Kravallen – en kollektiv förälskelse

Förhandlingarna i Köpenhamn gick åt helvete, men vad hände på gatorna?

Dagen innan inbrytsförsöket på Bella Center är det stormöte på Ragnhildsgade. Ragnhildsgade är som ett Christiania i miniatyr. Ett område med cirka fyra–fem hus mitt i ett industriområde utanför Köpenhamn. Lokalen är proppfull med folk. När vi kommer in informerar de om vad som är bra mot tårgas och pepparspray. Bikarbonat, ett medel som heter Malox. Inte citron, det är en myt, säger någon. En engelsk tjej skriker: Om vi blir arrestera­ de, glöm inte att vi ska förvandla fängelset till en kampzon! Applåder. Planen är att vi ska dela upp oss i färger: gröna, gula, blåa block. Det är ett öppet möte, vem som helst ställer sig upp och talar. Flera överträffar varandra i revolutionär pekoral. De säger saker som ”Politiker har ingen legitimitet, vi har inget intresse av att tala med dem, det är vi som ska lösa problemen!” Jag skäms å deras vägnar så mina tår kröker sig. När mötet är över har jag fortfarande inte begripit exakt hur inbrytningen ska gå till. Men jag har ändå en känsla av att: nu händer det!

Dagen är inne. Det snöar lätt. De fantastiska dräkterna och kreationerna från lördagens stora demo har gett vika åt en annan mundering: den praktiska. Förberedda för timmar i kylan. Mössor, vantar, halsdukar, luvor och mitt i detta en galen dansk 15­åring med sönderrivna jeans som har mer hål än tyg. När det är aktion upplöses alla falska distinktioner mellan ”aktivister” och ”vanligt folk.” Polisen räknar antal och varje person är någon som kan trycka på. Det känns som om vi är många. En fördel med att ha en global rörelse är att vi är från alla möjliga länder, men polisen bara från ett land. Vi rör oss långsamt fram mot avspärrningarna runt Bella Center i kedjor. Helikoptrar över oss, i alla lyktstolpar klänger fotografer. Efter­ åt har jag förstått att det fanns en logik i det hela, att någon räknade ner och att vi vällde fram mot stängslet samtidigt, men att vi inte var tillräckligt många för att ta oss in. Sånt märker man aldrig när man är mitt i hopen. Då rör man sig bara med.
Med ens befinner jag mig i en kedja som trycker på mot polisen. Vi har tyngdkraf­ ten på vår sida. De backar. Så uppstår jämvikt. Vi ropar: Kom och hjälp till! Bakom oss är det ett tomt utrymme där folk står och snackar och begriper inte att de behövs. Alla ropar olika saker. ”Alla rör sig hitåt, regroup!” En annan kille med vild blick trycker undan folk och skriker ”Make a space!” Han vill göra ett hål mitt i massan. ”Keep the space!” skriker han varje gång någon fyller upp hålet. Mina kompisar börjar hänga på: Keep the space! Varför? frågar jag men de bara rycker på axlarna. Det här är den negativa sidan av att ha lösa nätverksformer. Ingen begriper något och ingen vet vad som händer. Sen börjar polisen trycka tillbaka. Två rader med kravallutrustade poliser avancerar med batongslag som om de slog med lie för att ta sig fram på ett fält. Bakom kry­ per deras bilar fram. Man kan inte ta sig åt något håll och polisen ropar som besatt: ”Get back! Don’t you understand you have to get back!” Det går inte! ropar vi. Nu kommer pepparsprayen. Folk skriker, kan inte se. De fäktar åt alla håll. En kille har linser som bränner fast i ögat. ”Medic!” hörs det från alla håll. ”Keep the chain!” skriker andra men Jasmine dras ifrån mig. En kille blöder från huvudet av ett ba­ tongslag. En engelsk äldre man med långa mustascher armbågar sig runt längst fram och skriker med hes röst: ”Love is the only answer! Peace is the only solution!” Mustascherna och den brittiska accenten ger honom auktoritet och de slår honom inte så hårt som de andra. Jag röker, man röker mycket i såna här situationer. Folk kan tro att man inte borde ha tid att röka, men istället röker man mycket mer. Alla dessa dallrande ögonblick då ingen vet vad som ska ske fyller man med cigaretter. De fungerar som klocka när tiden hängt sig.

Och så upphör slagen, polisen sänker armarna och ställer sig i en rad. Vi andas ut. Sambabandet spelar upp, jonglörerna tar fram bollarna, spanska nycirkustjejer tränger sig fram med fladdrande tyger. Folk sätter sig ner, pratar, andas ut, delar sina erfarenheter som troféer: jag fick spray i ögonen; jag blev slagen… Ett femtiotal personer formar en ”circle of peace.” Vi avvaktar i några timmar och sedan inser jag: that’s it, ya estuvo, det blir inget mer. Vi kom inte närmare än så. Tröttheten, hungern och spänningen börjar ta ut sin rätt och folk vill gå hem. Vi börjar vandra tillbaka mot Köpenhamn. Jag orkar inte vara besviken, men är det egentligen. Kli­ matkrisen är så stor och protesterna måste motsvara den. De måste vara lika stora och militanta som problemet är allvarligt. Och vad var det här? Det såsade ut till vilken protest som helst.

På kvällen återförenas vi på olika platser och byter berättelser. Det gröna blocket hade stoppats på en gång. De hade fått till­ bringa dagen i burar. Cykelblocket hade varit för få. Allt som allt hade vi varit någ­ ra tusen. Polisen vann det här slaget, säger någon. Sedan håller CJA presskonferens och deklamerar stolt att ”we didn’t get into Bella Center, but we managed to hold the people’s assembly outside.” Jag ler inom­ bords: syftar han på de där timmarna då vi hängde och jonglerade? Ivo har släppts ut ur buren och är upprymd: under de här dagarna har hans politiska medvetenhet höjts tjugo grader; han är nu militant, han har lärt känna hundratals själsfränder och det häftigaste att se är att han är beredd att ge allt, att han nu vill offra sitt liv åt saken, han vill åka från möte till möte och i brist på möten vill han till ockuperade hus. Han slänger sig med termer som ”gröna blocket” och ”ackreditering” som om det vore hans modersmål. Andra har fått polisen på hjärnan, talar indignerat om polisstat och demokrati och mänskliga rättigheter, trots allt snack om att sätta hårt mot hårt och krossa kapitalismen man hörde innan mötet. Nu har de glömt klimatet och vill demonstrera mot polisen och skriva peti­ tioner till regeringen dagarna i ända.

Men jag ser trots det inte rädda människor, panikslagna människor, som jag såg i Göteborg 2001. Där var det skräck, döds­ ångest. Här är det indignation.

Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse samtidigt. Där upplöses de sed­ vanliga barriärerna mellan människor. Står någon och käkar på en munk eller har en påse nötter är det självklart att man går fram och frågar om man får smaka och lika självklart att de ger en. Detta, som är lag när det gäller cigaretter i det vanliga samhället, har här utsträckts till allt ätbart och drickbart. Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. Helt plötsligt har man hela kroppen full av solidaritet utan att veta var det kom­ mer ifrån, men det är självklart, ingen ifrågasätter det, vi hjälper varandra därför att alla kunde vara i samma situation och det är godtyckligt vem som drabbas. Och alla pratar med varandra. Vad händer? Vart är vi på väg? Blev du häktad? När aktionen gått in i ett dödläge börjar jag tala med en nyzeeländare om järnvägarna där och hur det gick när staten återtog tågtrafiken från det privata. En blond amerikan från South Dakota vars kompisar har blivit ar­ resterade står bredvid och lägger sig i. Han brinner för en fråga: soporna. Han berättar om ett sopberg som växt upp utanför amerikanska kusten och som nu är en ö. Vi tre: nya zeeländaren, amerikanaren och jag går i armkrok fast kedjorna har upphört för länge sen. Vi är som en familj nu. Vi håller koll på varandra om det händer något. Men om vi skulle förvirra oss ut, om vi skulle bli hungriga och gå på en vanlig restaurang, då skulle allt detta som gäller här plötsligt upphöra och det skulle bli pinsamt, vi skulle upptäcka att vi inte gillar varandra egentligen, amerikanen förvandlas till en libertarian som röstat på Bob Barr, nyzeeländaren blir en vanlig vagabond som dessutom tror att han är maori och vi undrar varför vi pratar med varandra. Men nu i massan finns inte det­ ta. Bekvämlighet är som bortblåst. Man kan gå 8 timmar i kylan, sova ytterst lite och ändå bara ha hunger efter mer. Det första man tänker när man vaknar är: har jag missat demon?

Ett stort toppmöte har en viss centrifugalkraft. Särskilda krafter verkar där. Man kommer in på torsdagen, lördagen, måndagen och på nolltid är man inne i omloppsbanan. Protesten skapar sin egen geografi i en ny stad och man går mellan de platser som är med i omloppsbanan – Bella Center, Klimaforum, Ragnhildsga­ de, de provisoriska folkköken, de dagliga protesterna. Men om man skulle hamna utanför omloppsbanan, på Huvudbangår­ den eller i en vanlig affär, upplever man med ens en stor ensamhet, tomhet. Då är det som om man kastats ut, man blir stressad och drabbas av en intensiv och plötslig längtan tillbaka efter bara några minuter. Man föreställer sig att allt möjligt händer – de blir tårgasade, de blir arresterade, det hålls ett stormöte – man måste genast tillbaka! Och bara man går in på ett av dessa folkkökstält där det sitter sju hängiga typer, blir man lugn. Då är man inne i det, då vet man att händer det något kommer man genast att få reda på det. Alla vet all­ tid allt på direkten. Det har inget med mo­ biltelefoner att göra, det fanns innan. Det har alltid varit så på toppmöten och under stora protester. Görs det någon razzia, har en aktion lyckats ta sig in någonstans, har det bestämts något nytt – vet man det direkt, alla pratar om det.

När man, mitt under toppmötet, går in i en kiosk för att köpa cigg eller en yoghurt ryggar man tillbaka: Hjälp, vad är det här? Bara konsumtion, inplastade varor på rad och stressade människor med döda blickar – samma blick jag själv måste ha haft två veckor tidigare. Nu upptäcker jag vad som fattas – det finns inga band mellan människorna.

Arresteringarna, polisens slag, peppar­ sprayen, allt detta gör något med individen, men något annat med massans sam­manhållning. Det är skillnad på slag och slag. Det är skillnad på att bli slagen av polisen och att bli slagen av den man älskar. När man blir slagen av polisen är det inte som person, utan som enhet i massan. De känner mig inte, de slår mig inte för att jag är jag, deras slag kan inte bli en personlig förolämpning. När de slår en, slår de alla. Den som blir misshandlad av polisen under en demonstration visar upp blåmärkena som en stolthet.

Men detta gäller bara så länge man är tillsammans. När omloppsbanan upplöses och alla åker hem blir blåmärkena åter ens egna. Eventuella åtal, brutna ben, skador  och psykningar privatiseras i en rasande fart. Det finns en direkt relation mellan hur mycket våld man är beredd att utstå och hur stark sammanhållningen är när kravallerna är över. Om människorna är organiserade faller de inte i tomma intet, då tas de emot, plockas upp, som i den där leken de gör på gruppövningar där man ska falla bakåt och lita på att de andra tar emot en. Men om protesten bara är en spontan händelse och massan är slumpmässigt hopsatt blir euforin kollektiv men skadorna individuella. En vän till mig fick knäet sönderslaget i Göteborg. Hon var på väg att bli professionell dansare, men tvingades att sluta. Hon var bara löst knuten till rörelsen och drog sig tillbaka efteråt. Ingen fångade upp henne. Idag är hon rädd för demonstrationer.

Under dagarna i Köpenhamn reflekterade jag över något jag inte tillmätt så stor vikt förut – centrifugalkraften i en rörelse. Rörelsen är allt. Man kan veta att konsumism är fel, man kan ha alla argument, man kan till och med ägna sitt liv åt att agitera i frågan. Men har man inte en rörelse går man likt förbannat och får nackspärr av att stirra in i skyltfönstren och sukta efter gitarrer man inte kan spela på, skor man inte kan gå i, klänningar man redan har. Har man en rörelse är man vaccinerad. Konsumismen ter sig då löjlig, ointressant, om inte annat som ett slöseri med tid. Men centrifugalkraften kan också bli så stark att det inte går att komma ut och det är då man får en sektsituation. Då börjar rörel­ sen röra sig runt sig själv istället för runt ett objektivt mål. Rörelsen blir ett självändamål och då äter den upp sig själv. Hemligheten är att man måste röra sig framåt för att få den perfekta banan.

Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Marcus Nyblom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *