Manifest för pensionärer

Nej, livet tar inte slut. Tvärtom, det är nu det börjar. Med pensionen finns alla förut- sättningar för kamp. Knyt näven om käpparna och blockera gatan med rullatorn!

Vi är de sista. Det har vi alltid varit, även om vi inte alltid har förstått det. Vi var de sista 1968 då vi som unga kastade oss in i kampen mot allting, även om det bara skedde i vår småstad eller i våra tankar. Vi var de sista 1977, när framtiden föll samman. Vi var de sista på 80­talet, på 90­talet och på 00­talet. Efter oss skulle arbetet bli något helt annat. Efter oss skulle det inte finnas någon pension. Efter oss, ingenting. Av alla saker vi har varit är det bara punken som fastnat, oavsett om vi ville det eller inte. Vi är pensionärerna och vi är inte färdiga ännu.

När vi var unga var vi rebeller. Varför var vi det? För att vi var studenter, det var ekonomisk högkonjuktur och det rådde varken brist på tid eller pengar. Och om det inte fanns så mycket pengar, fanns det ändå mer tid som kompenserade för det. Vi brukade sluka böcker och tidningar, låta oss uppslukas av debatter. Även innan internet så visste vi allt. Sen har världen rasat bakom oss, som en brinnande bro rasar bakom en springande person på flykt i en film. Och nu måste ungdomarna få sin beskärda del av revolterande. De går på demonstrationer, sprejar slagord och så vidare. Men de vill inte förändra livet. De vill rädda sig själva. Studenterna och ungdomarna, som
alltid varit de mest rebelliska och innovativa i samhället, är i dag inte mer än dess mörka och depressiva skugga, dess panikslagna och ångestdrabbade själ. Om vi ska förlita oss på enbart dem, på deras energi som dag efter dag äts upp av arbetes slit och sugs in i framtidens malström, kan vi vara säkra på att varje Cassandra kommer få sitt triumfögonblick.

Så vilka är kvar?
Om ungdomen hålls i koppel, vilka finns då kvar?
De sista är de som är kvar.
Vi är kvar.

Låt oss se på oss själva. Precis som då, till och med mer än då, har vi tid och pengar. Vi har massor av tid. Vi kanske inte har drösvis med pengar, men definitivt tillräckligt. De kallar det pension. De säger att vi är de sista som kommer ha det privilegiet. Därför bör vi ta denna pension och svinga den i våra händer som om den var en slägga. Vi har kanske 20, 30 år av livet framför oss. Vi har hjärnor som är friska och starka. Vi har fortfarande händer att bygga med och knytnävar att förstöra med.

Låt oss titta på varandra. Är du 60 år, har du ägnat ditt liv åt att arbeta som lärare, har du betalt av ditt bostadslån och slutligen fått ett ställe som är ditt eget? Dina barn har inget av detta. Bostadslånen käkar upp dem levande. De kommer spendera sin pension på ett natthärbärge med grötiga hjärnor. Men få inte ångest över tanken på dina barn. Tänk längre. Tänk istället på vad du skulle kunna göra med ditt hus, med ditt avgångsvederlag, med din pension. Men framför allt med din fortfarande livliga hjärna, med allt du har lärt dig, med alla människor du mött, med alla drömmar du närt. Med din tid. Den sista som är kvar. Nu kan du göra allt som du inte kunde göra när du var 20 år. Då sade de att du behövde skärpa till dig och komma på rätt köl eftersom du hade för mycket att förlora och inte tillräckligt med resurser. Eftersom du inte hade något val. Men så är det inte längre. Du har möjlighet till en brinnande ålderdom och det enda du har att förlora är tristessen. Det finns inte mycket var att frukta. Förr i tiden brukade vi säga att ett slut fullt av terror är bättre än en terror utan slut, det enda som återstår för oss nu är att ge oss in i hettan och möta slutet!

Vad ska du göra med dina eftermiddagar nu när du har dragit dig tillbaka? Du, den sista privilegierade, som har befriats från arbete medan du fortfarande är frisk, som nu har fått tillbaka ditt liv, som har en pension som täcker dina utgifter. Kommer du låta detta andra liv bli outhärdligt, bli en av alla dem som utan att de själva förstår det redan är döda? Gör inte det.

Gå tillbaka hem, samla ihop alla saker du inte behöver och sälj dem. Slå sönder dörren till gästrummet. Öppna upp ditt hem. Gå ut och leta rätt på andra pensionärer. Leta efter dem som också brukade ha rånarluvor, de som drömde om Kalifornien, de som saboterade maskiner i fabrikerna. Men leta också efter dem som dolde sin ilska bakom uppgivenhet för att överleva. Samlas. I denna sista tid så är vi den revolutionära klassen!

Låt oss gå till skolorna och berätta sanningen om arbetet för barnen, hur det förstörde våra liv och lämnade oss utbrända och förbannade. Låt oss gå till bankerna och berätta för cheferna att en dag kommer de också bli som oss, fast med färre vänner och mindre värdighet. Låt oss gå in i fabrikerna, där arbetarna inte längre har energi nog att gå ut i strejk och bryta arbetskedjan med våra kroppar. Låt oss gå in på flygplatserna varifrån de utvisar migranter och ockupera startbanorna. Låt oss gå ut på landsbygden, till farmarna där djur behandlas som föremål och befria dem. Låt oss gå till stormarknaderna, fylla våra rullstolar med varor och dela ut till förbipasserande. Låt oss stänga av våra datorer, damma av våra skrivmaskiner och skriva ner allt som vi lärt oss. Låt oss lämna kartor över våra liv, så att de som kommer efter oss inte behöver gå vilse i samma labyrinter.

Och om vi har rum nog, låt oss starta kollektiv. Om vi finner ord, låt oss skriva manifest. Vi ska övervinna våra rädslor och förvandla vår långsamhet till en dundrande rytm. Vi ska bygga en värld som är tillgänglig, där det finns tid men inte klockor, där folk äter, sover och älskar. Där folk talar med varandra i stället för att dela ut order till andra. Där fruktan bara är en rysning inför det som komma skall. När vi lämnar våra liv i den här världen kommer döden verka blyg inför dem, eftersom de avslutats så fantastiskt.

Låt var och en av oss följa den flyktlinje som de gillar bäst. De som har mycket att säga, låt dem tala. De som har fingrar som pistoler, låt dem öppna eld. Världen är full av glastorn där bankirer bönar om en storm som kan svepa bort dem från deras helvete av antidepressiva mediciner och övertidsarbete. Fängelserna kantas av staket som väntar på att bli nedrivna. Arméförråden är martyrriken med vapen redo att spränga sig själva i luften. De som har byggnadsarbetares kroppar och arkitekters fantasi, låt dem bygga hus för den nya världen. Låt oss köpa mark, låt oss ockupera mark. Låt oss bygga nästen där våra vildaste drömmar kan ta form. Gör dem som inte har dagdrömmarens sinnelag redo att börja vandra.

Låt oss gå tillsammans, öppna eld tillsammans, tala tillsammans, dansa tillsammans. Vid 60 års ålder finns ingenting kvar förutom framtiden. Ska vi kräva allt måste vi göra det nu. Av oss själva kommer vi skapa vackra ruiner, lika majestätiska som de skogar som ska täcka oss. I våra högsta torn kommer hökarna hitta sin tillflykt och i våra djupaste grottor kommer fladdermössen dansa in sabbaten. Och från våra tomma ögonhålor, kommer den nya dagen som vi alltid har drömt om att gry. Ungdomens framtid kommer vara vår största triumf. Vår största narcissism.

Federico Campagna bor i London och arbetar på Verso books.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *