Daesh
Arabisk förkortning för Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIL, även kallat ISIS). Beteckningen har en nedsättande ton, eftersom det liknar det arabiska ordet daes (trampa ner, krossa) och används för att inte erkänna jihadisternas anspråk på att representera en stat och ett kalifat.
Orientalism
Det är inte bara det att Orienten ligger alldeles intill Europa; det är också där man finner Europas bästa, rikaste och äldsta kolonier, källan till dess civilisation och språk, dess medtävlare på det kulturella området och en av det mest inpräntade och oftast återkommande bilder av Det Annorlunda. Därtill har Orienten bidragit till defintionen av Europa (eller Västerlandet) genom att vara dess motbild, motidé, motsatta personlighet och en motsatt erfarenhet. Ändå är detta Orienten inte enbart en föreställning. Orienten är en integrerad del av Europas materiella civilisation och kultur. Orientalismen uttrycker och framställer denna del på det kulturella planet och även på det ideologiska som en diskursmetod med egna institutioner, eget vokabulär, egen forskning, eget bildspråk, egna doktriner och till och med koloniala byråkratier och kolonial stil.
(Edward W Said, Orientalismen, 1978)
Postpostkolonialism
Upproren har redan rört sig bortom ras och religion, sekter och ideologier, pro- eller antiväst. Begreppet ”väst” har blivit ännu mer meningslöst – det har tappat sin kraft, och samma sak har skett med det begrepp eller tilstånd som vi har kallat postkolonialism. Öst, väst, orienten, det koloniala, det postkoloniala – de finns inte längre. Det vi ser är hur det som brukade kallas ”Mellanöstern” (och bortom) markerar slutet på de postkoloniala ideologiska formationerna. Det postkoloniala överskred inte det koloniala, den uttömde det genom negation. Arabiska våren har överskridit dem båda.
(Hamid Dabashi, The Arab Spring, 2012)
Universalism
Om äktenskapsseder i Indien fortfarnade utnyttjar urgamla ritualer, eller människor i Afrika fortfarande tenderar att be medan de befinner sig på jobbet – så ska det motbevisa kapitalets universalisering. Det verkar bisarrt: det enda kapitalets universalisering kräver är att kapitalismens ekonomiska logik sprider sig till olika delar av världen och att den framgångsrikt reproduceras över tid. Naturligtvis innebär det också en viss grad av kulturell och politisk förändring. Däremot krävs inte att alla, eller ens de flesta, kulturella sedvänjor i en region förändras enligt några slags identifierbara kapitalistiska mönster.
(Vivek Chibber, intervjuad i Jacobin Magazine, 2013)
Islamofobi
Det man som icke-muslimsk forskare främst bör göra är inte att försöka blottlägga Koranens egentliga innebörd: det man då skulle få fram är endast vad den betyder för en själv, som icke-muslimsk forskare. Mer meningsfullt är att förstå hur och på vad sätt muslimer skapar mening genom Koranen. Vad lyfts fram av vem, var, när, hur och varför? Denna komplexitet tycks ha gått förlorad för antimuslimska idéproducenter, till synes okunniga om mångfalden möjliga muslimska tolkningstraditioner och obekymrade över de mest grundläggande utgångspunkter för varje läsning. För att textens mening produceras med den mänskliga hjärnan som medium läser de Koranen selektivt – ”som fan läser Bibeln” – och med bokstavstrogen övertygelse om att texten har en bestämd mening som de kan utläsa och förhålla sig självständiga till, men som muslimer av outredd anledning styrs av. Vägledd av den islamofobiska maximen ”allt en muslim gör är motiverat av islam och kan förklaras genom att läsa Koranen” späckas gärna antimuslimska publikationer med Korancitat som ”bevismaterial” för att avslöja sanningen om muslimers inneboende ondska. Tekniken är inte ny utan ett inlån från den antisemitiska idétraditionen där man föreställer sig att sanningen om ”hur judar är” kan bevisas genom att publicera lösryckta citat från Tanach (Toran, profetböckerna och de heliga skrifterna) och Talmud.
(Mattias Gardell, Islamofobi)
Religionskritik
Människan gör religionen, religionen gör inte människan. Religionen är just självmedvetandet och självkänslan hos den människa som antingen ännu icke funnit sig själv, eller som åter förlorat sig själv. Men människan är inget abstrakt väsen, som dväljes utanför världen. Människan är människovärlden, staten, samhället. Denna stat, detta samhälle producerar religionen, ett förvrängt världsmedvetande, eftersom de representerar en förvrängd värld. Religionen är den allmänna teorin för denna värld, dess encyklopediska kompendium, dess logik i populär form, dess spiritualistiska hederssak, dess entusiasm, dess moraliska sanktion, dess högtidliga komplement, dess allmänna grund för tröst och rättfärdigande. Den är det mänskliga väsendets fantastiska förverkligande, eftersom det mänskliga väsendet inte äger någon sann verklighet. Kampen mot religionen är alltså omedelbart kampen mot denna värld, vars andliga aroma den är.
Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet, som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium. Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.
(Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin, 1844)
Terror är kommunikation I
Precis som terrorister måste de som bekämpar terrorism tänka på sig själva mer som teaterproducenter och mindre som armégeneraler. Framförallt, om vi ska bekämpa terrorismen effektivt måste vi inse att det finns inget som terroristerna kan göra som kan skada oss. Vi är de enda som kan skada oss själva, om vi överreagerar på felaktiga sätt som svar på en terroristisk provokation. Terrorister försöker göra en omöjlig uppgift: att förändra den politiska maktbalansen trots att de nästan inte har någon militär förmåga alls. För att uppnå deras mål måste de ställa staten inför en omöjlig uppgift: att visa att den inte kan skydda sina medborgare från politiskt våld, någonsin. … Ett litet mynt kan låta väldigt mycket i en tom plåtburk. Det är detta som gör terrorismteatern så framgångsrik. Staten har skapat ett stort tomrum från politiskt våld. Detta utrymme fungerar som en baslåda, som förstärker genomslaget för en attack, hur liten den än är. Ju mindre politiskt våld ett land har, desto större blir den offentliga chocken av terrorismen. Att döda 17 personer i Paris väcker mer uppmärksamhet än att döda hundratals i Nigeria eller Irak.
(Yuval Noah Harari, Theatre of terror, The Guardian 31 januari 2015)
Terror är kommunikation II
Islamiska staten förklaras bättre genom Debord än Koranen som ett gigantiskt iscensatt skådespel med halshuggningar, en terror som ger adrenalinkickar genom kommunikationskanaler över hela planeten eller som visar upp en lycklig semesterort. Det är en imponerande samling skådespel. Flera analytiker i väst menar att ”Islamiska staten håller på att vinna kommunikationskriget”. Islamiska statens användning av appar och sociala media har inte bara fångat medias uppmärksamhet, utan även de analytiker som studerar strategi. Nu studerar CNN hur Islamiska staten arbetar mediatekniskt, precis som IS en gång studerade dem. Men IS intresse för open source, decentraliserade och gratis nätverksplattformar (som Diaspora) väcker också irritation bland nätaktivister, eftersom Islamiska staten letar efter alla sorters spridningskanaler där material inte censureras eller rensas bort. Islamiska staten delar ju med de stora film- och tevekedjorna att använda mord och terror som en handelsvara – de vet alla vilken genomslagskraft detta har i sociala media. Vi måste betona två saker: dessa multipla kommunikationskanaler är till sitt ursprung västerländska och är nu globala. Och Islamiska staten är inte antropoliskt främmande för att verka i dem och använda sig av dem. Tvärtom, de är redan från sin födsel kulturellt integrerade i dessa globala kommunikationsformer.
(Nique La Police, ISIS politiska antropologi, 2014)
Radikalisering
I en tid då antiimperialistiska rörelser och tron på ett annat ekonomiskt system blivit allt mer frånvarande har radikal islamism erbjudit en illusion av kampen mot ett omoraliskt samhälle och för en utopisk framtid. Men de flesta av de hemmagjorda posörjihadister har ett märkligt förhållningssätt till Islam. De är lika frånskilda från muslimska sammanhang som från det västerländska samhället. De flesta avskyr sina föräldrars sedvänjor och traditioner, bryr sig inte om de konventionella formerna av islam och har avskärmat sig från dess traditionella institutioner. Det är inte genom moskéerna eller de religiösa institutionerna som de flesta jihadisterna upptäcker sin tro, utan genom internet och virtuella sammanhang. Posörjhadiderna är separerade från sociala normer och hittar sin identitet i små grupper, formade av enkelspåriga idéer och värderingar. De drivs av en känsla av att kämpa för alla muslimer och mot allt motstånd mot islam. Detta rättfärdigar deras dåd genom att dem betraktas som en kamp mellan islam och väst. Förenklade berättelser om ”radikalisering” förbiser den komplexa bakgrunden till hemmagjord terrorism. Föreslagna lösningar, som att förbjuda organisationer, förhandscensurera och öka den statliga övervakningen, tar inte tag i de frågor som gjorde islamism attraktivt från första början.
(Kenan Malik, A search for identity draws jihadis to the horrors of Isis , The Guardian 2015)
Olja
Det är ingen småsak när oljepriset på den globala marknaden faller från över hundra dollar till under sjuttio under loppet av fyra-fem månader, en trend som verkar hålla i sig. Ändå har det varit relativt lite diskussion om vad som skett och de färdigpaketerade förklaringar som givits har – med få undantag – inte kunnat placera in prisraset i en övergripande bild av globala geopolitiska konflikter. [En] tilltro till att priset styrs av en ”linjär” tillgång och efterfrågan kanske tillfredsställer några ekonomstudenter på handelshögskolorna, men detta perspektiv tar inte med i beräkningarna att viktiga råvaror som råolja, vars pris är knutet till dollarn, alltid har följt en dynamik där de finansiella och geopolitiska intressena varit tätt sammanbundna: tänk bara på de historiska oljekriserna 1973, 1979, 1985 och 1990. Om teorin om tillgång och efterfrågan hade stämt blir det omöjligt att förstå varför takten på kriserna är så accelererad, varför prisrasen sker vid vissa tidpunkter eller varför OPEC (läs: Saudiarabien) reagerat som de gjort, det vill säga ökat sin produktion istället för att skära ner den på bekostnad av så kallade dödviktsförluster. […] Washington räknar in risken med ett fallande oljepris, att några av de inhemska skifferoljekällorna som öppnats de senaste åren och lite finanspapper faller, till förmån för oljeproducenterna på den arabiska halvön – liksom dessa kan ta risken med en övergående förlust av petrodollar i utbyte mot möjligheten att försvaga farliga konkurrenter, i förhållande till den europeiska marknaden (som exempelvis projektet med en Qatarägd pipeline kontra en iransk motsvarighet, som är tänkt att sträcka sig till Sydeuropa igenom Syrien efter Assad avlägsnats och spridningen av den kinesiska energiimporten.
(rk, InfoAut, 2015)
Oljeproletariat
Oljeindustrin är kapitalintensiv. Sökandet efter nya källor, igångsättningsfasen för produktion och själva utvinningsprocessen kostsam. Med kapitalintensiteten följer att ett mindre antal (direkta) producenter/arbetare innehar en relativt tyngre strategisk position i värdeproduktionen i oljeindustrin i jämförelse med mer arbetsintensiv produktion. Med oljeproletariatet menar vi emellertid inte blott de omedelbara producenterna och deras familjer utan hela proletariatet i de oljeproducerande regionerna; inom vård, omsorg, byggen, tjänster, infrastruktur, de arbetslösa, migranterna, etc. Dessas välstånd får sitt utrymme i det enorma mervärde – i form av jordränta – som oljan genererar, det var på denna grund klasskompromissen vilade, Sedan 90-talets början har flertalet oljenationer i Gulfregionen blivit skuldsatta, till stor del som följd av en dramatisk ökning i befolkningstillväxten, en »extra» befolkning som även den kräver en del av kakan och som är upprorsbenäget.En stor del av de ökade kostnaderna för befolkningsökninger utgörs således av kostnader för repression.
(Per Henriksson, riff-raff #5)
Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.
→ Prenumerera nu