Anarkisterna var först på nätet

Under många år var Yelah den frihetliga vänsterns största tidning på nätet. Olle Eriksson och Mats Runvall berättar om ett ideellt projekt som lyckades göra bra journalistik på nätet tidigare än många professionella medier.

Nittonhundranittiofyra. Sverige röstar ja till EU. Zapatisterna gör uppror mot NAFTA-avtalet. Kurt Cobain tar livet av sig. Sverige tar VM-brons i herrfotboll. Disneys Lejonkungen går upp på biograferna. Aftonbladet börjar sina trevande försök att nå ut på den nya publiceringsplattform som kallas internet. Webbläsaren Netscape Navigator har precis lanserats. Samma år startades vad som skulle bli den frihetliga vänsterns första, och under många år största, nätbaserade publikation Yelah.

Till en början fungerade Yelah som ett digitalt arkiv med texter och länkar. Så väl papperstidningen som nätupplagan drevs under de första åren av Pelle Sten som ensam redaktör. Ambitionen var att skapa en plattform för bred frihetlig socialistisk diskussion. De existerande vänstertidningarna – som Brand, Flamman och Arbetaren – upplevdes som alltför snäva, rigida och tråkiga. De ägnade sig åt ett krig mellan klasskamp och ”livsstilism”.

– Jag såg ett behov av en plats för folk som röstade på Vänsterpartiet men som ändå hade frihetliga idéer och anarkister som gillade Brand men som inte bara var intresserade av husockupationer. Vi ville skapa något bredare. Hitta förståelse mellan grupperna inom vänstern. Vi ville även få in lite humor, så att det allvarliga vägdes upp. Lite akademiskt och teoretiskt men även praktik och intervjuer, säger Pelle Sten.

Redaktionen växer
Från 1994 till och med 1998 rullar tidningen på. Bland ämnena som täcks finns zapatisterna, intern kritik av vänsterns sekter, konflikten i det forna Jugoslavien, situationen i amerikanska fängelser för politiska fångar som Mumia Abu-Jamal och öppen kod-rörelsen. Papperstidningen är fortfarande huvudfokus. Men att ge ut en tidning på papper är dyrt och tidskrävande. Den ska skrivas, tryckas, distribueras och säljas.

Allt mer fokus hamnar därför på nättidningen. Pelle Sten är fortfarande ensam redaktör och både tar in och skriver texter. Men fler och fler människor börjar hitta till den nya tidningen på nätet och redaktionen växer. Från att ha varit ett enmansprojekt finns det snart både fysiska lokalgrupper som arbetar med tidningen och en e-postlista för redaktionen.

Nittonhundranittioåtta. Vänsterpartiet gör sitt bästa riksdagsval någonsin och får tolv procent. Fucking Åmål går upp på biograferna. H&M startar försäljning på nätet och sökmotorn Google ser dagens ljus. Samtidigt börjar Yelah ta form som en uttalat journalistisk produkt. Livliga diskussioner förs på e-postlistan och man bestämmer sig för att starta en månadstidning på nätet. Året efter blir det en veckotidning kombinerat med dagligt uppdaterade nyhetstexter. Yelah bygger även en egen publiceringsplattform som släpps som öppen kod. Yelah börjar också ge ut böcker på det egna förlaget Yelah Förlag. Under hösten 2000 och våren 2001 publiceras ett antal texter i nättidningen som strax därpå släpps i bokform. Antologin får namnet 2000-talets vänster – en antologi om socialismens utveckling.

Åren runt millenieskiftet hände det mycket när det gäller alternativmedia. 1999 bildas medienätverket Independent Media Center (IMC), mer populärt kallat Indymedia. Syftet var att bedriva gräsrotsjournalistik runt WTO-protesterna i Seattle samma år. Nätverket växte och hade snart lokala avknoppningar i stora delar av världen, varav flera redaktioner är aktiva än idag. Internets utveckling bar på stora och vackra löften för aktivist-journalistikens framtid och vänsteraktivister över hela världen blev pionjärer.

Bevakningen av EU-toppmötet
Det stora genombrottet för Yelah kom dock strax efter millennieskiftet, i juni 2001. Luften låg tung av förväntan över Sveriges näst största stad. EU-eliten skulle hålla toppmöte i staden, den sittande amerikanska presidenten George W Bush skulle komma på statsbesök och tiotusentals människor var på väg mot Göteborg för att på olika sätt uttrycka sitt missnöje med spektaklet.

Alla svenska mediehus och större redaktioner hade folk på plats. Även Yelah. Vid tiden för toppmötet hade tidningen utöver de regionala redaktionerna en imponerande virtuell redaktion uppdelad på flera e-postlistor; nyhetslistan, ledarredaktionen och korrekturlistan bland andra. Yelah var förmodligen en av de redaktioner som hade mest folk på plats under toppmötesdagarna, vilket gjorde att tidningen kunde genomföra en imponerande liverapportering.

När kravallerna väl var igång förvandlades de allra flesta mediehus till lydiga budbärare av polisens versioner av händelseförloppet. Yelah var en av få medier som argumenterade för att det fanns visst fog för kravallerna och att demonstranterna försvarade sig. När merparten av medierna ägnade uppslag efter uppslag åt kravallporr och att torgföra samhällets fördömanden så behöll Yelah en balans i det journalistiska arbetet. Som publicisten och medieexperten Martin Jönsson uttryckte det i tidskriften Media i Fokus, nr 2 2001: ”[Yelah] klarade mycket av den snabba och korrekta rapportering som större nyhetsorganisationer snubblade på”.

Utpekade i ”extremistutredning”
Här någonstans började Yelahs storhetstid. Under och efter toppmötet hade sajten omkring 100 000 besökare i månaden, något som saknade motstycke i vänsterpressen. Yelah togs också på allvar även utanför den politiska miljön. Artiklar re-writades i olika sammanhang, Aftonbladets kultursida och tidningen Journalisten (journalistfackets tidning) nämnde Yelah vid ett flertal tillfällen och tidningen omnämndes också i Birgitta Ohlssons extremistutredning.

Yelah var tydligt radikal vänster men samtidigt en tillräckligt trovärdig journalistisk produkt för att inte utan vidare kunna avfärdas som ett propagandaorgan. Yelah var också odogmatisk i sitt förhållande till vänsterrörelsen. Man ville vara bred, en ambition som löper som en röd tråd genom tidningens historia. Men samtidigt skulle det finnas spets, en udd riktad mot förstelnade tankemönster inom rörelsen. Yelah skulle inte backa från svåra diskussioner. Det skulle vara en arena för konstruktiv diskussion där man försökte se på den egna rörelsens handlingar med ett utifrånperspektiv.

Yelah gav exempelvis ut boken En knuten näve i fickan som handlade om klassnormer inom vänstern. Den fick relativt stor spridning, delvis med draghjälp från DN Kultur. Man försökte sälja in boken till Pocket Shop men fick nej. Två dagar senare nämnde Nina Björk boken i positiva ordalag på Dagens Nyheters kultursida och ytterligare en dag senare hade Yelah ett kontrakt med Pocket Shop. Temat Machovänstern hade samma orädda utgångspunkt – att kritisera fenomen som vi visste kunde vara känsliga. Mycket riktigt så fick Yelah en hel del kritik för temat, såväl befogad som obefogad. Alla inlägg i debatten var inte perfekta, långt därifrån. Men där fanns uppenbarligen en diskussion som var värd att föras. Det här pekar på en av styrkorna: Yelah tog initiativet och satte agendan själva.

Facebook istället för egen tidning?
När kalendern slog om till 10-talet var Yelahs tid räknad. Som alla ideella projekt var tidningen beroende av människor som plöjde ner avsevärda mängder tid och engagemang i projektet. Projektet var ett av de mest långvariga i sitt slag men till slut var nedläggning ett bättre alternativ än att driva det vidare med lägre kvalitet och få uppdateringar. Konkurrensen i den virtuella världen hade också hårdnat: sociala medier och bloggar skapade plattformar som i någon mening demokratiserade möjligheten att uttrycka sig men samtidigt fragmenterade idédebatten.

Idag, 2016, vågar vi som arbetade med Yelah påstå att det förs fler idédebatter på privata Facebook-väggar än i etablerade vänstermedier. Det kan säkert vara fruktbart men trots allt talas det för slutna kretsar och alltför ofta domineras dessa väggflöden av ja-sägare, det vill säga människor som i hög grad håller med varandra. Det finns ytterst få fickor på nätet av öppen agendasättande journalistik från ett radikalt vänsterperspektiv. Den arenan domineras i stället av extremhögern i dess olika skepnader.

För tillfället är Yelah inte uppe på nätet. Under de senaste åren har materialet fungerat som ett stort samhällspolitiskt arkiv som bland andra elever på så väl grund-, gymnasie- och högskolenivå använt som källa i sina skolarbeten. Yelah utgör en krönika över två decennier i den utomparlamentariska vänsterns historia.

Recept för en framtida satsning
Nu som då finns det djupa skiljelinjer mellan olika grupperingar inom det vi lite svepande kan kalla för ”vänstern”. Och nu som då tycker vi oss se ett stort behov av breda plattformar för idédebatt och konstruktiva konflikter. Den digitala världen är radikalt annorlunda idag än den var 1994. Idag är det enkelt att skapa plattformar för agendasättande journalistik. Och det finns helt andra möjligheter att nå ut. Tänk öppenhet. Tänk framåtskridande. Tänk prestigelöshet. Då tror vi att det här kan bli bra.

Mats Runvall och Olle Eriksson jobbade båda med Yelah under flera år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *