetarrörelsens organisationer är på kollisionskurs. Om socialdemokratin i Sverige var det svenska kapitalets förman vid gruv- och skogsstrejker på 60- och 70-talet, är den idag det internationella kapitalets förman. Den företräder det ständigt, vid förhandlingar om flyktingkvoter såväl som genom attacker mot arbetarkamp vid internationella logistiknoder som Göteborgs hamn.

Den konservativa hegemonin börjar samtidigt leta sig in även i mer radikala sammanhang. ”Var är TAN-vänstern?” undrar vita män i facebookgrupper eller på twitter, i pauserna mellan shitposting om arbetsläger och giljotiner. Svaret är att den är överallt: I Rosenbad, i små kommunistpartier, i massmedia och i ”alternativmedia”. Frågan vi borde ställa oss är var klasskampsvänstern är. För en klasskamp i någon meningsfull bemärkelse duger det inte att kopiera rasistpartiers retorik och hoppas på genomslag genom likes eller opinionsundersökningar. Som Tronti visar krävs organisering och handling inom produktionen – och idag också inom reproduktionen. Och det krävs att klassen förs samman i sin mångfald, i stället för att splittras utifrån kön, hudfärg, ursprung, sexuell identitet eller juridisk status. Framgångsrik klasskamp på 2020-talet kan inte vara något annat än queer, feministisk och antirasistisk. Det feministiska kollektivet Laboria Cuboniks artikulerar det i sitt ”xenofeministiska” manifest: ”Det universella måste förstås som generiskt, vilket innebär intersektionellt.” Intersektionaliteten ”skär genom alla partikulariteter”: genom erkännande av våra olikheter kan vi också på allvar förstå våra gemensamma behov och åter komma samman som kämpande klass.

Kampen fortsätter
När reaktionära krafter flyttar fram sina positioner lyfts ett citat ur Marx text om reaktionen i Frankrike på 1850-talet ofta fram. Revolutionen flyttar under jord och kommer att bli starkare på grund av motsägelsefullheter i de reaktionära åtgärderna, ”Bra grävt, gamla mullvad!”. Såhär 170 år senare har vi alltför många historiska exempel på misslyckade revolutioner och politiska nederlag för den sortens optimism. Viruspanik och lågkonjunktur kan visserligen öppna nya politiska möjligheter, men vi vet vilka det är som vanligtvis betalar det högsta priset och vilka det är som blir räddade av staten. Sannolikt behöver vi förbereda oss på att försvara det som försvaras kan.

Samtidigt visar Tronti i Arbetare och kapital på en djup sanning i Marx påstående. Arbetarklassens grundläggande position inom kapitalismen, som producent av kapitalet, gör att dess potentiella styrka kvarstår och att den kommer att fortsätta hamna i konflikt med kapitalisterna. Att vägra har samma makt som på Trontis tid, vilket inte minst bevisas av den enorma chock för världsekonomin som orsakats av nedstängd produktion på grund av Covid-19.

De senaste åren har vi på nytt sett en kampvåg breda ut sig över världen. Det handlar om transnationella feministiska generalstrejker som utmanar patriarkat, rasism och kapitalism i dess absolut vidaste bemärkelse, med enorm uppslutning i framförallt Latinamerika och Sydeuropa. Om en global klimatstrejk och massaktioner mot fossilkapitalets infrastruktur. Om arbetarkamp i de internationella logistikjättarnas lager runtom i världen. Om massrörelser från Hong Kong och Libanon till Frankrike och USA som återuppfinner taktiker för kamp på gator och torg. Om en stark rörelse för solidaritet med migranter i skuggan av den rasistiska högerns återkomst, och om allt starkare organisering av migrantarbetare i Europa och Amerika såväl som i Afrika och Asien.[3] I dessa kamper kan vi urskilja stödpunkter som de kommande årens intersektionella klasskamp kan ta avstamp i: internationell solidaritet, social reproduktion, fossila bränslen, offentliga rum i våra städer, och den globaliserade kapitalismens logistiska flöden. Detta behöver, som Tronti påpekade, inte formuleras teoretiskt utan håller redan på att formuleras praktiskt i denna mångfald av kamper.

De kommande åren kommer med all säkerhet att vara politiskt händelserika. Pandemi och kraschad ekonomi gör möjligheterna att spekulera oändliga. Men den kanske viktigaste lärdomen vi kan dra av Tronti idag är att oavsett vilka tolkningar vi och våra fiender gör av världen, kommer vår kamp, i all sin mångfald, att fortsätta förändra den.

Text: Viktor Mauritz
Illustration: Leodan Rodriguez

Viktor Mauritz är medlem i redaktionskollektivet Brand.


Vidare läsning och lyssning
Mario Tronti, Workers and Capital (Verso, 2019)
Den Gyllene Horden, ”#3 – Bara den som verkligen hatar kan verkligen veta”, www.tidningenbrand.se/podd
Jason E. Smith, “The Science of Class Hatred”, www.communemag.com
Sandro Mezzadra & Brett Neilson, Border as method (Duke University Press, 2013)
Michael Hardt & Antonio Negri, “Empire, 20 Years On” i New Left Review #120, 2019
Laboria Cuboniks, Xenofeminism – En politik för alienationwww.laboriacuboniks.net/
Apans anatomi, ”Vänstern efter döden”, www.tidningenbrand.se/podd


Operaism: Den politiska strömning i Italien på 1960-talet som Tronti var en förgrundsgestalt för och som denna text handlar om.
Interregnum:
 Den gamla ordningen är död, men den nya kan ännu inte födas.

[1] Karl Marx, Teser om Feuerbach (1845)
[2] Lyssna på Brands podcast ”Den gyllene horden” för att fördjupa din kunskap om den italienska autonoma rörelsens historia.
Läs ”Fem decennier av klasskamp utan ombud” i Brand #3 2017 för mer om arbetarkamp mot facket i Sverige under denna tid
[3] Se till exempel “On May Day, what is there to celebrate in Africa?” på www.africaisacountry.org eller From Migrant to Worker: Global Unions and Temporary Labour Migration in Asia av Michele Ford (Cornell University Press, 2019).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.