Att göra sig obekväm – feminismen utanför och innanför parlamentet (3/3)

Feminister har genom årtionden på olika sätt tagit sikte på parlamentet. Det har handlat om att driva igenom reformer och politisk representation. Brand har pratat med Iréne Matthis, Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman om feministisk kamp, reformer och revolutioner. 

Feminismens historia skrivs ofta som ett pärlband av reformer, från kvinnans rätt att vara myndig till att kraven på tvångssterilisering för transpersoner försvann, via rösträtten, familjepolitik och fri abort. Dessa reformer har inte kommit till på grund av att riksdagspolitiker har tyckt att det är en god idé. Det har gjorts på grund av ett starkt tryck utifrån, av en outtröttlig rörelse som har gjort sig obekväm och ställt krav, som har satt sig själv i offentligheten ljus, gång på gång. Brand har träffat tre kvinnor som har varit med i organisationer som har varit mycket inflytelserika under de senaste decennierna. När en översikt av Sveriges feministiska rörelse skrivs är det garanterat tre grupper som kommer med: 70-talets grupp 8, 90-talets Stödstrumpor och 00-talets Feministiskt initiativ. Vi har fikat med Iréne Matthis, som har berättat om ett liv inom vänsterrörelsen, om den farliga kvinnofrågan och vikten av att veta innan man gör. Vi har mejlat med Maria-Pia Boëthius, som upplevt hur det går att mobilisera massa människor och att tvinga politikerna byta kurs. Vi tog en kaffe med Gudrun Schyman och pratade om vad det innebär att skapa ett feministiskt parti och om en kapitalism som går åt helvete. Fram trädde tre olika berättelser om att driva politisk kamp, om hur det är möjligt att påverka och vad en revolution egentligen är.  

Detta är den tredje och sista delen. Intervjuerna är tidigare publicerade i Brand 2/2019 Revolution/Reformism.

Att bygga ett parti: Gudrun Schyman och feministiskt initiativ

In på 00-talet verkade feminismen vara ett väl etablerat element på den parlamentariska arenan, i alla fall på ytan. Under sent 90-tal var till och med en man som Göran Persson feminist. När ett uttalat feministiskt parti bildades 2005 kom dock detta att väcka mycket stor uppmärksamhet. Då hade Gudrun Schyman redan många års politiskt erfarenhet, inte minst från att vara partiledare för Vänsterpartiet. Feministiskt initiativ kom att provocera, berättar hon.

-Det var otroligt hotade på alla plan. Det blev snabbt ett hårt drev i pressen. Man publicerade nidteckningar på oss, klippdockor där läsaren fick sätta dit generande hårväxt. Det var inte klokt. Vi blev kallade för tokiga kärringar, häxor och manshatare. Tiina Rosenberg blev ju otroligt hårt ansatt. Det visar på att vi rörde vid något grundläggande, en maktfråga som är helt central. Det är det mest utmanande man kan göra. De etablerade partierna behövde bevaka sina positioner. Det blev extremt tydligt i valrörelsen 2014, där alla tävlade om att vara mest feminister.

Att komma in i den parlamentariska politikens rum handlar om att äga problemformuleringen, enligt Schyman.  

-Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen har ju alltid funnits och tagit många olika uttryck, men inte tagit sig in på den politiska arenan på ett självständigt sätt. Det vi gjorde var att vi sa att vi måste vara i de rummen som problemen formuleras. Det är min absoluta övertygelse. Den som vinner problemformuleringen vinner valen. Det är en väldig skillnad om man sitter i det parlamentariska rummet, finansutskottet eller vad det än må vara och pratar om kvinnofrågor som ett litet särintresse eller om man pratar om att ändra på grundläggande samhällsstrukturer och kan påverka resurser och lagar. Är feminister inte där, så blir det hela tiden särintressen och marginella frågor. Kolla bara på metoo, inget av riksdagspartierna tog upp det i valrörelsen.  

Att Feministiskt Initiativ inte definierar sig som ett vänsterparti har satt myror i huvudet på många och väckt upprördhet. Schyman menar att frågan är mycket större än en höger/vänsterskala. 

-Det handlar om mer än klass, vi har en intersektionell analys, flera maktordningar som påverkar varandra, göder och föder varandra. I vissa avseenden ligger vi nära Vänsterpartiet, i vissa avseenden är vi vänster om dem. Vi har en mer grundläggande systemkritik. Vi ser ju hur det patriarkala tänkandet och idén om dominans slår igenom i den ekonomiska politiken, den fackliga politiken och partierna. Det kritiserar vi. Det finns en motion till kongressen om att definiera oss som vänster när gäller den ekonomiska politiken, men partistyrelsen har svarat att det vore att förminska oss att sortera in oss på den politiska skalan.  Det är väl alldeles uppenbart för alla att kapitalismen går åt helvete, vi måste ju tänka om. Ekonomin är inget självändamål. Ekonomin måste underordnas de andra politiska målen.  Vi måste lämna idén om ständigt ökad politisk exploatering av naturresurser och att vi är herrar över jorden. Då räcker det inte med höger och vänster. Klassisk vänsterpolitik handlar om jobben till varje pris, även om det innebär ökad vapenexport eller att öppna nya gruvor, menar Schyman. 

Schyman ser inte ett motsatsförhållande mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk politik, utan menar att det måste finnas ett slags flöde dem emellan.

 -Det är en process som pågår. I en förändringsprocess kan det ta sig många olika uttryck. Det kan vara demonstrationer på gatorna och det kan vara politiska partier som lägger förslag i riksdagen, men det måste hela tiden finnas ett flöde däremellan. Utan de ena blir det inte det andra. Om parlamentarismen ska fungera så måste det finnas starka civila organisationer. Så småningom blir det till politiska reformer, vilka en del kan sägas ha varit revolutionerade. Ur ett hundraårsperspektiv kan man verkligen säga att det har hänt mycket. Men med tanke på det vi kan och vi vet så borde det hända mycket mer. Nu har vi dessutom bråttom. 

Schyman menar att vi befinner oss i läge där vunna rättigheter måste försvaras, med alla tillgängliga krafter.

-Vi har levt länge i någon föreställning om att rättighet är för evigt, de är dem inte. Detta ser vi i Sverige, med ett nytt konservativt och militäriskt politiskt landskap. Det är inte säkert att de reformer som har genomförts ligger fast. Polen är ett bra exempel. Innan vi hade rätt till abort i Sverige åkte svenska kvinnor till Polen, idag åker de polska kvinnor som har råd till Sverige. De här rättigheterna måste försvaras samtidigt som vi ställer krav på ytterligare rättigheter. Då måste det finnas starka organisationer utanför parlamentet.

Under de år som Feministiskt initiativ har funnits har de fortfarande inte lyckats ta sig in i riksdagen. Schyman menar att de under de år som gått har lyckats bygga en stark organisation, som skiljer sig från den traditionella partipolitiska strukturen. 

-Hos oss finns det många medlemmar som har känt av de här orättvisorna in på huden. Det är inget vi behöver diskutera, om orättvisorna finns eller inte. Vi ska inte stå ut! Så är det med all diskriminering, vi har inget att förlora. Vi har byggt en organisation under dessa år, vilket har varit bra, men rent organisatorisk finns det också svårigheter. Det har hittills inte funnits några maktpositioner att eftersträva, vi har inga pengar, ingen personal, inget kontor, inget högkvarter. Men när vi kommer in i de stora städerna så finns risken att det blir problem. Man går in tio aktivister som alltid har hållit varandra om ryggen, så är det plötsligt någon som ska vara ledare för kommungruppen, nån annan ska vara kanslichef, hur ska det gå ihop? 

Det moderna politiska läget ger Schyman inte mycket för och menar att situationen gör det viktigt med utomparlamentariska rörelser.

-Det är ett haveri hur Migrationsverket fungerar, hur politikerna uttalar sig och hur man ställer grupper mot varandra. Det är sorgligt. Nu behövs oerhört starka röster utanför parlamentet, oavsett vad vi får för regering så kommer den att vara väldigt svag. När det är svagt innanför parlamentet måste det vara starkt utanför. Då måste alla, feminister, migrationsaktivister, folk som jobbar mot klimatförändringar måste gå ihop för att bli starkare och höja rösten. 

/Linn spross
Illustration: Edith Hammar