Att göra sig obekväm – feminismen utanför och innanför parlamentet (1/3)

Feminister har genom årtionden på olika sätt tagit sikte på parlamentet. Det har handlat om att driva igenom reformer och politisk representation. Brand har pratat med Iréne Matthis, Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman om feministisk kamp, reformer och revolutioner. 

Feminismens historia skrivs ofta som ett pärlband av reformer, från kvinnans rätt att vara myndig till att kraven på tvångssterilisering för transpersoner försvann, via rösträtten, familjepolitik och fri abort. Dessa reformer har inte kommit till på grund av att riksdagspolitiker har tyckt att det är en god idé. Det har gjorts på grund av ett starkt tryck utifrån, av en outtröttlig rörelse som har gjort sig obekväm och ställt krav, som har satt sig själv i offentligheten ljus, gång på gång. Brand har träffat tre kvinnor som har varit med i organisationer som har varit mycket inflytelserika under de senaste decennierna. När en översikt av Sveriges feministiska rörelse skrivs är det garanterat tre grupper som kommer med: 70-talets grupp 8, 90-talets Stödstrumpor och 00-talets Feministiskt initiativ. Vi har fikat med Iréne Matthis, som har berättat om ett liv inom vänsterrörelsen, om den farliga kvinnofrågan och vikten av att veta innan man gör. Vi har mejlat med Maria-Pia Boëthius, som upplevt hur det går att mobilisera massa människor och att tvinga politikerna byta kurs. Vi tog en kaffe med Gudrun Schyman och pratade om vad det innebär att skapa ett feministiskt parti och om en kapitalism som går åt helvete. Fram trädde tre olika berättelser om att driva politisk kamp, om hur det är möjligt att påverka och vad en revolution egentligen är.  

Detta är den första delen av tre. Intervjuerna är tidigare publicerade i Brand 2/2019 Revolution/Reformism.

Att göra något själv – Iréne Matthis och grupp 8

Få organisationer har ikoniserats så mycket som grupp 8. Det var en kvinnorörelse som satte avtryck överallt, i politiken, i den allmänna opinionen och i populärkulturen. Rörelsen innebar startskottet på en explosion av feministisk organisering under 1970-talet. Iréne Matthis var med och grundade gruppen, men hade redan då en lång politisk erfarenhet sedan innan.  Hon kommer från en arbetarklassmiljö i Midsommarkransen. Som barn var hon aktiv i metodistkyrkan, elva år gammal blev hon söndagsskollärarinna. Men medlem blev hon aldrig, eftersom hon vägrade gå med på några av de punkter som man behövde skriva under på för att gå med i kyrkan. Hon gick ända till biskopen med sina krav på att punkterna skulle ändras.

-Jag drevs av kunskapsiver och oppositionslust. Jag blev till sist utslängd för att jag var för revolutionär, men då var jag inte alls religiös längre

Hennes politiska engagemang började i Socialdemokraterna. Aina Erlander, den socialdemokratiska statsministern Tage Erlanders fru var kemilärare på Iréne Matthis skola. 

– Jag skrev uppsatser om det sociala systemet i mitten på 50-talet, om arbetslöshet och A-lagare. När sossarna firade 70-årsjubileum på Konserthuset ville jag gå dit och frågade Aina Erlander om det gick. Då fick jag sitta i bänken med familjen Erlander. När jag tog studenten 1959 gick jag med i socialdemokratiska studentklubben.

Samtidigt gick Matthis även med i Clarté, en socialistisk organisation. När Matthis började engagera sig politiskt fanns ingen aktiv kvinnorörelse i Sverige. Det var inte heller någonting hon saknade.

-För mig var detta en tid av uppvaknande, en underbar värld. Jag började också i fredsrörelsen i samma veva. Kvinnorörelsen fanns ju inte på den här tiden. Vi hade heller ingen kunskap om eller minne av till exempel Fogelstadgruppen eller den kvinnliga rösträttsrörelsen. Att ha en kvinnorörelse var överhuvudtaget väldigt främmande för mig då. Detta var för att jag hade fått min intellektuella skolning i metodistkyrkan. Det som var avskräckande där var den kvinnliga syjuntan. Där satt moralismen. 

Iréne Matthis var lika frisinnad i socialdemokraterna som hon hade varit i metodistkyrkan. 

-Sossarna försökte slänga ut mig också, eftersom jag blev ordförande i Clarté. Då var man ju kommunist enligt dem.  Jag vägrade! Jag läste in alla stadgar, alla program och så skrev jag ett långt brev där jag sa att jag vägrade och att de fick ta upp saken på kongressen. De ringde hem till mina föräldrar och hotade med att förstöra min karriär. De såg mig kanske som en påläggskalv. Det var inte många i studentklubben som verkligen kom från arbetarklassen. Jag ville hålla fast vid socialdemokratins gamla inriktning, som jag tyckte man hade undergrävt. 

Det var många konkreta, personliga upplevelser som till slut fungerade som en väckarklocka för mig, säger Matthis. Hon nämner två episoder under 1960-talet, som illustrerar hur det vanligen såg ut, vilket fick henne att ändra uppfattning om kvinnlig organisering och senare engagera sig i Grupp 8.

– 1962 hade vi en Clartékongress och en styrelse skulle väljas. Då valdes det bara in män. Jag räckte upp handen och sade ”men kamrater, så här kan vi ju inte ha det – hälften av oss är kvinnor men i styrelsen ska det bara vara män! Vi jobbar ju minst lika mycket som ni. Vi slickar mer frimärken och drar fler stenciler och serverar mer kaffe, men vi måste ju få bestämma också.” Då slog ordföranden klubban i bordet och sa att vi inte skulle ta upp en sådan struntfråga. I pausen samlade jag alla kvinnorna på toaletten. En del var rädda och grät, men jag satte mig genast och skrev en motion. Vi krävde en förändring. Så stadgarna ändrades och en kvinna (en extramedlem) valdes in i styrelsen. Det gick ju inte att ta bort någon man.

1966 avgick Matthis som ordförande i Clarté och blev utslängd ur organisationen.

-Det var när majoriteten blev marxist-leninister och började vifta med Maos lilla röda. Fundamentalism har aldrig varit min stil.

Den andra händelsen ägde rum i en annan organisation, i redaktionen för den socialistiska tidskriften Zenit.

 -Det var en spännande miljö. Jag minns att vi läste Althusser så ögonen blödde. 1966 hade jag träffat Juliet Mitchell. Hon hade just publicerat sin essä Kvinnorna: den längsta revolutionen i New Left Review. Den ville jag översätta och publicera i Zenit. När jag föreslog detta reste sig Göran Therborn upp och gick. Alla andra följde efter utom en person. Till och med min man gick och redaktionens övriga två kvinnor.  Då ser man hur härskarprocesser fungerar. Majoriteten följer ledaren och kvinnorna blir väldigt rädda. På den tiden visste vi inte vad systerskap var. Kvinnofrågan var farlig! Men man behöver gå samman för att det ska hända nåt. Efter den händelsen satte jag mig ner och läste in allt jag kom över om kvinnohistorien. Sedan skrev jag en artikel, För en revolutionär kvinnorörelse.

1967 reste Iréne Matthis till Brasilien och engagerade sig bland annat i motståndsrörelsen mot militärdiktaturen. Hon återvände till Sverige lagom till Kårhusockupationen i maj 1968. Den sommaren blev Matthis den nionde medlemmen i grupp 8, som då hade börjat organisera sig. Gruppen bildades på tåget mellan Uppsala och Stockholm. I Uppsala höll litteraturvetaren Karin Westman Berg könsrollsseminarier, på kvällstid eftersom verksamheten inte betraktades som ”äkta” litteraturvetenskap. En grupp kvinnor fortsatte diskussionerna på tåget hem och så föddes idén om grupp 8. Iréne Matthis kom in från ett annat håll än det litteraturvetenskapliga. Grupp 8 var från början en sluten grupp som bestod av ett litet antal kvinnor. 1970 gick gruppen ut och höll sitt första stormöte och mängder av medlemmar strömmade till. 

-Vi bestämde under åren fram till dess vad vi ville göra. Vi studerade noga, vi läste motioner som kom in till riksdagen, och statliga utredningar, som vi tog ställning till. Man måste studera innan man kan göra nåt. Man måste ha nåt på fötterna innan man kan agera. Därför hade vi sedan obligatoriska studiecirklar för alla som ville gå med. 

På det första öppna mötet 1970 höll Iréne Matthis ett inledningsanförande under rubriken Frågan om kvinnans frigörelse är laddad. Sedan talade Barbro Backberger. 

-Vi byggde upp en organisation på nolltid! Vi var väldigt välorganiserade redan från början. Vi hade smågrupper, och varje grupp fick själv bestämma vilka frågor de ville jobba med. Vissa frågor jobbade vi alla med: daghem åt alla, rätten till fri abort och lika lön för lika arbete. Vi genomförde många aktioner, med mycket folk. Vi klistrade flygblad, smög runt på nätterna och gjorde aktioner mot porrklubbar. Det fanns inget motsvarande. Det var FNL-rörelsen som låg närmast, där var det också organiserat med demonstrationer och protester. 

Grupp 8 kom att genomföra stora aktioner som drog till sig allmänhetens och medias intresse, samtidigt som medlemmar och sympatisörer anslöt sig. Men, precis som Matthis hade talat om 1970, var kvinnofrågan mycket laddad. Matthis berättar om de mängder av hot som riktades mot henne, och det motstånd som Grupp 8 mötte från den etablerade politiken.

-Vi kallade ju oss inte feminister, utan kvinnosakskvinnor. Vi ville aldrig bli ett parti. Det var ju i partierna, i fackföreningsrörelsen som en stor del av motståndet mot oss fanns. Nu behövde vi driva våra egna frågor och göra något på kvinnornas villkor.

/Linn Spross
Illustration: Edith Hammar