Att lämna sorgen bakom sig

“Bara det som fortfarande gör ont stannar kvar i minnet.”
(Friedrich Nietzsche)

Identiteter som kön, ras och sexualitet skapas av förtryckande och orättvisa system. Vad händer då, när vi använder samma identiteter i kampen för rättvisa och frihet? Går det? Eller riskerar vi att bygga vidare på systemen som skapade identiteterna?

Det frågar den politiska tänkaren Wendy Brown. Många har undersökt hur identiteter skapas genom språket. Men vi måste också tänka på den kultur och den politiska situation vi lever i, säger Brown. Just nu påverkar liberalismen och kapitalismen våra liv på alla tänkbara plan.

Det som kallas identitetspolitik handlar mycket om erkännande. Vi vill att vår identitet och de orättvisor vi varit med om ska erkännas. Kampen för erkännande är en kamp för trygghet. Vi försöker hindra att det dåliga vi varit med om ska hända igen. Men kan det också finnas andra orsaker bakom vårt begär efter erkännande? Och vad händer sen, efter erkännandet?

Wendy Brown använder sig av filosofen Friedrich Nietzsches texter för att undersöka det. Nietzsche skriver om ressentiment. Ressentiment är känslor av ilska och bitterhet. Känslorna kommer när vi blir dåligt och orättvist behandlade. De kommer i ett visst system, ett visst samhälle. Nietzsche sa att den som bär på ressentiment är fången i den struktur som gjorde så att känslorna kom. Lidandet blir en del av personens identitet. För att bli fri från känslorna avressentiment måste hon släppa sin identitet.

I ett liberalt samhälle har alla lätt att känna ressentiment. Vi misslyckas hela tiden med att vara så självständiga som samhället vill att vi ska vara. Vi misslyckas med att skapa oss själva. Det gör ont. För att det ska göra mindre ont försöker vi hitta en orsak till att vi lider. Antingen letar vi fel hos oss själva och skyller misslyckandet på det. Eller så skyller vi på andra. Då vill vi hämnas.

Känslan av ressentiment framkallar tre saker: Vi blir arga. Vi hittar en syndabock som vi kan skylla på. Och vi letar efter en plats för hämnd. En plats där andra ska bli skadade på samma sätt som vi själva skadats. Det är ett sätt att bedöva smärtan, sa Nietzsche.

Wendy Brown skriver att det finns extra mycket politik som bygger på känslan av ressentiment just nu. Det är för att vi känner oss maktlösa. Vi har inte kontroll över våra liv. Vi känner oss otillräckliga och beroende. Samtidigt ska vi vara tacksamma för det vi har. Vi ska vara tacksamma för att vi inte har det sämre. Liberalismen och den globala kapitalismen får oss att tänka och känna så.

Vi lever inte längre lika mycket i gemenskap med andra människor. Vi är ensamma och hjälplösa. Vi misslyckas hela tiden och vi skyddas inte av andra när det händer. Misslyckandena gör oss arga och ledsna. Vi fylls av ressentiment.

Vi försöker göra om den smärta vi känner till något annat. Vi vill hämnas. Den som inte är arg eller ledsen ska lida. Lidandet blir till något bra. Lycka blir till något dåligt. Det är en skam. Den person som inte lider ska känna skuld och därmed också lida.

Problemet är att vi inte längre kan se något alternativ till liberalismen och kapitalismen. Vårt begär efter en total förändring, efter total rättvisa, har försvunnit. I stället sprider vi ut vårt begär efter förändring i de strider vi kommer åt. Vi försöker angripa förtryckets symptom. Men vi måste angripa systemet som skapar symptomen. Och om vi inte vet hur, då måste vi undersöka det, skriver Wendy Brown.

Vad händer med psyket när vi överger hoppet om en total förändring? Wendy Brown skriver att vreden tar sig uttryck i en förebrående och moraliserande politik. Vi vet inte vad vi ska göra. Därför moraliserar vi, i stället för att göra. I moraliserandet förbjuder vi ord och handlingar. Moraliserandet handlar inte om att prata med andra och förklara hur vi tänker. Moraliserandet begränsar och disciplinerar mer än att skapa och att uppmuntra. Det är farligt. Särskilt i en tid då vi måste uppfinna politik på nytt.

Känslan av ressentiment är en reaktion på ett dåligt samhälle. Men samtidigt som vi försöker få andra att känna samma smärta som vi känner, så blir vi själva fångar. Vi erkänns. Det förtryck vi varit med om erkänns. Det känns bra att hämnas. Men vi kommer inte vidare. Vi är kvar i de skillnader som gör att förtrycket kan finnas.

Vi kan aldrig gottgöras för det som har hänt oss. Vi kan aldrig gå tillbaka till innan det hände.

Den globala kapitalismen tjänar på att dela upp oss i smala identiteter. I kapitalismen tvingas vi att lönearbeta den största delen av tiden. Arbetet bestäms till stor del av vår identitet. Vi blir byggare, hårfrisörer, städare och lärare. Människor har oftast många olika intressen och ambitioner. Vi är bra på många olika saker. Kapitalismen ger oss inte möjlighet att utveckla de olika sidorna. Vår mångsidiga natur förtrycks. Därför måste vi ha som gemensamt mål att bekämpa det system som ger oss dessa smala identiteter. Samtidigt som vi kritiserar de orättvisa identiteterna måste vi kritisera kapitalismen, som skapar dem.

Wendy Brown skriver att erfarenheter av förtryck är en självklar och viktig del av politik. Det är viktigt att alla får möjlighet att berätta hur det är för dem. Att handskas med sin egen smärta är en del av det. Men politik är inte samma sak som terapi. Politik är inte samma sak som moral.

Brown skriver:

Tänk om vi kunde ändra lite hur vi pratar. Tänk om vi kunde börja säga: ”Jag vill det här för oss” och inte bara ”Jag är”. Tänk om ”att vilja bli” eller ”att vilja ha” kunde användas oftare i politiken. Då kan vi kanske sluta tänka på identitet som något fast, något som finns innan samhället.

Det handlar inte bara om att lära sig prata på ett annat sätt. Det handlar också om att lära sig läsa på ett annat sätt. Vi måste börja läsa ”Jag är” som något som kan förändras. Vi kan prata om vad vi vill i stället för vad vi är, eller låta de två blandas. Om vi förändrar vårt politiska språk på det sättet kan vi kanske på riktigt känna att vi önskar en annorlunda framtid.

Den här texten är baserad på boken Att vinna framtiden åter av Wendy Brown. Boken är utgiven av förlaget Atlas år 2008.

Redaktionen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.