Det går snabbt nu.
Vi befinner oss i ett politiskt ögonblick där reaktionära krafter på alla håll samlat sig i en kompromisslös offensiv. Pandemin blev nådastöten för den gamla ordningen, som varit döende länge. När vi nu ser oss om är det tydligt att vi befinner oss i något nytt.
Successiva eftergifter till Sverigedemokraterna har slagit över i att sossar och moderater tävlar om vem som snabbast kan ta bort våra fri- och rättigheter. Stagnerad tillväxt och prekarisering har slagit över i massvarsel och levnadsomkostnadskris. Halvdan “neutralitet” och deltagande i “humanitära operationer” har slagit över i NATO-medlemskap och intensiv upprustning. Ockupation och bosättarpolitik i Palestina har slagit över i öppet folkmord. Tomt snack om “grön omställning” har slagit över i ren klimatförnekelse. Överallt konsolideras en krigsregim, som du antingen är med eller mot och som kväver sociala rörelser.
Mittenvänstern hakar på. Vänsterpartiet släpper såväl arbetskritiken som NATO-kritiken och utlovar beredskapskeynesianism i brist på krigskommunism. Socialdemokratin går ännu längre och attackerar fascistregeringen högerifrån, hävda att de var först med att kräva mer polisstat, mer krig, fler utvisade invandrare och högre gränser. Tydligare än så blir det inte att ett hegemoniskifte har ägt rum.
Samtidigt interpelleras vi alla: Du där, gör din plikt och delta! Ange dina patienter; gör militärtjänst; betala matbaronernas ockerpriser; betala bankernas ockerräntor. Är det något du inte gillar så förhåll dig passiv, invänta regeringens klimatplan, invänta förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter, invänta sjunkande inflation. Kort sagt, invänta order.
Annars är du en infiltrerande “aktivist” och ska rensas ut ur systemet. Samtidigt som systemets inre motsättningar i rask takt för oss mot världskrig måste all opposition knäckas. Media drevar urskillningslöst, protester kriminaliseras och fredlig civil olydnad terrorklassas. Hysterin avslöjar hur allvarlig, men också ömtålig, situationen är.
För det är tydligt att stat och kapital vet att de är beroende av vår medverkan. Därför är det som återstår för den tänkande, kännande människan att vägra.
Vägran kan ta många namn. Olydnad, desertering, undandragande. Disruption, störning, destitution. Flykt. Detta nummer handlar om att vägra reducera liv till överlevande och kreativitet till arbetsmoral, om att vägra reproducera kapitalet. Om att vägra polisstaten och massfängslandet, vägra klimatkollapsen och krigshetsen. Om att vägra vara passiv, och att vägra slita ut sig själv i kampen.
Det är inte tid för lydnad nu, eller ens för tvekan. Vi behöver hitta former för vägran som kan spridas, växa, bli grunden för nya gemenskaper som sätter stopp för stat och kapital. För genom vår vägran har vi fortfarande, trots allt, makten att avbryta alltihop.
