Efter två och ett halvt år av intensiv mobilisering för palestinsk frigörelse befinner sig den svenska Palestinarörelsen i ett kritiskt läge; vad är vägarna framåt för Palestinasolidariteten och hur tas lärdomarna från organiseringen vidare till andra kamper, internationella såväl som inrikespolitiska?
I det första av två sammanhängande nummer om den svenska Palestinarörelsen gav Brand plats åt över 50 röster från den brokiga solidaritetsrörelse som kommit samman i motståndet mot den israeliska ockupationen. Det numret amplifierade rörelsens röster med beskrivningar av hur den ser sig själv här och nu. I detta andra nummer tar vi oss an Palestinarörelsens tid – dess historia, men framförallt dess framtid.
USA är idag ett döende imperium, men i dess förfall återstår fortfarande allt våldsammare imperialistiska ambitioner. Folkmordet i Palestina testade gränserna för vad som var möjligt och nu bombar USA och Israel oförblommerat civila även i Iran och Libanon. Men det är inte bara de direkta krigen som vittnar om imperiets våldsamma slutfas, den syns även i jakten på råvaror och naturresurser och konflikter kring transportleder och försörjningskedjor som intensifieras i imperiets ytterområden. Den syns också i den aggressiva nationalismen, den militära upprustningen och den ökade repressionen mot kvinnor, migranter och hbtqi-personer i imperiets mitt. De kontroll- och övervakningsmetoder som utvecklats av Israel och USA i det palestinska laboratoriet går på export och återkommer som en imperiets bumerang till västländerna. Palestinasolidariteten och dess sammankopplade kamper av antifascism, antimilitarism, klimataktivism och queerkamp terrorstämplas, övervakas och censureras, av myndigheter såväl som av internationella techbolag.
I bakgrund mot detta och mot den så kallade vapenvilan som gjort mördandet av palestinier till vardag i stället för krigstillstånd – vilket inte minst syns i avsaknaden av nyhetsrubriker – sätts den svenska Palestinarörelsens enighet på prov. Dess mål och strategier börjar alltmer gå isär. Organiseringsformer blir en skiljelinje, nya partier gör antiimperialism och Palestinasolidaritet till huvudfrågor medan gatans mobilisering avtar. Motsättningen mellan mångfald av taktiker och samordnad organisering tar allt större plats. När Palestina sätts i relation till andra kamper ställs frågan: vilka är dessa antiimperialistiska kampers subjekt och vilket motstånd ska rörelsen solidarisera sig med? Finns det en huvudmotsättning att samlas kring och i sådana fall vissa kamper som måste underordnas och skjutas till senare? Eller kommer vi att se en mångfald av kamper, med nya former av solidaritet och internationalism?
Precis som det döende imperiet dragit slutsatser om att militärt våld och den starkes rätt är framtiden ser Palestinarörelsen på de senaste årens mobilisering och drar slutsatser av den. Så många som är mobiliserade i denna rörelses tid har vi inte sett på många decennier. Vart denna mobilisering tar vägen är helt avgörande för tiden som kommer.