Genom historien har det svenska bildningsidealet både använts i kulturkonservativt och socialdemokratiskt syfte. Men vi behöver en skola som är samhällsutvecklande snarare än samhällsbeskrivande.

Skolan, en av de institutioner som påverkar oss mest under vår uppväxt. Vi är under dess inflytande i ett minimum av nio år. Räknar vi in förskolan och gymnasiet, som de flesta idag ändå går, är vi genast uppe i minst 16 år. Under 16 år hinner en person påverkas väldigt mycket och skolan har med rätta setts som en av de viktigaste samhällsförändrande institutionerna. Trots att politiska regimer runt om i världen, i historisk tid liksom idag, gör vad de kan för att ta kontrollen över utbildningsväsendet, finns inte mycket av en levande skoldebatt inom vänstern.

Fuck authority! Jovisst, men vad vill vi mer? Vilken roll vill vi att skolan ska spela i samhället? Hur vill vi att undervisningen ska se ut? Vad ska syftet vara? Frågorna lyser med sin frånvaro. Självklart har det även inom vänstern funnits skolpolitiska initiativ och diskussioner, men sporadiska initiativ utan kontinuitet eller samordning ger ingen riktning. Om vill vi driva fram en linje som utmanar dagens hegemoni måste vi börja diskutera skolan på allvar. Vi måste börja prata om vilka krav vi vill ställa och vad och vem vi vill att skolan ska vara till för. Den här texten är ett försök att starta den diskussionen. Läs den som en översiktlig genomgång av vad som har skett inom den skolpolitiska debatten de senaste 25 åren, vad det har fått för konsekvenser för skolan, vilka strömningar som genomsyrar dagens debatt och vad som är en potentiellt vettig väg för en radikal skolpolitik.

Större reformer genom historien

Fram till läsåret 1972/73 fanns det fortfarande ett parallellt skolsystem, det vill säga olika skolformer som existerade parallellt. De vanligaste var folkskolan och realskolan. Folkskolan var den absolut vanligaste skolformen och endast ett fåtal gick därifrån vidare till realskolan för att läsa vidare till en studentexamen. De flesta läste de sex, sedermera sju, obligatoriska åren och gick sedan ut i arbete. Så sent som 1950 tog endast cirka 10 procent av en årskull studentexamen. Skolsystemets reformerande inleddes redan 1949 med ett införande av den så kallade enhetsskolan. Namnet syftade på att det skulle vara en gemensam skolgång för alla de första åren. 1962 ändrades beteckningen till grundskolan. Det skulle dock dröja ända fram till 1972 innan den gemensamma nioåriga grundskolan var genomförd i samtliga kommuner. Från början var tanken att årskurs nio skulle vara ett valbart år, där eleven fick välja mellan en gymnasieförberedande linje eller någon av de åtta linjer som var allmänna och yrkesförberedande. Det innebar att valde du inte den gymnasieförberedande linjen i nian valde du samtidigt bort möjligheten att läsa vidare efter högstadiet. Den idén slopades ganska snabbt och från och med 1969 års skolplan var årskurs 7-9 gemensamma men med möjlighet att välja till främmande språk, konst, ekonomi eller teknik. Samtidigt som grundskolereformen genomfördes blev även gymnasiet enhetligt, med fem teoretiska linjer och tvååriga fackskolor. Fackskolorna blev även dem allmänna linjer på gymnasiet 1970.

1970-talet handlade även skolpolitiskt sett om demokrati, kritiskt tänkande och samarbete. Dessa värden skrevs in i läroplanen och skulle genomsyra undervisningen. Ett ganska fint exempel på sam- arbete är det här från läroplanen från 1970 gällande matematikundervisningen. ”Vid genomgång är det i de allra flesta fall lämpligt att använda tavlan. Härvid kan antingen läraren eller en elev skriva. I båda fallen bör emellertid den som skriver på tavlan endast fungera som sekreterare åt den gemensamt arbetande klassen.” Det fanns med andra ord ganska progressiva tankar om hur undervisningen skulle bedrivas. Problemet var dock att gymnasiet fortfarande var uppdelat i yrkesförberedande och studieförberedande program. Antingen läste du treårigt studieförberedande eller tvåårigt praktiskt. Valde du det senare var det väldigt tufft att ändra sig då du först tvingades läsa in högskolebehörighet. Sossarna var dock under stark yttre press att reformera gymnasieskolan.

Intressant nog kom den starkaste pressen från fackligt håll och elevorganisationerna. Det var dock inte lärarfacken som satte press utan TCO och LO, och de hade väldigt starka åsikter om hur gymnasiet skulle reformeras. Stora omställningar var på gång inom produktionen och TCO hade upptäckt att många av tjänstemännen som sades upp saknade rätt kunskaper för att kunna få nya jobb. Facken såg gymnasieskolan som den samhälleliga institution som kunde göra den här omställningen lättare. Tjänstemannafacket ville ha två saker: mer arbetslivsanknytning och bredare gymnasielinjer. Istället för den mängd av smala linjer som fanns ville man ge de framtida tjänstemännen en bredare bas genom att göra samtliga linjer treåriga och dela in dem i olika sektorer, till exempel vård eller teknik. TCO fick gehör för sina önskemål, men flera år senare. Och då snarast som en anpassning av skolan till de postfordistiska produktionsmodeller som började få genomslag med höga anpassningskrav på både teknik och människor.

Anpassad till arbetsmarknaden

I SOU 1981:96 går det att läsa som kommentar till en förändring av linjesystemet: En organisation ”bör vara flexibel för att kunna anpassas till förändringar på arbetsmarknaden”. LO å sin sida ansåg att skolans roll var att motverka klassklyftor, öka löntagarinflytande och främja ekonomisk demokrati. LO ville att alla linjer skulle bli treåriga och studieförberedande och att de praktiska linjerna skulle ha ett ökat innehåll av samhällskunskap. I frågan om att höja kvalitén på de praktiska programmen gjorde LO vid några tillfällen gemensam sak med SAF. Elevorganisationerna å sin sida höll egentligen med både TCO och LO. De ville ha mer arbetslivsanknytning och ansåg att det dåvarande linjesystemet ledde till en social sortering. Vad diskuterade då riksdagspartierna medan facken och studenterna krävde reformer? Jo, betygen var ju givetvis en het fråga redan då. Intressant i sammanhanget är att både FPU (LUF) och CUF var mer kritiska till betygen än den socialdemokratiska regeringen. Moderaterna var rätt ointresserade av reformer inom gymnasiet över- lag. Deras motioner handlade mest om att de ville införa rent yrkesförberedande linjer, något som går igen i dagens debatt.

Från demokrati till ekonomi

Att det har hänt mycket inom skolan de senaste 25 åren har nog inte gått någon förbi. Oavsett hur insatt man är i vilka faktiska förändringar som har genomförts, är det svårt att undgå hur fokus på skolans roll skiftat, något även forskarna registrerat. Den norske forskaren Alfred Telhaug har visat på hur retoriken inom skoldebatten började förändras i mitten av 1980-talet, en förändring som skedde samtidigt över i stort sett hela världen. Han skriver: “Länge har de bärande orden för utbildningspolitiken varit demokrati, personlig utveckling, medborgarfostran etc. Nu (mitten på 80-talet, reds anmärkning) byts de ut mot ord som konkurrens, kvalitet, utvärdering och kompetens”. Konkret får det som effekt att skolan återgår från att ha en bildningsutjämnande funktion till att bli mer av en differentieran- de arbetsmarknadsåtgärd bland andra. Bernt Gustavsson skriver i sitt bidrag till Statens Offentliga Utredning 1997:158 hur det såg ut i Storbritannien under Thatcher:

”Utbildningsministeriet befolkades av experter som företrädde en bildning, lärande och samhällsförändrande riktning som kallas vocational progressivism. Lite förenklat innebär det att utbildning ska yrkesanpassas och ligga så nära näringslivets behov som möjligt. Progressivismen i detta är att utbildningen ska tjäna det ekonomiska framsteget och vara praktiskt nyttoinriktad”.

I Storbritannien hävdes denna utveckling till viss del i och med John Majors tillträde. “Nyliberalismens progressivitet” fick under hans tid stå tillbaka till förmån för en undervisning baserad på “det västerländska kulturarvet”. En skola som skulle lära ut det traditionella kulturarvet, en skola för bildning. Samma tendenser kan vi se i den svenska skolan men utan lika tydliga svängningar. Här har istället de två strömningarna fått verka fritt sida vid sida. Det som varit avgörande för vilken linje som fått dominera är vilket gymnasieprogram det handlar om, det vill säga vilka elever som påverkas. Ett exempel är att det på de praktiska programmen pratas mycket om att “jobba nära branschen”. Undervisningen måste anpassas efter vad branschen vill ha: ”- Branschen vill att eleverna lär sig mer om…”. Det är aldrig så att “branschen” definieras närmare utan behovet av att tillmötesgå den blir en ursäkt för i stort sett alla beslut som inte kan motiveras pedagogiskt eller från vad eleverna själva är i behov av. Tydligen vill inte ”branschen” att eleverna läser så många teoretiska ämnen. Branschen blir för skolan vad marknaden är för samhällsekonomin, och tydligen är branschen bara intresserad av elever på praktiska program. För tillträde till de teoretiska linjerna premieras istället exempelvis språk och andra ämnen som ingår i ett klassiskt bildningsideal?

Idag sitter vi med en skola som präglas av segregering, vinstmaximering och undermålig arbetsmiljö. Skolverket larmar om ett allt tydligare samband mellan klasstillhörighet och skolframgång, där eleverna med sämst förutsättningar inte når grundskolans mål i svenska, engelska och matematik. Statsvetaren Magnus Dahlstedt och sociologen Carl- Ulrik Schierup är två av många akademiker som pekar på skolans förändring. De menar att utbildningsväsendet krupit allt närmare marknadsekonomins styrande principer: “Skolan fungerar idag mer som en individuell språngbräda än som ett fördelnings- politiskt verktyg. Principen om jämlikhet, i meningen lika utfall, har gradvis ersatts av principen likvärdighet, i meningen lika möjligheter” (I Dahlstedt med flera 2007).

Bildning, utbildning, lära för livet

Det är idag mer och mer populärt att prata om det livslånga lärandet. Det är också en av de nyare idéerna kring hur man ska se på utbildning. Den speglar intressant nog hur arbetsmarknaden har utvecklats och vilka nya krav som ställs på organiseringen av utbildningen. Sossarna tillsatte en utredning på mitten av 90-talet som utmynnade i två betänkanden: ”En strategi för kunskaps- lyft och livslångt lärande” (SOU 1996:27) och ”Vuxenpedagogik i teori och praktik, Kunskapslyftet i fokus” (SOU 1997:158). Den senare är en antologi om vuxenutbildning. “Det livslånga lärandet” uppfattas som en ändlös process som pågår inte bara inom ramen för den formaliserade undervisningen i skolan eller andra utbildningsinstitutioner, utan även i vardagen och i arbetslivet. Tre citat målar tillsammans upp en ganska bra bild av vad det livslånga lärandet kommer ifrån och vad det kan innebära:

“Tanken om livslångt lärande vilar på åtminstone två principer. För det första att individens lärande inte är avslutat i ungdomsåren, utan fortgår och bör fortgå under hela livet. För det andra att lärandet inte sker enbart eller kanske ens främst inom ramen för olika typer av formell utbildning, utan även i arbetslivet och i vardagen (den senare typen av lärande kallas ofta informellt lärande eller, helt enkelt, vardagslärande).” Per-Erik Ellström, Livslångt lärande”
“Med anledning av de ökade krav som dagens och framtidens samhälle ställer på enskilda individer såväl på arbetsplatser som privat, finns det ett behov av en generell kompetenshöjning hos den svenska befolkningen. Sverige måste satsa på en snabb utveckling av kunskapssamhället för att hävda sig i den allt hårdare internationella konkurrensen. Kunskapslyftskommittén presenterade i sitt första delbetänkande övergripande mål för en strategi för kunskapslyft och livslångt lärande.” SOU 1997:158 s 15 ff.

De här två citaten visar på hur motsägel- sefullt “det livslånga lärandet” kan vara och att de slår an på vänsterns olösta problem med att förhålla sig till statligt sanktionerad utbildning. Å ena sidan är det en fin tanke att betrakta fler områden som delar av utbildning utan att begränsa lärandet till något som sker inom skolans väggar. Att se vardagslärandet som något värt att beakta öppnar även för nya sätt att se på bildning och kunskap. Å andra sidan ser vi hur företagens ökade kunskapskrav läggs över på oss som individer. Företagen har ett behov av en generell kompetenshöjning men vill inte betala för det. Istället förväntas vi fort- bilda oss själva och “det livslånga lärandet”, som skulle vara progressivt, är i själva verket ytterligare ett sätt att ta ut högre vinster utan att behöva betala. Var och en är ensamt ansvarig för sin så kallade “anställningsbarhet”. Professor i filosofi, kultur och företagsledning Bengt Kristensson Uggla belyser det livslånga lärandets dubiösa motiv: “Vi är i själva verket dömda till livslångt lärande. Livslångt lärande är ett led i en absolut nödvändig och tvingande anpassning till det avancerade liberala samhällets strategier för att hantera globaliseringens utmaningar” (I Gustavsson 2007).

Så frågan är vad vi ska lära oss och varför? Som nämnts ovan finns det olika ideal som påverkar skolans roll och funktion. Vi ska här göra ett försök till att sammanfatta de olika idéströmningarna som vanligt- vis dyker upp i litteraturen. Ingen av ovan nämnda strömningar drivs helt renodlad utan är istället mer eller mindre uppblandade. Det är inte heller något av spåren som är rakt igenom dåligt, alla har sina fördelar, men beroende på vilket som dominerar ges skolan en särskild inriktning och mening. Det är här vi börjar komma till kärnan av vad skoldebatten borde handla om.

Bildning/Folkbildning

Bildningsidealet har flera ansikten. Själva begreppet bildning används på olika sätt och bland de offentliga bildningsivrarna finns väldigt olika motiv. Dels finns ett kulturkonservativt syfte, att bildning ska fylla funktionen att skapa en känsla av ett enat folk och en enad nation med en gemensam historia. De senaste årens diskussion kring en kanon faller definitivt inom ramen för det syftet och kan ses som en förlängning av reaktionen mot 60 och 70-talens progressiva pedagogiska idéer som formade skolan. Å andra sidan finns en välorganiserad folkbildningsrörelse med historiskt grundad legitimitet som också har sett ett värde i att få nya läsare att upptäcka till exempel klassisk litteratur med allt vad det innebär i form av förståelse av tidigare epoker och samtida samhällsförhållanden.

De tidiga folkbildningsaktivisterna sjöd av framtidstro och en drivande tanke var att bildning var viktigt för samhällets och kulturens framsteg, inte minst för det framtida socialistiska samhället. En av studiecirkelns förgrundsgestalter, Richard Sandler, menade till och med att folkbildning var en grundförutsättning för ett framtida socialdemokratiskt samhälle: “Vi kräva inga ide- almänniskor. Men det är utom tvivel att ett på bredaste demokratisk grundval vilande samhälle kräver ett bättre människomaterial än det vi i dag äga. Då samhällets funktioner vidgas, växa naturligtvis kraven på samhällsmedlemmarnas kompetens. Därför måste folkbildningen vara ett livsintresse för den socialistiska staten på ett helt annat sätt än för den kapitalistiska” (återgiven i Burman & Sundgren 2010 sid 152-3).

Den människoförädlande bildningstanken som kom till uttryck här ovan fick så småningom ge vika för en idé om bildning som också iakttog människors sociala livs- villkor och blev en del i det mer demokratiska skolbygget som nämnts tidigare.

Arbetsmarknadsåtgärd

Vad bildningsivrare från olika ideologiska och filosofiska håll brukar ha gemensamt är grundsynen att bildning inte är förenligt med ett instrumentellt nyttotänkande. Ofta har udden varit riktad mot det statliga utbildningsväsendet eller politiska trender som försökt göra bildningen till en mätbar investering eller en vara till för att bytas. Under de senaste åren har utbildningspolitiken gjort att de två polerna bildning/utbildning blandats samman och tidvis verkat vara synonyma med varandra. Utbildning har accepterats som en arbetsmarknadsåtgärd och då inte bara för de praktiska programmen. Här pratar vi så klart om ungdomsskolan då exempelvis utbildning som insats för till exempel arbetslösa har blivit ovanligare i och med att Arbetsförmedlingen inte god- känner utbildning för Fas 3:are. Även om det främst är på de uttalat yrkesförberedande programmen som den nära kontakten med arbetslivet framhävs som något nödvändigt betyder inte det att inte samma tankar går igenom för de teoretiska programmen. I den nya läroplanen för gymnasieskolan, implementerad 1 juli 2011, skymtar nytto- tänkandet fram. I dess inledande skrivelser anges värdegrunden och skolans uppgift är där att “eleverna utvecklar kunskaper och förhållningssätt som främjar entreprenörskap, företagande och innovationstänkande. Därigenom ökar elevernas möjligheter att kunna starta och driva företag. Entreprenöriella förmågor är värdefulla för arbetslivet, samhällslivet och vidare studier”.

Entreprenörskapet genomsyrar idag hela skolan, oavsett program. Alla elever ska lära sig att bli goda egenföretagare eller åtminstone lära sig att det är symbolen för ett lyckat och lyckligt liv. För i ett samhälle där arbetslöshet är något som kalkyleras med, är den viktigaste arbetsmarknadsåtgärden att se till att eleverna lär sig att inte vilja ha en anställning. Ensam är stark och reglerad arbetstid är för suckers. Varför jobba 9-5 när man kan jobba dygnet runt, och helst större delen av tiden oavlönat. Så indoktrineras nästa generation med ett okritiskt och onyanserat nyliberalt tankegods och nya trogna medborgare har producerats.

Medborgarfostran

Skolan som medborgarfostrare härstammar från decennierna runt 1842-års införande av folkskolan. En kraftig ökning av befolkningen samtidigt med stora omvälvningar inom jordbruket ledde till en allt större andel proletärer. För att skapa band till staten skulle den nya generationen fostras in i rollen som goda och därmed mindre riskabla medborgare. Att det var fostran, snarare än en fri bildning, visades inte minst av att lärarna ofta själva saknade utbildning och att huvudnumret inom denna skolform var kristendomsundervisning. Samtidigt läste överklassens barn latin vid elementärläroverket med blicken riktad mot vidare studier och förkovran.

I sin roll som fostrande institution kunde skolan bli en kil mellan barn och föräldrar och många ville inte ens att barnen skulle gå till skolan. Samtidens vänster, präglad av en tidig socialdemokrati, riktade öppen kritik mot den klassbaserade skolformen. Ett exempel var den prominenta folkbildnings- aktivisten Kata Dahlström i opposition mot vad hon såg som elitens andligt tomma akademiska bildning, likväl som folksko- lans reaktionära katekesstudier: “Låtom oss ej heller i kampen glömma att det just blir genom samarbetet mellan handens och hjärnans proletärer, som proletariatets frihetskamp skall påskyndas och föras till ett lyckosamt slut. Men för att så må kunna ske fordras en upplyst, målmedveten och självskolad arbetarklass, med okunniga, obehärskade stackare kan intet uträttas” (återgiven Burman & Sundgren 2010 sid 217). Dahlström såg, som kristen socialist, den självorganiserade och disciplinerande folk- bildningen som den enda vägen framåt.

Det historiska dilemmat med skolans disciplinerande funktion har vänstern, i bred bemärkelse, haft stora problem med. Maria-rosa Dalla Costa skriver om det här fenomenet i Kvinnorna och samhällsomstörtningen. Hon skriver:

“Det europeiska arbetarklassbarnet, liksom det svarta arbetarklassbarnet, ser i läraren en person som lär honom eller henne någonting som står i strid med hennes mor och far, inte för att värna barnet, utan som ett angrepp på klassen. Kapitalismen är det första produktionssystem där de exploaterades barn disciplineras och utbildas i institutioner som organiseras och kontrolleras av den härskande klassen.”

Jämlikhetstanken

För andra var skolan tvärtom en plats för att ge alla samma möjlighet till utbildning och därigenom chansen till klassresa eller ”ståndscirkulation” som det även hetat historiskt. Det var också en chans att utjämna de skillnader i kulturellt kapital som barnen hade med sig från hemmet. Jämlikhetstanken kan i sämsta fall endast leda till individuella klassresor och som bäst fungera som en drivkraft för att reformera skolan till att vara en motkraft mot ett alltmer segregerat samhälle.

Idag är det få som driver den linjen. Istället talas det om hur vissa ”är mer lagda åt det praktiska hållet”. En sådan inställning gör alla tankar på ett jämlikhetsideal i skolan överflödiga. Varför försöka förändra något som är förutbestämt? Sen är det säkert bara en slump att det är väldigt få från Täby och Danderyd, för att inte tala om Solsidan, som går praktiska program.

Jämlikhetstanken har bytts ut mot en likvärdighetstanke där fokus mer har hamnat på hur skolans agerande står sig gentemot andra skolor än vad den enskilda eleven behöver. Diskrimineringslagar som möjlig- gör för enskilda individer att anmäla redan skedda orättvisor riktade mot den egna individen skall ersätta ett kollektivistiskt synsätt. Ett synsätt där förbättringarnas syfte skall vara generella men åtgärderna individuella.

Den offentliga debatten

I avsaknad av en radikal skolpolitik har vi indirekt lämnat över debatten till de politiska partierna och lärarfacken. Dessa har som väntat inte gjort ett särskilt bra jobb med att förvalta den. Istället för att avslöja och konfrontera mekanismerna bakom skolans segregerade och segregerande verksamhet, rör sig den offentliga debatten inom några tydligt avgränsade teman: ett populistiskt som hämtar näring ur myten om den nya tidens moraliska och kunskapsmässiga förfall; ett andra om handlingskraftiga politikers strävsamma immunisering av folket mot nämnda degenerering med hjälp av tidigare betyg till elever och uppsträckning av, den på kunskap dränerade, lärarkåren. Vi måste in och påverka debatten, lyfta fram de frågorna som partierna inte vågar ta i av risk för att framstå som flummiga i media. Pressa på från vänster för en radikalare skolpolitik. Vi har inga väljare att attrahera, inga opinionssiffror att ta hänsyn till. Vi har möjligheten att bryta dödläget i skoldebatten just för att vi inte har något att förlora. Här är några förslag på potentiella frågor att driva:

• Differentiering – när, hur och varför elever ska välja väg: Idag verkar det vara en naturlag att elever ska välja riktning så tidigt som möjligt trots att många av de avgörande, uppbyggande skolreformerna har syftat till att motverka den här segregeringen. Folkskolan var ett första steg och den följdes av enhetsskolan och sedermera grundskolan. När LO och elevorganisationerna var emot dåvarande linjesystem var det av just den anledningen. De konservativa har konstant motsatt sig alla förändringar av den typen. Moderaterna har varit för renodlade yrkesutbildningar av en anledning: när de insåg att loppet var kört att hålla arbetarklassen från skolorna kunde de åtminstone se till att hålla dem inom deras förväntade yrkesområden och gärna så långt ner i åldrarna som möjligt. På så sätt slipper de ha sina egna barn i samma klass som den blivande pigan.
• Mängden samhällskunskap på de praktiska programmen: Idag har regering och riksdag beslutat om att återigen minska det från tidigare 100 poäng till dagens 50 (ett poäng i ungdomsgymnasiet är en klocktimme). En samhällslärare som även har skrivit kurslitteratur i ämnet sammanfattade det bra när han sa att han aldrig skulle kunna tänka sig att undervisa på en sådan kurs och det är förståeligt. På 50 poäng samhällskunskap lär du dig nämligen i stort sett att rösta och ta lån, och det är precis det som är tanken. För att förstå är att kunna se vad som kan förändras och hur. Att inte förstå är att tro att sakers tillstånd är orubbliga. När Alliansen står och pratar om hur synd det är om alla som tvingas att läsa teoretiska ämnen fast de är skoltrötta följer de en lång tradition av segregerande och passiviserande skolpolitik. Lära för arbetslivet, men inte för att förändra det utan för att förändra dig själv så att du passar in bättre.
• Frukost i skolan och idrott på schemat: Mat och motion är en klassfråga. Det är också något som påverkar hur mycket eleverna orkar med i skolan. Koncentrations- förmåga, förmåga att förstå och elevernas minne blir bättre om de rör på sig och äter frukost. Vi vet att många barn och ungdomar varken får motion eller äter frukost på morgonen. Gratis frukost i skolan och utökad mängd idrottstimmar kan verka som obetydliga reformer men skulle göra en enorm skillnad i praktiken för väldigt många elever.
• Utslagningen av ”skoltrötta” elever: När det handlar om individuellt anpassad undervisning har fokus de senaste åren legat mycket på att de ”duktiga” eleverna måste bli stimulerade och tillåtas få gå fram fortare. De som inte hänger med har lite försvunnit från samtalet. Istället för att ställa dem mot varandra med elitklasser och specialundervisning, borde svaret istället bli en ökad lärartäthet och tid för att kunna möta varje elev där den befinner sig. Anpassa undervisningen för eleven istället för att försöka anpassa eleven till undervisningen.

Vårt utbildningsideal

De här frågorna, hur viktiga de än är, är ändå bara symptom på en ostadig grund. Vi måste bygga vår egen och grundbulten i det bygget är syftet med skolan – och här kommer vi till själva knäckfrågan. Finns det något utbildningsideal vi kan ställa oss bakom och hur skulle det i sådana fall se ut? För att komma fram till ett svar på den frågan måste vi först och främst ställa oss några andra grundläggande frågor: Vad vill vi att skolan ska spela för roll i samhället? Hur vill vi att undervisningen ska se ut? Och vad ska syftet vara? Oavsett vad vi tycker om skolan kommer vi till slut vara tvungna att börja formulera oss kring utbildningspolitiken. Vi kan inte ha en skola som fungerar som plantskola för unga entreprenörer, särskilt inte om vi till- hör dem som vill blåsa liv i en arbetskritisk politik. Som vi skriver ovan så är inget av de klassiska utbildningsidealen något som fungerar fullt ut. Vi behöver något som även tar hänsyn till, inte bara kulturella klasskillnader utan även ekonomiska maktförhållanden och dess påverkan på oss i skolan, på jobbet, i hemmet.

Vi behöver därför en skola som lär oss att förstå för att kunna kritisera och som lär oss att lära. Som inte bara har till uppgift att fylla på var det finns luckor i produktionen genom utbildningar designade för att matcha efterfrågan på arbetsmarknaden. En undervisning som lär oss att samhället är i konstant förändring och inte statiskt. Att allt det vi tar för givet idag, bra eller dåligt, är skapat. Vi har inte alltid haft åtta timmars arbetsdag, Sverige har inte alltid funnits, män har inte alltid gillat bilar, för hör och häpna det fanns en tid när bilar inte fanns. Och vi måste ha en skola där vi får lära oss hur de här sakerna förändrades och hur vi kan förändra dem igen. Det ska vara en undervisning som syftar till att vara samhällsutvecklande, inte bara samhällsbeskrivande. För det behöver vi en skola som lär oss att samarbeta, att tycka att vad andra säger och känner är viktigt, att kunna erkänna att livet inte är som vi vill ha det och att förstå att ensam inte är stark. En skola som fostrar oss i kollektiv egoism istället för som idag individuell. Att formulera ett utbildningsideal som täcker i allt det och mer är inget vi gör i en handvändning, men vad vi kan göra är att inleda en diskussion och förhoppningsvis kan vi hitta ett sätt att sakta men säkert vrida skoldebatten åt vänster igen.

Cecilia Höglund, Ida Hansen

Cecilia Höglund ingår i Brandredaktionen och Kvinnopolitiskt forum. Ida Hansen är återkommande skribent i Brand, aktiv i Kvinnopolitiskt forum och jobbar som lärare.