Det ofrivilliga avantgardet

Ilskan är kompakt. De brittiska politikerna har gått långt över gränsen. De har sagt en sak, men försöker nu göra precis tvärtom. Löften om slopade kursavgifter och mer resurser har bytts mot reformer som tredubblar vissas avgifter. Dessutom planeras en nedskärningsmassaker på alla institutioner och program som inte är samhällsnyttiga enligt marknadslogiken. Folk är alltså riktigt förbannade. Det är tusen personer bara på vårt universitets innergård, och när ett par tusen till från vad som verkar vara University Collage London drar förbi börjar vi röra oss. Demonstrationen rusar fram i en halvcirkel mot Trafalgar Square. Först då inser man hur många vi är. Tiotusentals, flera tiotusentals.

Vi fortsätter ned längs Whitehall. Boulevarden med det före detta brittiska imperiets alla viktorianska departementsbyggnader och premiärministerns bostad fylls av människor och plakat. Inte nog med att studentkåren och lärarfacken har bussat in folk från hela Storbritannien, studenter och gymnasieungdomar från London har slutit upp i antal som få vågat räknat med.

Jag tar ett skutt över det kravallstaket som ser till att en fil är öppen för biltrafik och börjar gå längs med demonstrationen, som blivit stoppad av polisen framför 10 Downing Street. Nästan längst fram finns ett par svart-röda flaggor, och jag hoppar över staketet igen i jakt på sällskap.

I ärlighetens namn måste man säga att uppslutningen till Radical Workers and Students Bloc, som de kallar sig, är allt annat än imponerande. Det rör sig om ett femtiotal människor, och de framstår för den utomstående som ett ganska rättvist urval av den engelska anarkistmiljön. Ett antal hippieliknande skolungdomar, några halvt uppklädda lite äldre syndikalister, ett par fulla crustpunkare och några toppmötesupprustade svartklädda med hjälmar, patches och ramsor om bankirer och vad de kan stoppa upp i olika kroppsöppningar.

Demonstrationen i stort består i huvudsak av ungdomar mobiliserade av det minst sagt sossiga studentfacket, med lite olika slags vänsterister insprängda här och där. Stämningen är upprörd, men kontrollerad. Allt verkar extremt välregisserat och ordnat. Inget talar för att något oväntat ska hända. Inget utom att folk är riktigt jävla förbannade.

Toppmötesanarkisterna beter sig också precis som väntat. De genomför med sina crustvänner en sittblockad mitt i demonstrationen när den når parlamentet, men blir snabbt ivägskickade av polisen. Någon tänder en rökfackla och börjar sjunga en omgjord fotbollsramsa om de rika på vad jag uppfattar som Manchesterdialekt. Några sekunder senare står han där ensam. De andra rödsvarta sprider ut sig och polisen närmar sig den maskerade aktivisten som tvingas att kasta iväg sitt lilla rykande paket och gömma sig i massan. Det rör sig knappast om den typ av disciplinerade och hårdföra svartblock som vi känner igen från European Social Forum i Malmö eller Ungdomshusdemonstrationerna i Köpenhamn.

När vi tio minuter senare går förbi Mill Bank Tower, den kontorsbyggnad där New Labour hade sitt högkvarter under Blairs tid men där nu Camerons konservativa PR-folk tagit över, händer något. En serie slumpartade händelser kastade in demonstrationen och studentrörelsen på en väg som ökade motståndets intensitet och en helt ny situation skapades.

 

En handfull anarkister i toppmötesmundering mumlar lite sinsemellan, en av dem säger ”nu gör vi det” och tar ett steg ut ur demonstrationen. Den lilla klicken far upp mot en av 30 Mill Banks sidoingångar. Slagorden om de konservativa börjar sprida sig i massan och allt fler stannar när de förstår vilken byggnad det rör sig om. Samtidigt lägger tre-fyra svartklädda all sin vikt mot snurrdörren. På andra sidan står en minst sagt biffig securitasvakt och håller mot. I vad som verkade som en evighet, men antagligen varade under en minut, pågår dragkampen. Under tiden samlas ytterligare några demonstranter upp mot dörren, börjar banka på glasrutorna och skrika diverse förolämpningar.

I denna situation verkar alla vara nöjda. Hopen med skolungdomar är med på ett spännande, men relativt ofarligt upptåg. De mest svartklädda anarkisterna får posera framför sitt lilla gäng och framstå som radikalast i demonstrationen. Demonstrationsledningen ser hur den uttråkade stämningen tänds av de helt ofarliga anarkisternas tilltåg. Men just i denna bekväma situation händer något oväntat. Säkerhetsvakten orkar, trots sin massiva kroppshydda, inte hålla mot längre.

Anarkisterna trillar, som i en Chaplinfilm, in genom dörren. En äldre, mer frilufsigt klädd aktivist, säger med bestämd röst något i stil med ”nu går vi in och ockuperar deras kontor”, och den lilla folksamlingen på några dussin som tagit sig ut ur demonstrationen följer med in. En situation som ingen hade förutspått och ingen vet hur de ska förhålla sig till uppstår. När den oavsiktliga ockupationen inleds är det lika mycket med kittlande känsla som med ett krypande obehag. Ingen har en aning om vad de ska göra eller säga.

Några strejkande skolelever slår sig ner i en lädersoffgrupp, någon student viftar med ett plakat, kostymklädda PR-killar betraktar stilla scenen från en loftgång när ett gäng punkare bryter den pinsamma tystnaden och börjar studsa runt i den enorma lobbyn. Fler vakter dyker upp och det knuffas lite. Efter fem minuter är lokalen mer eller mindre tom. Ett par möbler har hängt med ut på gatan, demonstrationsvakter med begynnande tunnhårighet och trotskistiska pins står framför huvudingången och debatterar vilt med dem som blir utslängda. Men något har hänt. När den första gruppen aktivister snubblade in i huset förändrades deras roll. De var inte längre en del av ett kontrollerbart protestskådespel, de blev någon form av ofrivilliga ledare, en fullständigt omedveten förtrupp som öppnade upp en ny yta av möjliga former av motstånd.

Det som demonstranter kollade på var inte längre några anarkister som gjorde yvigt radikala gester, utan en faktiskt pågående ockupation av det kontor där planerna på att montera ner en offentligt finansierad högre utbildning hade smidits. På de minuter som det tog för vakterna att få kontroll över situationen hade konceptet ”Ockupera Mill Bank” gått från en otänkbarhet till något bara en glasruta bort. Och just när man tänkte att det hela var över började det på riktigt. Ett par hundra demonstranter hade stannat längs fasaden och bankade på de vibrerande rutorna, taktfast skrikande ”liers, liers…”

De var förbannade, och de hade hittat någon att ställa till svars såväl som ett sätt att göra på det på. Det hade det ofrivilliga anarkistiska avantgardet sett till. Det dröjde bara någon minut innan den första rutan föll sönder i ett glittrande regn och massan mer eller mindre tvingades in av det tryck som byggts upp när fler och fler människor samtidigt stannade och försökte ta sig förbi längs demonstrationsrutten. Oroligheterna blir en ockupation, ockupationen övergår i upplopp, och till slut har demonstrationen – rent konkret såväl som de bilder som folk tar med sig eller får från medierna – omvandlats till en våldsamt kaotisk manifestation av folklig vrede.

Den biten har ni sett på TV: den enorma folksamlingen, ockupationen, upploppen, vandalismen, mediahetsen… En vecka senare gick det ut upprop om att ockupera universitet, någon vecka efter det närmade sig antalet ockuperade brittiska högskolor ett fyrtiotal. Varken studentfack, anarkister eller trottegrupperna hade överblick över den rörelse som hade ändrat riktning och sprungit ifrån dem vid Mill Bank Towers.

Utan att förstå vad de gjorde hade fem-sex avdankade toppmötesturister gått från posörer till upprorsledare. Den kompakta ilskan och den utbredda viljan att agera mitt i studentkårens skådespel hade gjort att situationen var redo för dem. Och när de råkade befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt fanns det inget de kunde göra. Massan hade hittat och utsett sina ledare. Som den alltid gör när den behöver det. Aningslösa, ofrivilliga och utan planer, måhända. Ledare inte desto mindre. Här kanske finns något att ta lärdom av.

 

Juan Perez
Juan Pérez är autonom aktivist från Sverige som nu bor i London.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *