Det går inte att resonera med kapitalet

Det räcker inte att bara säga att kapitalismen är dålig. Det är erfarenheterna vi gör i vardagen som kan leda till förändring. När vi kritiserar kapitalismen missar vi ofta dem. En affektiv politik sätter ord på våra gemensamma erfarenheter och känslor. Arbetskritik är ett bra exempel på det, skriver Shorty från förbundet Allt åt Alla.

De senaste åren har kritiken mot lönearbete vuxit. I protest mot politikernas arbetslinje pratar vänstergrupper om fritidslinjen. Många människor gillar den tanken. Det har skrivits böcker och artiklar, inlägg har delats och diskuterats på internet. Jag tror att den här debatten handlar om en fråga som är större än arbete och fritid. Den handlar om något väldigt viktigt.

Sanningen är alltid något annat än vad berättelsen berättar. Sanningen är det vi känner när vi läser berättelsen och det som händer efteråt. Sanningen är vad berättelsen betyder i ett visst sammanhang, vilken resonans eller effekt den får. Detta retar marxister mycket. Marxister är vana att leta fel i en text. De börjar diskussionen där.

Vi kan säga att sanningen om fritidslinjen finns i dess resonans. Sanningen är inte de krav och teorier som står i texterna om arbetskritik. Sanningen är det som händer efteråt. Sanningen är de känslor som tanken väcker hos många människor. Men det verkar som att vi ändå hamnar i en uppdelning mellan känsla och förnuft. Genom historien har den uppdelning haft kön. Känslor har tillhört kvinnorna. Förnuftet har varit männens. Uppdelningen finns fortfarande kvar i våra organisationer och rörelser. Den märks mellan dem som organiserar och dem som teoretiserar, mellan kvinnor och män.

Vi kan ha den skarpaste, smartaste och vassaste kritiken. Men rörelser lever på affekt, på känslor. Jag försöker inte argumentera för att tänka slarvigt. Det handlar i stället om att släppa fram en affektiv politik – en politik av erfarenheter, känslor och resonerande tankar. Det är en politik som kan koppla ihop det vi är med om i vardagen med en kritik av kapitalismen. Fritidslinjen är exempel på en sådan politik.

Jag tycker att den frihetliga vänstern ofta är för försiktig med att använda sig av affektiv politik. Många verkar tro att en känslostyrd politik ska leda till något reaktionärt eller till och med manipulativt. När vi tänker på affektiv politik tänker vi kanske på rasistiska refränger av typen ”Åk hem”. Eller moraliska grejer som att ”försvara kvinnor och barn”. Det är sådant som gör att den frihetliga vänstern hellre pratar om det som går att bevisa.

Men om vi tittar på historiens uppror och revolutioner så är det tydligt att de innehåller sådant som vi inte kan bevisa. Sådant som inte är rationellt. Brödkravallerna i England på 1700-talet kan inte bara förklaras av hunger. Det var brist på mat och köpmännen höjde priserna. Det gjorde människor förbannande. Köpmännen gick emot det man hade kommit överens om. Att utnyttja att folk svälte för att höja priserna bröt mot normerna. Det var inte okej. Därför kände människor att de gjorde rätt när de plundrade lador och affärer.

Kollektiva normer är en del av klasskampen. De normerna kan ses som konservativa. De försvarar livet som det var. De vill tillbaka till hur det var innan. Men om normerna är i konflikt med den kapitalistiska ordningen blir politiken inte konservativ. Den historiska arbetarrörelsen i USA hade parollen “Arbete är inte en handelsvara”. Det är ett uttalande som inte nödvändigtvis är radikalt. Men det är inte svårt att hitta en antikapitalistisk mening i det. Det var känslan av att man bröt mot den normen som blåste liv i de vilda strejkerna och upproren i USA som höll på fram till 1930-talet.

Att använda känslor i politik måste inte vara reaktionärt eller manipulativt. För även om vi kan bevisa att kapitalismen är dålig för de flesta människor så är vänsterns kritik ofta urvattnad. Gång på gång vädjar vi till den inbillade massa som vi kallar folket. Men vi når inte fram. Affektiv politik handlar om det vi lever i varje dag. Våra vardagliga erfarenheter. De känslor som vi lever i är i sig en kritik av kapitalismen.

Artiklar som kritiserar giriga bankirer är ett exempel på vänsterns urvattnade kritik. Det är artiklar som kritiserar finanskapitalet i stället för kapitalismen själv. Marxister har självklart rätt i den kritiken. Men samtidigt underskattar de känslorna som kommer när normer och överenskommelser bryts. De underskattar den affektiva delen av politik.

Det borde inte vara så svårt att uttala en affektiv politik som också passar ihop med en antikapitalistisk kritik. Att kritisera arbete verkar vara ett bra ställe att börja på. En ny undersökning visade att 70 procent av amerikanska arbetare hatar sitt jobb. Hälften av dem jobbar bara för att få sin lön. Var femte gör aktivt saker för att sabba för företaget. Det är förstås hemskt att folk känner så. Men det finns massor av anti-arbete-känslor här. Känslor som delvis förklarar den resonans som fritidslinjen fått.

Arbete är för det mesta skit. Det dominerar våra liv. Även det arbete som skulle kunna vara roligt och menings-fullt blir tråkigt och repetitivt när vi tvingas göra det. Arbete är tvång. Arbete är tvång för att vi behöver pengar. Arbete är tvång för att våra chefer bestämmer över oss. Arbetet äter upp oss och spottar ut oss. Vi arbetar tills vi nästan brister. Sen, när vi brutits ner, kastas vi åt sidan. Vi väljs bort för färskt kött. Arbete är en vampyr som suger på våra liv och på våra nära och kära. Det är eländigt. Fuck arbete.

Jag tror att vi behöver använda de känslor som kommer från våra vardagliga erfarenheter av arbete. Känslorna kan kopplas ihop med en kritik av kapitalismen och användas till att organisera något annat. Vi måste inte välja mellan känslor och tankar. Den affektiva politiken är ett komplement till teori. Korta slagord hjälper oss att sammanfatta det vi känner och att dela det med andra. Slagorden spelar på våra känslor. Det är erfarenheter vi har haft i vardagen och det vi känner när vi delar erfarenheterna med andra. Men vi behöver också detaljerade texter som ger oss teoretiska analyser. De texterna övertalar oss genom att resonera. Deras argument är fakta om världen som går att bevisa. Texterna säger att våra känslor är riktiga och stärker dem.

Att strunta i politikens känslor och affekter är en risk. Det är de här känslorna som rörelser byggs upp av. Vi är inte ensamma i våra känslor av tristess, misär och ilska. En idé om delade känslor, en känsla av gemensamma erfarenheter och att prata om dem tillsammans hjälper till att skapa kollektivet. Och kollektivet, att gå samman, är grunden för alla rörelser som kämpar för något bättre.

Shorty pluggar svenska som andraspråk och är aktiv i förbundet Allt åt alla.
Denna text är baserad på en artikel som finns här.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu