Text: Rolf Skoglund

Palestinakris i vänsteretablissemanget

Ett drygt år senare fortsätter Vänsterpartiet och delar av vänsterpressen att attackera Palestinarörelsen. Rolf Skoglund undrar vad som driver dem.

2024-11-30

Det är förjävligt
Karin Rågsjö, Vänsterpartiets hälsopolitiska talesperson, är “jävligt arg”. Partisekreteraren Aron Etzler, som för ett år sedan sa att partiet inte visste vad det tyckte om Palestinafrågan, har nämligen i en intervju med Israelvännen Johanna Schreiber bland mycket annat sagt att de som kritiserar sionism oftast är antisemiter (ett uttalande som i efterhand redigerats bort ur intervjun, reds anm). Och det hade folk mage att kritisera honom för! 

Rågsjö skräder inte orden i en intervju i Flamman från den 5:e november i år, där hon konstaterar att det är svårt för många V-riksdagsledamöter att gå med i Palestinademonstrationer. Rågsjö tycker sig veta precis vad som är problemet. Det är inte partilinjen, utan alla hopplösa typer som inte gillar den: “Det har hänt någonting under kriget, en extrem radikalisering”. Hon liknar kritiken mot Etzler vid “förföljelse”, säger att kritikerna “har ingen respekt” och frågar retoriskt: “Hur länge ska vi gegga med det här, och när ska vi komma ut med våra sakfrågor?” Hon tycker dessutom att Palestinaaktivisters kritik av V påminner om “testuggande män” i FNL-rörelsen.

Inget säger “Jag vill bli minister” som att först mana till enighet, och sen i nästa andetag kalla gräsrotsaktivister för radikaliserade, testuggande extremister som saknar respekt och geggar med oväsentligheter.

Några dagar senare i en annan del av vänsterpressen intervjuar ETCs chefredaktör Andreas Gustafsson, känd för att ha skyllt Israels folkmord på palestinier, en israelisk fotbollssupporter (“inte alls huligan”) om konfrontationer mellan folkmordsmotståndare och supportrar till det israeliska fotbollslaget Maccabi Tel Aviv. De israeliska fansen hade åkt till en bortamatch i Amsterdam och startat bråk som inte slutade som de hade hoppats. Gustafssons Icke-huligan får framföra en version av händelserna som redan vid publiceringen motsades av videobevis.

I en kommenterade text uppmanas vi av Gustafsson att sympatisera med den stackars supportern: “Han hade kommit till Amsterdam med sin flickvän, för att se sitt lag spela, för att komma bort från Israel ett par dagar.” Gustafsson förfäras över att så många inte kan se att två saker är hemska på samma gång. Å ena sidan “Gazas undergång”, å andra sidan att “israeler … tvingades gömma sig på sina hotellrum” efter att ha angripit Amsterdams arabiska befolkning. En helt rimligt jämförelse enligt Gustafsson.

Angreppen fortsätter
För ungefär ett år sedan skrev jag en text om delar av den etablerade parti- och mediavänsterns besatthet av att kritisera Palestinarörelsen. Från Vänsterpartiets toppar till tidningarnas tyckare. Man skulle kunna tro att ett år av massaker efter massaker skulle generera ett mått av besinning eller, vem vet, av solidaritet. Men tydligen inte.

Etzlers katastrofala intervju i Judisk Krönika föregicks av återkommande attacker på palestinarörelsen. Den följdes av att partiledare Nooshi Dadgostar poserade i en keps till stöd för Kamala Harris, en av den israeliska statens allra värsta medbrottslingar.

Vad är det som driver ett självutnämnt antirasistiskt och internationalistiskt parti att så envetet distansera sig från den största internationalistiska proteströrelsen vi sett i västvärlden – inklusive här i Sverige – sedan åtminstone Irakkriget, möjligen sedan Vietnamkriget? I takt med att kritiken mot Israel växer, på gatan såväl som i opinionsundersökningarna, ter sig partiets famlande efter Rågsjös “sakfrågor” obegripligt – åtminstone vid första anblick.

Samma tendenser kan ses i vänsterpressen. Vilka motiv driver ETC att mitt i massiva israeliska angrepp på civilbefolkning i tre länder – såväl som på fredsbevarande FN-styrkor – lyfta fram Gustafssons israeliska fotbollspolare eller måttligt kända brittiska Israelvänner?

Eller Flammans Leonidas Aretakis att å ena sidan parallellt med intervjuerna med Etzler och Rågsjö kräva uteslutning av V-politiker och mana sina läsare att tala “arga” palestinavänner till rätta, å andra sidan stolt tala tillsammans med Gunnar Hökmark och Fredrik Malm på demonstrationer för Ukraina?

Krigsregimen konsolideras
Det finns förstås många svar på sådana frågor, men en viktig förklaring gavs av Raúl Sánchez Cedillo i en intervju jag gjorde med honom för Brand förra vintern. Han menar att vi kan förstå den politiska utvecklingen i Europa de senaste tre åren som etablerandet av vad han kallar en “krigsregim”.

Sedan slutet av 00-talet har kapitalismen befunnit sig i en tilltagande systemkris. Ekonomiskt genom den långvariga nedgång som följde på finanskrisen 2008. Politiskt i form av de många upproren 2011 och de etablerade partisystemens sammanbrott. Socialt i form av miljoner migranter i rörelse och växande krav från queers, kvinnor, rasifierade och andra marginaliserade grupper. Ekologiskt i form av massutrotning och accelererande uppvärmning. Pandemins chockvåg ledde i denna kontext till massdöd, förstörda produktionskedjor och levnadsomkostnadskris.

Ur detta växer nu en militarisering av ekonomin och hela samhällslivet fram. Krigets logik används för att bringa ordning i kaoset. Vi ser hur snart sagt varje politisk fråga kan desarmeras genom att dra en linje mellan nationens vänner och fiender. 

Är du mot vapenexport? Du måste vara ryssvän. För vindkraft? Du tar inte det ryska hotet på allvar. Mot rasism? Du måste vara Hamasanhängare, och så vidare. På så vis ”måste” demokratin inskränkas och befolkningen massövervakas.

Krigsregimen sliter sönder den etablerade partivänstern. Illusionerna om att återvända till efterkrigstidens reformpolitik gör den oförmögen att konfrontera det krisande systemet. Med Sánchez Cedillos ord:

“Ska vi bevara det rådande tillståndet i Europa behöver vi alliera oss med krigsregimen och förhandla fram en situation med begränsad politisk pluralism, och samtidigt utrota de där utanför. En sorts rasistisk socialdemokrati, där vi omfamnar islamofobin, gränsregimen och alla krig som vår välfärd är beroende av. Och det är just så mittenvänstern låter nu.”

Så kan vi förstå socialdemokratins NATO-entusiasm och rasistiska vändning, men också undfallenheten från V i dessa frågor. Alltihop legitimerat av lydiga publicister.

Motståndet växer
För den radikala vänstern blir situationen alltmer trängd, men fältet alltmer öppet. Palestinarörelsens framväxt och uthållighet ger en föraning om politiska energier som kan aktiveras och expandera, bortom den parlamentariska och reformistiska vänsterns koloniala och rasistiska kvicksand.

Militariseringen är en kortsiktig lösning med inre motsättningar och spänningar, som potentiellt kan öppna upp för helt andra politiska projekt. Vi har sett föraningar till dem runtom i värden de senaste åren i form av enorma proteströrelser: mot rasistiskt polisvåld, mot fossila utsläpp, mot mäns våld mot kvinnor och queers, mot folkmordet i Palestina. Det är dessa rörelser vi behöver bygga vidare på. Mittenvänsterns karriärpolitiker och proffstyckare kan famla vidare.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu