Allt privatiseras och säljs ut. En befolkning ska bytas ut. I nyliberala re-makes av bostadsområden går det mesta att använda som verktyg för marknadsföring och identitetsskapande. Söderorts Institut För Andra Visioner tittar här närmre på neonet, som är ett tydligt inslag i orten Hökarängen.

”Digtet står og skinner blaenker
Svæver med sine neonmedaljer
Navnløse lysmønstre tænder og slukkes
reklamer for den nye tid”
(Michael Strunge, Neonpoemet, 1985)

I Köpenhamns blinkande nattvärld kunde ”punkpoeten” Michael Strunge få någon slags ro. Här fanns någonting annat än det klara dagsljus som raderade ut alla skuggor. Identiteter kunde bändas och det skeva fick ta utrymme. Kort sagt: här fanns liv. Neonet färgsatte det som inte rymdes bland dagens stränga kategorier, det var ett hemligt rum som visade sig på natten, när det lät kropparna sammanblanda sig med varandra och staden. Men i dikten finns också en kritik; ljusmonstren tändes och släcktes, som reklam för en ny tid.

”Bageri Bankomat Barnkläder Bokförlag Brodyr Bryggeri Cevicheria Cykelverkstad Film Frisör Fritidsgård Guld Hudvård Hökarängens centrum Järnhandel Järnhandel Kaffe Kontor Leksaker Lokalrätten Låssmed Penningöverföring Pizzabutik Ramverkstad Remake Remake Restaurang Sushi Tatuering Tobak Tvättstuga Yoga Yoga Zoo”. 
Ljusskyltar i Hökarängen 2013.

2011 inledde det kommunala bostadsbolaget Stockholmshem utvecklingprojektet ”Hållbara Hökarängen”. Projektets syfte är trefaldigt: ”centrumutveckling” (”stärka 50-talskänslan och skapa ett hållbart serviceutbud”), en konstnärssatsning (genom att få konstnärer att flytta in i bottenlokaler oavsett om dessa redan är uthyrda) och ett ”helhetsgrepp för underhåll av fastigheter med satsning på hållbarhetsinvesteringar”. En av förändringarna, förmodligen den mest synliga, är de nya neonskyltarna. I och runtomkring centrum har gamla skyltar monterats ned, renoverats eller bytts ut. Vissa är från den senaste upprustningen av centrum 1998, då idén om 50-talsrenovering etablerades och en första omgång av nya neonskyltar producerades. Men majoriteten av neonskyltarna i Hökarängen är från 2011 och framåt. Idag finns i Hökarängen minst 34 så kallade neonskyltar. Samtliga är i själva verket lysdiod(LED)-skyltar, vilka är mindre miljöfarliga och mer ljusstarka än neon. Men de imiterar den klassiska neonskylten och kallas därför också så.

”Trots att skyltarna blev vanligare i landsorten är neonljuset alltid stadens ljus, inte landets. Om en neonskylt ändå fanns på landet finns det någonstans en upphovsman, en köpare, som har sett ’landet’ som stad. Eller som har haft en vision om hur landet ska utvecklas till stad. Det kan också vara en kollektiv idé hos en samling köpmän, en idé om utveckling. Från ödslig landsbygd till pulserande stad.”
(Neon. Eldskrift i natten, Thomas Eriksson)

Neonskyltarna är alltså en del av den så kallade 50-talsförstärkningen som sker inom ramen för centrumsatsningen i Hökarängen. Projektet Hållbara Hökarängen har tagit fram ett skyltprogram och en manual till affärsverksamheterna, som beskriver och instruerar hur 50-talskänslan kan, och bör, genomföras. Skyltprogrammets syfte är att skapa en samordnad bild av centrum och Hökarängen, för att på så sätt skapa ”ekonomisk och social hållbarhet”. Detta går hand i hand med Stockholms stads Vision 2030’s mål att profilera olika delar av staden – det vill säga att marknadsföra hela områden med hjälp av förenklade bilder och identiteter.

I skyltprogrammet är neon en viktig del av ”50-talskänslan”, och eftersom skyltprogramsmanualen är införlivad i kontraktet så erbjuds alla lokaler en gratis neonskylt. Men gåvan är villkorad, för om kontrakten ska förlängas väntar alltså nya fasad- och skyltningsregler. Personlig smak blir här underordnat ett estetiskt regelverk som utgår från ett föreställt svenskt 50-tal.
Skyltmanualen ska fungera som en pedagogisk inspiration och handledning i hur 50-talsestetik arrangeras. Men vem har tillträde till denna nostalgi? Och vad representerar 50-talsattributen? ”50-talsretron” kan också beskrivas som en yta som reflekterar kärnfamiljs- och vithetsnormer, folkhemmets modernistiska framfart och ett Sverige före utomeuropeisk invandring. Vem är nostalgin till för? Och vad händer den som inte har en relation till eller ett intresse för svenskt 50-tal?

Samtidigt som neonskyltarnas skrivstil intar Hökarängen, så pågår i den närliggande orten Högdalen en annan centrumsatsning. I sitt nyinvigningstal under hösten 2012 nämner den dåvarande VD:n för Citycon, företaget som äger Högdalens centrum, sin syn på handskriften:

”Isabelle som är centrumledare har hållit ett utbildningsprogram tillsammans med våra hyresgäster, handlarna, för att förbättra skyltning. För att få skyltningen mer professionell, att det inte är så mycket handskrivet, och att man sätter ut i gångar bara för att man vill få sålt för stunden – utan att vi har en mer professionell skyltning – och det har blivit mycket, mycket bättre.”

Verksamheter med mycket handskrift tvingas bort, till fördel för verksamheter med mer organiserad, planerad, och därmed mer kostsam skyltning. Markerpennans spontanitet och flexibilitet, som möjliggör för handlaren att göra nya skyltar utan att behöva producera original och anlita tryckare, tvingas bort.

I Hökarängen sker också en fördrivning av handskriften, men på ett annat sätt. I skyltprogrammet går det till exempel att läsa att en gatupratare bör vara griffeltavlor med träram. I övrigt bör gatupratare ”undvikas”. Handskriften som representerar exklusivitet och nostalgi får ta plats till de samtida uttryckens nackdel. Den massproducerade och ovanifrån planterade neonskylten kan läsas som en ideal handskrift som ersätter de stilar och avtryck som finns närvarande på platsen. På samma sätt som 50-talssatsningen lånar folkhemmets gränssnitt men samtidigt raderar det på innehåll, så blir neonskyltarna i skrivstil en flirt med handskriften samtidigt som denna töms på inneboende kännetecken som individualitet och imperfektion.

Alpha60: ”I shall calculate so that failure is impossible”
(Ur filmen Alphaville)

Det obestämbara och mångbottnade försvinner, också i betraktarens möte med platsen. Den enhetliga skyltningen innebär en otvetydighet som knappast inbjuder till medskapande, utan snarare blir ett bekräftande av en existerande ordning och av platsens skarpa uppdelningar mellan ett innanför och utanför. Visst finns det ingen plats som passar alla, oavsett vad (ny)-liberala politiker och affärsidkare säger, utan varje rum måste vara ett spänningsfält mellan öppenhet och begränsning. Men det paradoxala här är att det samordnande rum som neonljuset bildar lyckas med att presentera sig som ett resultat av medborgardialog, en folkhemsparafras och en hållbarhetsförebild, samtidigt som det är toppstyrt och profit- och konsumtionsinriktat.

”Med medveten marknadsföring kan Hökarängen bli ett hemma-ställe för många som annars söker sig till t.ex. Söder inne i stan”.
(Skyltprogrammet, Stockholmshem/ÅWL)

Traditionellt har dessa skyltar annonserat för en spontan konsumtion och bred publik; ”bio”, ”bar”, ”skor”, ”konditori” etc. Nytt i Hökarängen är att ord som ”bokförlag”, ”kontor”, ”fritidsgård” och ”tvättstuga” förekommer i neon. Alltså verksamheter som snarare än att bjuda in till direkt konsumtion för en allmänhet, riktar sig mot en bestämd grupp nyttjare. Namnet på företaget skrivs dock inte ut i neon, utan endast verksamhetstypen (den som vill ha sitt företagsnamn får bekosta det själv). Gåvan ges alltså inte nödvändigtvis för att stödja enskilda affärsverksamheter, utan kanske snarare för att skapa enhetlighet och markera en kvantitet av synlig aktivitet i området. Mängden neonskyltar kan därför beskrivas som en uppmuntran till konsumtion av området snarare än konsumtion av enskilda affärsverksamheter.

Det handlar alltså om att stärka platsens läsbarhet, ett begrepp som blivit allt viktigare i en urban ekonomi där konsumtion blivit viktigare än produktion. Platsen ska ges en historia (som om det inte redan fanns tusentals) för att göras ”attraktiv”. Berättelserna blir, som urbanhistorikern Håkan Forsell skriver i essäsamlingen Bebodda platser, ”som mäklare till den byggda miljön”. De skrivs uppifrån och ned då området blir till en vara att paketera och sälja, och möjligheten till en lyckad storytelling är för prospekterande bostadsbolag ofta lika viktig som själva platsen. Men det är centralt att påpeka att rätt inslagning också innebär att det inslagna förändras. Det skimrande omslagspappret är verklighetsskapande, då det genom att rikta sig mot specifika grupper innebär bortträngningsprocesser av andra.

För det är såklart inte alla som ska lockas av tunnelbanereklamerna och visitstockholm.com:s berättelser om hur Hornstull fått en gaffel tillagd till den tidigare benämningen ”knivsöder”. Poängen är att få just detta namn att ta sig igenom bruset, stå högt i en ständig konkurrens mellan platser, och locka till sig en köpstark population. Det är enligt samma logik som Järva blir IT och Science, Älvsjö blir International Fair och Hökarängen blir till grön och skön retro. Alla bitar ingår i det Stockholm som ska summeras och säljas under den varumärkesskyddade sloganen ”The Capital of Scandinavia”.

Att göra en plats läsbar innebär här alltså att den ska bli säljbar, vilket i Hökarängen kan ses i ljuset av att allmännyttan sedan 2010 ska fungera som vilket företag som helst. En lag om allmännyttiga kommunala bostadsbolag slår fast att ”ett allmännyttigt kommunalt bostadsaktiebolag ska bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer”, och alltså sträva mot vinst.

”Neon lights
Shimmering neon lights
And at the fall of night
This city’s made of light”
(Neon Lights, Kraftwerk)

Neonet fungerar också som tecken i natten, och som sådana läser vi det alla olika. För någon är det ett löfte om en befriande upplösning i nattlig dans, för en annan något som står i vägen för en natts sömn, och för en tredje ett tecken på triumf – som lokaltidningen Mitt i Söderorts förstasidesrubrik i versaler beskrev Hökarängen i våras – ”FRÅN SUNKFÖRORT TILL TRENDIGT CENTRUM”. Men problemet i dessa berättelser om städer i förvandling är varken neonet, ekologiska butiker eller konstnärer per se, utan den kroppsföraktande politik som stenhårt cementerar rumsliga orättvisor genom utförsäljningar, privatiseringar och att upprätthålla bostadsbrist för att gynna bostadsbolag och bostadsrättsägare. Tätt sammankopplat med detta förvrängs så mycket annat: ord vänds ut och in tills de får en annan betydelse, bilder tas gisslan och serveras igen med helt andra förtecken. Ljusmonstren tänds och släcks, och används för att byta ut en förorts befolkning.

/ Maryam Fanni och Elof Hellström, Söderorts Institut För Andra Visioner