Det blir allt svårare att söka asyl, men samtidigt har det blivit färre som utvisas. Varför är det så? Det finns mycket pengar att tjäna på papperslösa.

Större delen av livet har jag arbetat i fabrik. Då, när jag första gången klev innanför grindarna för sådär 35 år sedan var fabriksgolvet redan en internationell plats. Arbetarna kom från Finland och Danmark men också från det som då hette Jugoslavien, från Grekland och Turkiet. De här människorna är utslitna nu. Jag är tacksam mot dem för att de byggde det här landet tillsammans med mig. Arbetarna rekryterades med löften om jobb och lägenheter från första dagen och på den tiden var löftena sanna. Nuförtiden när smugglare ibland ger liknande löften är dessa falska. På 60-talet fick jugoslaverna jobb direkt, Sverige behövde dem. När deras släktingar behövde tillflykt en generation senare under krigen på Balkan, då var de inte lika välkomna – och snackade de om jobb sågs det som bevis för att de inte var ”riktiga” flyktingar.

Numera handlar bilden av Sverige inte så mycket om arbete, utan mer om skydd, frihet och demokrati. Alla vet att Sverige har tagit emot fler asylsökande än de flesta andra västländer. Olyckligtvis är det inte lika välkänt att de flesta asylsökande som kommer till Sverige får avslag. Men arbetarna från avlägsna länder finns fortfarande här. Skillnaden är att nu kommer de på illegala vägar, de gömmer sig undan utvisningsbeslut och en del av dem har aldrig ens ansökt om uppehållstillstånd. Men de finns fortfarande här. En del gömda men de flesta jobbar, trots att det finns många regler och åtgärder för att deportera dem. Hur hänger det ihop?

Fort Europa

Första gången jag hörde det här resonemanget var på ett möte i början av 90-talet. Han som talade hette Nicholas Bush. Han hade varit med och startat en organisation som fortfarande finns och som heter Fortress Europe. Det var första gången jag hörde det uttrycket, Fortress Europe, alltså Fort Europa. Det Nicholas Bush föreläste om var EU och flyktingarna. Sverige var ännu inte med i EU och Schengen var inte uppfunnet men EU hade redan då en flyktingpolitik som inte var särskilt tilltalande. Flyktingfrågor behandlades inom EU i samma arbetsgrupper som narkotikasmuggling och internationell brottslighet. Det var hemskt att höra. Men Nicholas Bush sa lite oväntade saker. För det första påpekade han att de här restriktionerna mot flyktingar införs av alla länder i Europa, Sverige var inget undantag bara för att vårt land inte var medlem i EU. Det här var inte några bindande EU-regler; det var politikernas ambitioner oavsett EU-medlemskap.

För det andra påpekade han att EU-länderna, fast de vill hålla ifrån sig flyktingar, har en stor oreglerad invandring. För vem är det bra? Jo, för den arbetsgivare som vill ha billig arbetskraft och därför inte vill ge folk lagstadgade rättigheter. Och erkänns de som flyktingar får de ju en massa rättigheter! Det finns alltså mycket pengar att tjäna på papperslösa. Det lät som en konspirationsteori. Här i Sverige var det dessutom inte alls sant eftersom nästan alla som fått utvisningsbeslut faktiskt också skickades ut. Sverige hade koll och papperslös var inget man pratade om, annat än möjligen i samband med trafficking och illegal gränshandel.

Uppehållstillstånd

På den tiden handlade asyldebatten i Sverige väldigt mycket om flyktingskäl och avslag, inte så mycket om deportationerna som sådana. Det var helt naturligt eftersom om en person inte fick uppehållstillstånd så förpassades denne ur landet, det hängde tätt ihop. Om andra ville hindra en deportation, så måste de se till att personen fick uppehållstillstånd. Detta var effektivare än att sparka på flygplanet. I många andra länder sågs det nationella uppehållstillståndet mer som en registrering som medförde ett knippe rättigheter. Men det var ingen självklarhet att alla som bor i det egna landet har uppehållstillstånd – ungefär som med medborgarskap. När fungerar på det här sättet, blir frågan om uppehållstillstånd inte lika dramatisk men bestämmer sig staten för att deportera, då blir deportationerna det som diskuteras snarare än skälen för dessa. Paradoxalt nog: ju fler papperslösa i ett land och ju fler som inte har uppehållstillstånd, men som ändå inte deporteras – desto större intresse för deportationerna när de väl sker.

Sedan början av nittiotalet har det hänt en del med EU:s flyktingpolitik. Med några års mellanrum har EU-ländernas ministrar antagit nya planer för sin gemensamma rätts- och säkerhetspolitik, alla mer eller mindre högtravande om säkerhet och rättigheter. Det som hänt i verkligheten beträffande flykting- och invandringspolitiken är att gränskontroller och åtgärder mot illegal invandring har blivit mer och mer koordinerade och styrda av gemensamma EU-regler, vilket de absolut inte var på 90-talet. Men den andra sidan, möjligheterna att invandra och rättigheterna för asylsökande, har visat sig betydligt svårare att harmonisera. Det är fortfarande upp till varje EU-land att bestämma vilka skäl som ska duga för asyl och vilka som ska få invandra av andra skäl.

Visumtvång

De senaste åren har i alla fall ett antal direktiv antagits om minimivillkor för asylprocedurer och mottagande. De såg ganska bra ut från början men när de väl antogs hade de skrivits om på en så låg nivå att de knappast varit till nytta. Det finns till exempel ett direktiv om hur asylansökningar ska behandlas som kallas ”asylprocedurdirektivet”. Detta innehåller så många regler om undantag att direktivet egentligen blev ett regelverk för vilka asylsökande som inte ska ha några rättigheter.

Långt innan asylprocedurdirektivet blev klart så hade Fort Europas murar byggts upp med visumtvång som grundsten. Visumtvång betyder att det blev förbjudet att resa in från de flesta länder i världen utan att ha inresetillstånd i förväg. Problemet är att en person inte kan få visum för att söka asyl. Sen kom gränskontrollerna, fingeravtrycken, dataregistren, flygplatsagenterna och Dublinförordningen. Allt som hindrar människor från att resa hit spontant, på laglig väg.

Flyktinginvandringen minskade rejält förstås. Men efter några år kom flyktingar ändå, fast nu oreglerat, med smugglare. De som verkligen tjänat på Fort Europa, det är smugglarna. Nästa steg i EU-politiken kom alltså att bli kampen mot smuggling och så småningom, en lång rad försök att exportera gränskontrollen till länder utanför EU. Med bistånd, handelsavtal och visumlättnader i utbyte så skulle andra länder bygga upp gränskontroller och dessutom lova att ta tillbaka personer som blivit utvisade därifrån.

Men eftersom den spontana, oreglerade invandringen fortsatte kom motåtgärderna allt mer att handla om tvång mot dem som kommit hit. EU:s pågående femårsplan för rättsområdet kallas för Haagprogrammet. I Haagprogrammet ingår uppbygget av EU:s gemensamma gränsbevakning, Frontex, men också direktivet om EU-regler för utvisningar och återsändande. Vi har fått se allt mer av förvarstagande och deportationer även i länder som tidigare inte brytt sig om att verkställa utvisningar. Återsändandedirektivet som det har förts mycket diskussion om, därför att reglerna om förvarstagande är så ingripande, betyder för svensk del bland annat att deportationer i framtiden kommer att vara förenade med återreseförbud. Det vill säga, den som inte frivilligt lämnar Sverige kommer att hamna på Schengenländernas spärrlista.

Kontrollpolitiken har alltså utvidgats. Men Sverige har inte blivit mer effektivt på att utvisa människor, tvärtom! Här har harmoniseringen snarast gått åt andra hållet. Förr verkställdes nästan alla utvisningar. Nu är läget mer likt det i andra EU-länder. År 2005 passerades 50 procentsvallen, alltså det antalet som avvek, och förmodas bli papperslösa, var större än antalet verkställda utvisningar. Nicholas Bush fick rätt och därmed har fokus i debatten flyttats. Alla vet att det finns papperslösa och diskussionen handlar nu inte bara om asylfall utan om, till exempel, vård och skolgång för barn till papperslösa. Rörelsen för flyktingar i Sverige sysslar numera också mer med deportationer, helt enkelt för att det inte längre är självklart att deportationerna verkställs, och det behövs i dag mer tvång för att verkställa dem.

Gratis i drift

Varför verkställs då inte deportationerna? Delvis handlar det om att fler har fått avslag under 00-talet. År 2004-2005 fick 80-90 procent avslag på sina ansökningar och asylproceduren förlorade all trovärdighet. Folk gömde sig redan innan de fick beslut. Sedan har det gått ner och upp. Nu ligger det på cirka 75 procent som får avslag. Det har skett några mycket uppmärksammade deportationer med stort polispådrag, handbojor och hela kittet. Gentemot andra papperslösa fungerar det som hot. Annars kör myndigheterna i Sverige mest med hovsamheter och ekonomiska påtryckningar. Men våldet mot ”de oönskade” finns överallt i Europa. Barnfamiljer grips i gryningsräder, barn får se sina föräldrar förnedras och misshandlas och barnen kan själva misshandlas.

Jag är tillbaks där jag började. Hur rationellt är det här och varför iscensätter EU-länderna en sån gigantisk registrering och våldsam repression mot enskilda som bara försöker hitta ett sätt att leva i trygghet? Detta samtidigt som många länder i Europa är i desperat behov av invandring då de har en så usel befolkningskurva. Hur går det här ihop?

Det har såklart med säkerhet och kontroll att göra. Men inte bara det. Före 11 september hade de flesta regeringar inom EU spillt mest krut på att med stora gester avvisa dem som anmält sig och sökt asyl lagligt än på att verkligen få fatt i dem som lever illegalt. Varför? Kanske för att Genèvekonventionen är så pass stark; flyktingar har alla sociala rättigheter men papperslösa inga. Både för staterna och för arbetsgivarna är papperslösa nästan gratis, medan erkända flyktingar är dyra i drift.
Min poäng är att det egentligen inte är meningen att deportera alla utan att göra dem deporteringsbara. Våldet fungerar som hot mot dem som inte grips. Alltså: Du som inga papper har: Ligg lågt, säg inget, tro inget, kräv inget, bråka inte. Glöm aldrig att du är här på nåder och vi kan när som helst ta dig.

Papperslösa inte rättslösa

Fast är det verkligen sant att papperslösa inte har några rättigheter? Det finns massor av rättigheter som inte utgår från medborgarskap. Arbetares rättigheter gäller just för att man arbetar och har en överenskommelse med en arbetsgivare, det har inte med ens nationella status att göra. Mänskliga rättigheter enligt FN, som till exempel rätten till vård, gäller alla människor, inte bara människor med papper.

Men papperslösa jobbar de längsta dagarna, till de lägsta lönerna. De städar på sjukhusen där de själva inte får vård. Papperslösa plockar våra grönsaker så att de blir billiga, de lagar mat och diskar till svart låglön så att vi kan äta lunch ute till samma pris som hemma, de diskar om nätterna och delar ut tidningarna. Att arbeta svart i Sverige kanske ändå är bättre än att återvända till den situation de lämnade, men den har ett mycket högt pris! Papperslösa är med och skapar välfärd precis som mina arbetskamrater gjorde på 70-talet. De som kom då sitter i dag med utslitna ryggar, men de kom lagligt, de får pension. De som kommit på 2000-talet och sliter ut sig utan papper, de får ingenting.

Fri invandring, är det en lösning? Ja, men det beror på vad vi menar. Tänk att vi helt enkelt slutar deportera folk med tvång. Det är ju så det fungerar på många ställen, att folk inte deporteras utan får klara sig bäst de vill utan papper. Det är precis de grupperna det handlade om när man i Spanien och Frankrike började prata om sans papiers. De var papperslösa tack vare fri invandring. Något liknande kan man se med de ensamkommande flyktingbarnen i Europa. De flesta EU-länder deporterar inte minderåriga till hemlandet och barn fängslas inte lika ofta som vuxna. Men eftersom länderna inte heller ger skydd, så leder det till att ungdomar snurrar runt hem- och skyddslösa.

Dåligt med reglerad invandring?

Reglerad invandring är inte en uppfinning av den borgerliga regeringen. Tvärtom, det har varit en del av välfärdssamhället, ni vet, det där de håller på och river ner. Välfärdssamhället bygger på idén att landets resurser tillhör medborgarna som bestämmer, bygger upp och bekostar dessa gemensamt efter förmåga. Det är ingen dålig idé i sig, den bygger på jämlikhet och demokrati. Resultatet kan bli ett gott samhälle för den som är med. Problemet är att den som är utanför inte räknas. Muren mellan ”innanför” och ”utanför” välfärdssamhället går inte vid landets gränser. Den finns inne i landet, en osynlig mur som de papperslösa ständigt dunsar emot.

Nu är vårt samhälle inte bara ett välfärdssamhälle utan också ett klassamhälle, men även fackföreningarna är uppbyggda med en liknande tanke. Vi som är i samma situation, vi ska slå oss ihop. Vi bildar en förening. Vi bestämmer tillsammans. Vi ger varandra ett löfte att ingen av oss ska acceptera villkor som är sämre än de vi kommit överens om. På det viset kan våra motståndare inte trycka ner oss. Sen må det vara hur som helst med fackföreningarna i dag men detta är grundidén. Det är naturligt att den som jobbar fackligt inte är förtjust i att papperslösa ställer upp och arbetar för 25 kronor i timmen. Men jag tror inte att högre murar är ett bra redskap att hindra utvecklingen. Så länge människor är här illegalt så blir de bara till en ännu mer osynlig underklass, som inte vågar ställa krav. De blir därmed ett ännu större hot mot välfärdssamhället, än om vi gör dem synliga och ställer samma krav för dem som för oss andra.

Det sägs att det vi har nu är reglerad invandring. Men det är inte riktigt sant, när proceduren mest handlar om att ”reglera ut folk”. I verkligheten har vi oreglerad invandring, folk blir papperslösa. Jag vill ha reglerad invandring! Det normala bör vara att den som söker anmäler sig och blir registrerad och då denne är med i föreningen har den rättigheter. Kravet är papper åt alla, inte att alla ska vara papperslösa!

Ta asylkampen först

Jag är fortfarande övertygad om att det första en flykting i Sverige bör göra är att strida för sitt asylärende. För varje beslut om uppehållstillstånd slipper vi en papperslös – eller en deportation. Det är inget självändamål att solidaritetsrörelsen ska ta en dramatisk kamp med staten vid deportationer, med risk för att folk ska bli ännu mer misshandlade – om personer kan få sin rätt på ett bättre sätt, innan det går så långt.

I värsta fall bidrar vi till att trappa upp våldet och kommer själva i bråk med polisen. Och på så sätt flyttas fokus från de människor det gäller till oss själva och våra blessyrer, medan flyktingarna fortfarande utvisas, men nu i chartrade plan med ännu större poliseskort och till ännu större fara. Förstå mig rätt nu! Det är klart att kampen mot en utvisning inte kan upphöra vid domstolsbeslutet. Frågan om vilka deportationer som kan och får verkställas kommer obönhörligt att finna sig på dagordningen, precis som när en polisbil ställer sig framför porten och inte kan tänkas bort. Jag menar bara att det inte är mitt mål att ställa polisbilen där, det är inget romantiskt och spännande med polisbilar mot flyktingar, det är bara läskigt för dom som drabbas.

Sen är det klart att om hela bygden är på fötter och de generade polismännen finner sig omgivna av alla skolbarnen, skollärarna, prästen, journalisterna, alla arbetskamraterna och i fall flygkaptenen tar sin hatt och går, då ställer det saken i ett annat läge. Därför är det så viktigt med allt det andra flyktingrörelsen gör, innan polisbilen kommer.

Så länge regeringarna kan lura folk att papperslösa är kriminella som vill leva på vår välfärd, att asylsökande är potentiella terrorister som vi med fast hand ska avvisa och att de som stöder flyktingar är slagsmålssugna unga som vi inte behöver bry oss om – så länge kan våldet mot flyktingar och utsugningen av papperslösa ostört fortsätta. Omvänt, kan de inte lura folk så går politiken inte heller att genomföra. Då vägrar folk att medverka.

Alltså, det är nödvändigt att inte bara fokusera på asylrätten utan också på papperslösas rättigheter och på deportationerna, men det kräver eftertanke, information, kunskap, vanligt antirasistiskt vardagsliv, mötesplatser och rum för berättelser. Jag tror att vi måste göra samma sak som fackföreningsrörelsen gjorde från början, vi måste hålla ihop och organisera oss tillsammans. Det är bättre att se till att de som finns i landet är med i föreningen än att blunda, även för oss som har papper.

Vi måste ställa krav på lika rättigheter, det ena efter det andra. Gemensamma fackföreningar och samma villkor för alla på jobbet. Sekretess så att den som betalat skatt eller fått vård eller gått i skolan inte ska bli utvisad av den anledningen. Vård till alla. Skolgång till alla. Vi, på våra arbetsplatser, kan genomföra de här kraven så att politikerna till slut måste följa efter. Det är så vi river Fort Europas murar!

I dag undergrävs välfärdssamhället genom att alla inte får vara med. Genom civilt motstånd borde vi i stället kunna undergräva murarna och samtidigt försvara välfärdssamhället.

Det är upplyftande att papperslösa organiserar sig och diskuterar sinsemellan om bästa vägen att organisera sig fackligt eller politiskt. Historisk erfarenhet talar för att det behövs. Att var och en gömmer sig, bjuder under och ber om ursäkt leder inte framåt.

Sanna Vestin
Sanna Vestin är asylaktivist, frilansjournalist och arbetar med barn och asylfrågor på Rädda Barnen.

Illustration: Henrik Andersson