Vad har en seedad Britney Spears-torrent, tillgången till dricksvatten och protesterna mot nedläggningarna av en lokal vårdcentral gemensamt? Går det att göra en koppling mellan husockupationer och försvar av välfärden?

Om kapitalismens minsta byggsten är varuformen, är elementarformen för ett samhälle bortom kapitalet allmänningen. Nick Dyer-­Witheford diskuterar spridningen av allmänningar och de förutsättningar dessa skulle innebära för nya kollektiva projekt och organisationsvågor.
Det har gått åtta torftiga år för rörel­ sen av rörelser sedan höjdpunkten i Seattle 1999. Sedan 11 september 2001 har många aktivisters energi inriktats på att protestera mot invasionen och ockupationen av Irak, andra konflikter i Afghanistan och Libanon, samt missbruken av medborgerliga friheter och att ifrågasätta den officiella mediesanningen. Kriget mot terrorismen har också haft en dödande effekt på de oppositionellas hopp och fantasi. Åtminstone är det intrycket jag får, en akademiker i Kanada vars politiska energi nyligen helt har sugits upp i att protestera mot att hans universitet gör tanks för den amerikanska armén. Kamrater är engagerade i arbetarorganisering, klimatkampanjer, självorganisering av hemlösa, kommunala val och andra projekt. Men den optimistiska känslan av en annan värld som inte bara möjlig utan även trolig, nära förestående, har fått ge vika för en mer nykter åskådning. Även i denna (inte längre så) nedfrysta nordliga del av planeten är uppsvinget av folkrörelser och regeringar i Latinamerika en inspirationskälla. Men förutom
det har horisonterna blivit snävare. Den globala kapitalismen framstår stabil om man ser till dess vinstnivåer. En ström av ekologiska katastrofer, plötsliga höjningar i oljepriset, ett nytt 11 september, eller en okontrollerad utveckling i relationen mellan USA och Kina skulle kunna destabilisera hela det globala systemet. Sådana scenarier är inte bara ovissa, det är också osäkert om sådana situationer skulle gynna progressiva rörelser. Nyfascister, fundamentalister och “krigslags”­ kapitalister skulle kunna tjäna mer på det, om inte intellektuella och organisatoriska förberedelser lägger en grund för ett bättre alternativ.

Vad är vi för?

Det förefaller därför viktigt att förnya diskussionen om vad vi vill: att tänka igenom inte bara vad vi är emot, utan även det vi kämpar för (och därmed vilka ”vi” är) och överväga vad som rimligen kan uppnås under de nuvarande omständigheterna. Många rörelseaktivister och intellektuella ägnar sig just nu åt denna uppgift, här och i andra forum. Mitt bi­ drag blir att föreslå en diskussion kring allmänningar som sammantagen strategi och system, av en ”commonism”.
Allmänningar (commons) är ett ord som sammanfattar det många sociala rörelser arbetar för. Det är ett populärt begrepp kanske för att det erbjuder ett sätt att
tala om kollektivt ägande utan att an­ spela på den mörka historien – det vill säga utan att omedelbart frammana, och sedan förklara (bort) ”kommunismen”, som traditionellt uppfattas som en plan­ ekonomi plus en repressiv stat. Även om en del inte kommer att hålla med, anser jag att detta är en giltig distinktion, det är viktigt att skilja våra mål och metoder från de tidigare katastrofala sådana, sam­ tidigt som vi återupptar diskussionerna om ett samhälle bortom kapitalismen. Ursprungligen syftade ”allmänningar” på den kollektiva mark som kapitalismen inhägnade i en process av “ursprunglig ackumulation”, en process som pågått från medeltiden ända fram till vår tid. Så­ dana allmänna jordbruksmarker är fort­ farande ett hett konfliktområde på många platser runt jorden. Men idag betecknar allmänningar också möjligheten till ett kollektivt snarare än privat ägande i även andra områden: ekologiska allmänningar (vatten, luft, fiske och skog), samhälleliga allmänningar (offentligt utbud av välfärd, hälsa, utbildning och så vidare); digitala allmänningar (tillgång till kommunikationsmedel).

Den minsta byggstenen

Låt oss utvidga begreppet ”allmänningar” på ett lite ovanligt sätt. Marx föreslog att kapitalismen har en minsta elementar­ form, en grundläggande byggsten, vilken alla dess former av kommers och kontroll sedan kan arbetas fram ur. Denna elementarform var varan, en produkt producerad för försäljning mellan privata ägare. Om kapitalismens elementarform är varan, är allmänningen elementarformen för ett samhälle bortom kapitalet.
En vara är en produkt producerad för för­säljning, en allmänning är en produkt pro­ducerad, eller bevarad, för att delas med varandra. Föreställningen om en vara, en produkt avsedd för försäljning, förutsätter privata ägare mellan vilka detta utbyte sker. Begreppet allmänning förutsätter kollektiviteter – föreningar och sammanslutningar – inom vilka ett delande med varandra kan organiseras. Om kapitalis­ men visar sig som en oerhörd varuanhopning, är ”commonism” ett mångfaldigan­ de av allmänningar (commons). Krafterna i allmänningen och varan – i rörelsen och marknaden – kolliderar just nu inom de tre områden som vi nämnde tidigare: de ekologiska, samhälleliga och nätbaserade.

Ekologiska allmänningar

På det ekologiska området har årtionden av miljökamp synliggjort hur marknadens utfiskning och föroreningar i naturen för­ stör den gemensamma grunden för mänskligt liv. Denna förstörelse sträcker sig från spridandet av giftiga bekämpningsmedel och skogsskövling till utrotandet av arter. Vad som nu fäster uppmärksamheten på denna process är den globala uppvärmningen. Hotet att de kaotiska klimatförändringarna förstör jordbruk, vattenförsörjning och kustland runt hela planeten (de mest förödande konsekvenserna kom­ mer som vanligt drabba Syd) visar tydligt på den ekologiska krisens omfattning.
Det visar också slutgiltigt på bristerna med den ”fria marknaden” och dess pris­ system som ett samhälleligt styrsystem. George Monbiot publicerade nyligen en tiopunktsplan för den globala uppvärmningen som ger en fingervisning om vilken omfattning de nödvändiga åtgärderna skulle behöva få: målsättningar för att snabbt minska utsläppen av växthusgaser, i första hand åläggas och betalas av det utvecklade Nord; individuella koldioxidkvoter, energisnåla byggnader, för­ bud och beskattningen av maskiner med höga utsläpp, omflyttning av offentliga medel från militären och vägbyggen till ren energi och offentliga transportsystem, minska antalet flygresor och stormarknader utanför städerna. Man kan diskutera varje punkt i detta recept. Men om Mon­biot är ens i närheten att ha rätt, kräver dessa botemedel mer än alla de lösningar som marknaden, även de ”gröna företa­ gen”, kan göra. Det kräver regleringar, ransoneringar och stora offentliga investeringar. Den globala uppvärmningen (tillsammans med andra ekologiska kriser, från fiskbestånden till grundvattnet) lyfter återigen upp på dagordningen det som nyliberalism försökte radera: en omfattande samhällsplanering.

Gemensam välfärd

På det samhälleliga området, med arbetet som den röda tråden, försöker socialistiska och kommunistiska rörelser att ersätta kapitalismens klassindelningar med olika former av gemensam välfärd. Nyliberalismens stora uppgift var att besegra denna utmaning vilket den har haft stor fram­ gång med. Just på grund av detta har de allt intensivare globala orättvisorna nu fått universella konsekvenser. Lidandet från det som Mike Davis kallar ”slummens planet” kan inte avskärmas med murar från ”galleriornas planet”. De kommer tillbaka som sjukdomar (hiv/aids och andra pandemier) eller uppror (”terrorismen”). I detta sammanhang har två rörelseinitiativ plockat upp frågan om gemensam välfärd (”Common Wealth”) på nya sätt. Den ena är rörelsen för en ”solidarisk ekonomi” (solidarity economics) som inriktas på kooperativa företag av olika slag och som hänger samman med framgången för den latinamerikanska vänstern. Jag ska diskutera denna senare. Rörelsen är den upp­ sättning förslag och kampanjer kring vad som brukar kallas ”grundläggande” eller ”garanterad” inkomst, och som genom att säkerställa en ödmjuk nivå för uppehälle besparar våra liv från ett totalt beroende av den globala arbetsmarknaden. Sådana program tar också upp de feministiska nationalekonomernas poäng om marknads­ systemets icke­avlönande av reproduktivt arbete (vård av barn och hushållsarbete). En garanterad inkomst var från början ett förslag som uppkom i västvärlden, och kan i detta sammanhang kritiseras för att enbart vara ett komplement till en redan välmående välfärdsstat. Men politiska initiativ för en garanterad inkomst har nyligen uppkommit i Brasilien och Sydafrika. Vissa grupper har föreslagit och kostnadsberäknat fram en grundläggande global inkomst på 1 dollar om dagen. En obetydlig summa i ett nordamerikanskt sammanhang, men detta skulle dubblera inkomsterna för den miljard människor som lever i extrem fattigdom. Om man tycker att förslaget är utopiskt, betänk då att USAs försvarsbudget 2007 var på 532 miljarder dollar. Det finns mängder med diskussioner som kan tas om en global garanterad inkomst: inkomsten kan till exempel kanske bättre tänkas, inte som en kontant utbetalning, utan som en basal ”varukorg” eller som ett globalt garanterat livsupphälle. Men marknadens lösning på fattigdom och ojämlikhet genom en trickle­down­effekt (även mitt i en global högkonjunktur) har misslyckats, och de allt mer extrema konsekvenserna öppnar möjligheter för en ny välfärdsaktivism.

Elektronisk kampväv

Inom nätverkens område framträder marknadens misslyckande på ett annat sätt – som kapitalets oförmåga att utnyttja nya tekniska resurser. Datorer och nätverk har skapat en ökad kapacitet för en extremt snabb och väldigt billig spridning av kommunikation och kunskap. Dessa uppfinningar gjordes utanför marknaden, i ett besynnerligt möte mellan den offentligt finansierade vetenskapen (den militära och akademiska sektorn) och frihetliga (och ibland revolutionära) hackare.
Kapitalets bidrag har varit att försöka föra tillbaka dessa innovationer in i varuformen, eftersom det bara kan realisera sin makt inom gränserna för informationen som egendom och marknadens prissättningar. Men de digitala innovationerna har ständigt flödat över dessa gränser. Peer­to­peer­nätverk och rörelser för programvara baserad på fri­ och öppen källkod har dragit fördel av möjligheterna till reproduktion av icke­konkurrerande produkter och samarbete för gemensam produktion för att skapa en nätverkad kultur vars logik motsäger kommersiella axiom. Rörelsen av rörelser insåg dessa möjlig­ heter i sitt tidiga sammanvävande av vad Harry Cleaver kallade en ”elektronisk väv av kamp,” och använder Internet för att kringgå mediekoncerner och sprida nyheter, analys och solidaritet. Samtidigt utgör fri och öppen källkod och P2P alltmer en elektronisk produktionsstruktur, som för­ ser människor med olika digitala verktyg för allt från radiosändningar till mikrotillverkning. Kapitalet försöker undertrycka denna utveckling – antingen genom ständiga åtal mot piratkopiering och strider kring immaterialrätt – eller genom att försöka rekuperera dem. Men alternativ som går bortom det som kapitalet tillåter kommer till uttryck i rörelser för ”creative commons”, ”fritt samarbete” och ”öppna kulturer” som utmanar världsmarknadens immaterialrättssystem.

Marknadens misslyckanden

Alla tre områden – ekologiska, samhälleliga och nätbaserade – visar på stora marknadsmisslyckanden. Var och en av dem illustrerar bristerna med en varuregim, men på olika sätt. Ekologiska katastrofer är hämnden för marknadens sk negativa externa effekter, det vill säga de skador vars kostnad inte är medräknade, och inte kan beräknas, i kommersiella trans­ aktioner. Den intensifierad ojämlikheten, med misär mitt i ett överflöd, visar på den ömsesidigt förstärkande kopplingen mellan fattigdom och ackumulation som är utmärkande för marknadens verksamheter. Nätverk visar marknadens oförmåga att tillgodose sina egna positiva externaliteter, det vill säga att fullt ut tillåta innovationernas fördelar när de flödar över marknadens prismekanismer. Tillsammans utgör alla tre områden en historisk anklagelseakt mot nyliberalismen, som ju bara är den senaste doktrinen i främsta le­ det för det globala kapitalistiska systemet.
I alla tre områden föreslår rörelser även, som alternativ till dessa marknadsmisslyckanden, nya former av allmänningar.
Dessa varierar också inom varje område, även om de också överlappar varandra och är sammankopplingsbara, vilket jag kommer att diskutera längre fram. Inom det ekologiska området är allmänningar åtgärder som baseras huvudsakligen på bevarande och reglering (men också om offentlig finansiering av ny teknik och trans­ portsystem). Inom det sociala området innebär en global garanterad försörjning en allmänning byggd på omfördelning av rikedomar, medan solidaritetsekonomier skapar experimentellt kollektivt förvaltade produktionsformer. När det gäller de nätbaserade allmänningarna framträder en allmänning av överflöd, av icke-konkurrerande informationsprodukter – ett allmänningarnas ymnighetshorn.

En ny samhällsordning

Naturligtvis kan dessa tre områden i själva verket inte särskiljas, all livsverksamhet ger resonans i alla tre, så att till exempel de ekologiska och nätbaserade aktiviteterna alltid är sam­ hälleliga allmänningar – och vice versa. Mitt argument är faktiskt just att formen för en ny samhällsordning, commonism, bara kan ses i sambandet och kopplingarna mellan dessa områden – i en cirkulation av allmänningen.
Marx visade hur varor i kapitalismen rör­ de sig i ett kretslopp. Pengarna används för att köpa arbetskraft, maskiner och råvaror. Dessa sätts in i produktionen, skapar nya varor som säljs för mer pengar, varav en del tas ut som vinst, och en del används för att köpa mer produktionsmedel för att göra fler varor… upprepat in i det oändliga. Olika sorters kapital – handels, industriellt och finansiellt – spelar olika roller i detta kretslopp. Så har till exempel kapitalet i omvandlingen från varor till pengar rollen som handelskapital som ägnar sig åt han­ del; den faktiska produktionen genomförs av industrikapitalet, och omvandlingen av pengakapital till produktivt kapital är finanskapitalets uppgift (banker, etc).
Vi behöver tänka i termer av allmänningarnas cirkulation, av sammankopplingar och förstärkningar mellan dem. De eko­ logiska allmänningarna upprätthåller de ändliga förutsättningarna för såväl sam­ hälleliga och nätbaserade allmänningar. En samhällelig allmänning, med en tendens till en rättvis fördelning av välståndet, bevarar de ekologiska allmänningarna, både genom att eliminera extremerna som miljöförstörelse kopplade till extrem rikedom (stadsjeepar, den växande flyg­ trafiken) och fattigdom (koleldning, skogs­ skövling för jordbruksmark) och genom att minska beroendet av ”trickle down” från en ohämmad ekonomisk tillväxt. Samhälleliga allmänningar skapar också förutsättningar för nätbaserade allmän­ ningar, genom att utgöra sammanhanget för en grundläggande hälsovård, säkerhet och utbildning inom vilka människor kan få tillgång till nya och gamla medier. En nätbaserad allmänning cirkulerar i sin tur information om både de ekologiska och sociala allmänningarnas förutsättningar (övervaka globala miljöförhållanden, spåra epidemier, möjliggöra utbyte mellan hälso­ och sjukvårdspersonal, fackföreningsaktivister och katastrofhjälpsgrupper). Nätverken bidrar också med kanalerna för planering av ekologiska och samhälleliga allmänningar – organisera dem, lösa problem, överväga alternativa förslag. De fungerar som en organisationsstruktur som är en nödvändig förutsättning för de andra allmänningarna.
Låt oss föreställa oss att en offentligt finansierad utbildningsinstitution (samhäl­lelig allmänning) producerar programvaror och nätverk som är tillgängliga för ett kollektiv som arbetar med öppen källkod (nätbaserad allmänning), vilket skapar fri programvara som används av ett jord­ brukskooperativ för att hålla koll på sin användning av vatten och el (ekologiska allmänningar). Detta är en mikromodell för spridningen av allmänningar. Detta är ett allmänningskoncept som inte är defensivt, inte begränsat till att avvärja kapitalets fördärvande av det kontinuerligt
krympande kollektiva utrymmet. Snarare är det aggressivt och expansivt: snabbt spridande, självstärkande och diversifierande. Det är också ett koncept av heterogen kollektivitet, baserat på en mångfald former inom en gemensamt delad logik, allmänningar av singulariteter. Vi kan tala om allmän mark, en allmän gemen­ sam välfärd och allmänna nätverk, eller markallmänningar (i dess vidaste bemärkelse, som omfattar biosfären), arbetsallmänningar (i dess vidaste bemärkelse, som omfattar reproduktiv och produktivt arbete) och språkallmänningar (i bred bemärkelse , som omfattar alla medel för in­ formation, kommunikation och kunskaps­ utbyte). Det är genom dessa allmänningar, sammankopplingar och expanderande av egen kraft som ”commonism” framträder.

Samhällskontroll över ekonomin

Detta begrepp har en tydlig samhörighet med de solidaritetsekonomiska rörelserna som uppkom i Latinamerika och nu fått alltmer uppmärksamhet i Nordamerika och Europa. Brett definierade syftar dessa målsättningar till att sammankoppla själv­ förvaltade och arbetarstyrda kollektiv, ko­ operativa finansiella organisationer och en socialt ansvarstagande konsumtion för att skapa växande ekonomiska nätverk vars överskott investeras i social­ och ekologisk förnyelse. Euclides Mance, en av rörelsens teoretiker, skriver om sådana ”samhälleligt baserade kooperativa nätverk”, som för­ stärker deras beståndsdelar tills en “stegvis ökning” ger dem möjlighet att gå från ett ”sekundärt eller kompletterande verksam­ hetsområde” till att bli ett ”samhälleligt hegemoniskt produktionssätt”. Denna sorts verksamhet – som program för garanterad inkomst skulle kunna komplettera – tycks likna den sorts allmänningarnas celltillväxt som vi här föreställt oss.
Mance säger att denna process inte handlar om ”samhällets politiska kontroll över staten”, utan om ”samhällets demokratiska kontroll över ekonomin”. Latinamerikanska aktivister har däremot en betydligt större erfarenhet än jag om det går bättre att skapa alternativa gräsrotsnätverk med skydd, stöd och till och med initiativ startade på statlig nivå. Av den anledningen kan man föreställa sig spridningen av allmänningen som inte bara ett lateralt kretslopp mellan ekologiska, samhälleliga och nätbaserade områden, utan också ett vertikalt kretslopp mellan nya subjektivi­ teter, självstyrande församlingar (solidaritetsnätverk, kooperativ, miljö­ och kvartersgrupper) och statliga organ.

Anarki och socialdemokrati

Rörelsen av rörelser har outtalat varit upp­ delad i å ena sidan autonoma och anarkistiska grupper, med en starkt antistatlig syn, och socialistiska och socialdemokratiska rörelser å andra sidan som är nära stående en statlig planering och välfärds­ institutionerna. Istället för att antingen tona ner denna spänning eller fortsätta driva den i det oändliga, kunde det vara både mer intressant för båda sidor och närmare många aktivisters reella praktik att fundera över det eventuella samspelet mellan dessa två poler.
Allmänningsprojekten är projekt som kräver planering: reglering av koldioxidutsläpp (eller andra ekologiska föroreningar), distribution av en garanterad inkomst (el­ ler offentlig sjukvård eller utbildning) eller upprättandet av nätbaserade infrastrukturer är alla oerhört svåra att genomföra i någon större omfattning, utan att utöva en styrning. Skräckexemplet med de tidigare existerande socialismerna var att denna styrande planerarmakt antog despotiska, byråkratiska former. Ett botemedel mot detta är en pluralistisk planeringsprocess, vilket innebär en mångfald av ickestatliga organisationer som kan föreslå, diskutera och demokratiskt bestämma vilken riktning den styrda planeringen ska ta. Således är ett krav på en styrning av allmänningar att man underhåller de förhållanden under vilka församlingar som är autonoma kan uppstå för att motverka byråkrati och despotism, och som stå för en mångfald och uppfinningsförmåga inom planeringen. Planering och antiplanering måste byggas in i varandra: det bör alltid finnas minst två planer, för att citera Raymond Williams.
Som George Caffentzis har påpekat har det nyliberala kapitalet, när den står inför sammanbrottet av den fria marknadspolitiken, börjat övergå till en ”Plan B”, där en begränsad form av miljöplanerande (t.ex. ett system för handel med utsläpps­ rätter), kvartersutveckling, öppen källkod och fildelning införlivas som underordnade aspekter i en kapitalistisk ekonomi.
Men den frågeställning som kvarstår efter detta möte är vilken logik som kommer att framträda och underordna den andra: vem kommer att inordna vem?
Commonism finns på många skalor. Det vill säga, den kan och måste kämpas för på både mikro­ och makronivå, molekylär och molär nivå; som initiativ av individuella praktiker, kollektiva projekt och väldigt storskaliga rörelser. Om begreppet överhuvudtaget är meningsfullt är det bara för att miljontals människor redan på otaliga sätt arbetar för att försvara och skapa allmänningar av olika slag, från kvartersparker till peer­to­peer­nätverk.
Enligt min mening skulle dock ett allmänningsprojekt nå koherens och fokus genom en överenskommelse om ett antal krav på hög nivå som förs fram inom ekologiska, samhälleliga och nätbaserade områden på nationell och internationell nivå, krav som skulle kunna stödjas av många rörelser, även om dessa är verksamma inom andra mer lokala och specifika kamper och pro­jekt. Dessa krav kan omfatta några som kort diskuterats här: till exempel en garanterad global försörjning, ransonering av koldioxidutsläpp och införandet av fri och öppen källkod i offentliga institutioner.
Sådana krav skulle vara radikala men inte utopiska, i en negativ bemärkelse. Fram­ gång innebär inte att vi skulle ha vunnit: det är tänkbart att kapitalismen kan över­ leva med dessa villkor, trots att de skulle utgöra en global ”New Deal” av stora mått. Men att uppnå dem skulle innebära dels att rörelsen av rörelser hade vunnit något, undvikit skadeverkningar på och skänkt förmåner till miljontals personer, och för det andra skulle det innebära att vi är på väg att vinna: dessa förändrade villkor skulle skapa möjligheter för nya kollektiva projekt och organiseringsvågor som kunde ge upphov till djupare förändringar och in­stitutioner för nya allmänningar.

Nick Dyer-Witheford
Nick Dyer-Withford är forskare vid University of Western Ontario. Artikeln publicerades först i Turbulence nr 1 2007.
Illustration: Olle Söderström