Du är inte ditt skitjobb

Stolt arbetare – stolt över vad då? Det går givetvis att kritisera arbetet utan att kritisera de arbetare som utför det. Högern blandar medvetet ihop dessa sidor. Men varför har vänstern så svårt att se denna skillnad?

Finns det jobb som är sämre än andra? Kan man rent av kritisera själva arbetet? I varje debatt kring arbete och skitarbeten dyker snabbt den moralism som finns un­ der ytan upp. Konservativa skribenter av­ färdar kritiker som ”snorungar, som aldrig fått skit under naglarna”. Att inte ha haft ett lönearbete som är smutsigt och slitsamt (”fått skit under naglarna”) ska tydligen ligga människor i fatet. Man kan nästan få en känsla att det är fint och eftersträvans­ värt att någon gång ha arbetat under usla förhållanden. Men denna moralism gäl­ ler dock främst arbetet. Tänk er att någon skulle använda samma moralism kring kvinnors utsatthet inom parförhållanden, barns dåliga uppväxt eller missbrukspro­ blem. Rent historiskt är denna romantise­ ring av skitjobb en relativt ny företeelse. I många samhällen i mänsklighetens histo­ ria var arbetet, framför allt de tunga och smutsiga, något som människan föraktade. En respektabel samhällsmedborgare syss­ lade istället med filosofi, politik, studier el­ ler njutning (av sex, mat och sprit). Arbete ansågs fördumma människan och var nå­ got man lät slavar och brottslingar ta hand om, och det var knappast något man skulle skryta om. Det tål att fundera på vad den­ na nya arbetsmoral fyller för syfte i dagens samhälle istället för att ta den för given. Varför hyllar välbeställda, högerpolitiker och även arbetarrörelsen de där arbetsfor­ merna de själva inte vill ta del av?

Arbetet och individen

En utbredd föreställning är att du och ditt lönearbete är samma sak. Du ska känna dig som ditt jobb, du ska bli ditt jobb. Jag vet inte hur många gånger företag jag har arbetat för bjudit in till fest för att fira ett stigande årsresultat. Där står vi anställda, med samma lön och samma arbetsför­ hållanden som föregående år, med ett påtvingat glas champagne i handen och tvingas lyssna på hur någon chef från göte­ borgskontoret berättar för oss hur stolta vi ska vara nu. För det är vi som är företaget. På samma sätt förväntas jag också känna personlig skam när någon kritiserar det ar­ betsgivaren använder min arbetskraft till. När jag namnger telefonförsäljning som exempel på ett yrke som jag tror att vårt samhälle skulle klara sig bättre utan så sva­ rar högerprofiler mig med ”så du tror inte att en försäljare som läser det du skriver känner sig nedvärderad?”. Högern förvän­ tar sig alltså av de anställda inom telemar­ keting att de först och främst ska identifiera sig – inte som pasta­älskare, World of War­craft­champions, konstintresserade, Japan­ fantaster – utan med sitt yrke. Du är ditt jobb (varken mer eller mindre)!

Skitarbetet och vänstern

Inom vänstern har det historiskt sett fun­ nits två större strömningar som många gånger kunnat förena sig i kampen mot so­ ciala och juridiska orättvisor. Gaspar Mi­ klos Tamás beskriver dessa två strömning­ ar som inspirerade av Rousseau respektive Karl Marx. Tamás påstår också att de fles­ ta sociala rörelser i Europa som bekänt sig till en marxistisk tradition egentligen bör ses som Rousseau­inspirerade socialister och skriver målande:

“Det är emotionellt och intellektuellt svårt att vara en marxist eftersom det står i strid med moralisk förargelse, vilket är den pri­ mära anledningen till att folk blir socialis­ter”.

Den stora skillnaden mellan dessa två strömningar grundar sig i synen på det re­ volutionära subjektet och arbetarklassen. Rousseau­inspirerade socialister tenderar att måla upp bilden av arbetarklassen som mer autonom, mindre smutsig och inte medskyldig till kapitalismen. Arbetarklas­sen är moraliskt högre stående än borgar­ klassen. Och dess frigörelse består av att denna ärliga, jordnära och mindre alie­ nerade klass ska övervinna borgarklassen och ta över den demokratiska makten i samhället (power to the people).

Karl Marx talade istället aldrig om att ar­ betarklassen var mindre skyldig till kapi­ talismen än borgarklassen. Marx menade inte att det var arbetarklassens förträfflig­ het eller moraliska upphöjdhet som gjorde den till kapitalismens förgörare, tvärtom var det just för att arbetet tar ifrån arbe­ tarna all deras värdighet, moral och män­ niskovärde. Till slut är arbetarklassen så fattig på allt av mening att den inte har något annat att förlora än sina kedjor. Fortfarande i dag råder en nästan hege­ monisk arbetarklassromantik inom stora delar av vänstern och arbetarrörelsen. Där begrepp som ”riktig arbetare” eller ”van­ ligt folk” (verklighetens folk) ofta används för att måla upp arbetarklassen just som ett moraliskt högre stående skikt. Protesterna mot ord som skitjobb och vurmen för yr­ kesstolthet spelar här en viktig roll.

Arbetets dubbelkaraktär

Människors förmåga att utföra arbete är fantastisk, det oavsett vilket arbete man ut­ för. Denna förmåga, eller kraft, har skänkt oss järnvägar, sexleksaker, förståelse för människokroppen och mycket som vi i dag bör vara lyckliga över existerar. Men det betyder inte att själva arbetet är något som vi nödvändigt måste hylla. Det finns arbeten som inte bara är direkt skadliga för dem som utför dem utan för hela vårt samhälle. Det finns även yrken som bygger på att det finns en tydlig klyfta mellan dem som har i överflöd och dem som inte har någonting alls, och vars uppgift det är att underlätta detta förhållande.

I det moderna kapitalistiska samhället är arbetets form och innehåll tydligt uppde­ lat. Arbetets innehåll kan till exempel vara att vårda. Det är detta specifika arbete som får sår att läka, sjuka att bli friska. Arbetets form är istället de specifika avtal och regler som omgärdar lönearbetet. När vi till var­ dags diskuterar arbete så är det oftast just arbetets form vi diskuterar.

Ta exemplet med en anställd hushållerska som en gång i veckan grovstädar ett pri­ vat hem. Även om arbetets innehåll nästan är identiskt med det hushållerskan utför i sitt eget hem en gång i veckan så är det inte det vi syftar på när vi pratar om hus­ hållerskans arbete. Nej, arbetet är just det som utförs inom formen för det anställ­ ningskontrakt som ställts upp.

Förvirringen kring arbetets dubbelkarak­ tär gör att många har svårt att skilja form och innehåll från varandra och ställer se­ dan krav på en yrkesstolthet som de dess­ utom menar skulle vara både radikal och progressiv.

Här gäller givetvis även det motsatta, nämligen kravet på skam. Under en del av mitt liv levde jag på a­kassa och var väldigt motvillig till att ta en anställning eller söka annan försörjning. Mina dagar ägnade jag istället till att läsa politiska skrifter, delta i ideella projekt och skriva artiklar. I mångas ögon var jag en profitör. Mina sysslor hade inget värde, istället borde jag ”arbeta”.

I dag består en del av min arbetssituation av exakt samma saker. Förlag skänker mig gratis böcker, jag läser dem, deltar i det politiska gräsrotslivet och författar tex­ ter som jag kan sälja för att dryga ut min lön. Samma personer som tidigare räknat ut mig som en parasit berömde nu min skicklighet och mina höga ambitioner.

Det kan alltså finnas otroliga gärningar som utförs även inom de mest fruktansvär­ da formerna. Det finns matematiker som gjort de mest fantastiska uträkningarna för att få långtgående robotar att kunna slå ut hela städer på andra sidan jordklotet. När vi talar om skam och stolthet så måste vi också kunna se nyktert på förhållandet mellan arbetets innehåll respektive form (som givetvis är ett dialektiskt förhållande).

Yrkesstolthet?

Det finns de som påstår att synen på skit­ jobben är sådan att man sällan pratar om villkoren. Istället syftar synen på skitjobb att stigmatisera de anställda och skapa skam. Jag håller först och främst inte med om argumentationens utgångspunkt. De gånger jag hör folk prata om skitjobb så är det just otrygghet, dåliga avtal och låga löner som man syftar på och inte fysiskt tungt och smutsigt arbete (det vill säga ar­ betets form). Det är till exempel sällan som någon pratar om sopåkare när de pratar om skitjobb. En yrkesgrupp med bra be­ talt, stridbara och med relativt stor makt över sin arbetssituation.

Skam är givetvis dåligt. Frågan är bara om yrkesstolthet är den givna lösningen. Idén om yrkesstolthet bygger bland annat på förvirringen kring arbetets dubbelkarak­ tär. Vi ska tydligen vara stolta över arbe­ tets innehåll (att vi är duktiga på att vårda, städa eller bygga webbsidor och så vidare) men bara inom formen av ett anställnings­ kontrakt. Denna logik får ödesdigra kon­ sekvenser. Och utöver den tydliga konser­ vativa moralismen så följer flera problem med denna yrkesstolthet:

  • Människors fantastiska egenskaper och talanger ges inget utrymme så länge arbetsmarknaden inte finner någon nytta med dem.
  • Yrkesstoltheten försvårar diskussionen kring vilka typer av jobb som vi faktiskt borde ha i ett modernt samhälle.
  • Kravet på yrkesstolthetens självklarhet inom vissa yrkesgrupper används för att hålla nere standarden på villkor och lön.
  • Yrkesstoltheten används ofta för att man vill tvinga till bättre disciplin och högre tempo på arbetsplatser.
  • Yrkesstoltheten används för att driva på idén om att du ska förverkliga dig själv, finna mening och lycka i livet genom ett exploaterande lönearbete.
  • Vissa yrken är direkt skadliga (vapen­ industrin, säljaryrken, banksektorn och så vidare), ska vi verkligen vara stolta över att ha dessa yrken?

Yrkesstoltheten är passiviserande, för­ ändrar inga arbetsvillkor och bryter inga klassmönster.

Jesper Nilsson är redaktör för Dagens Konflikt, dagenskonflikt.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *