Radikala konfliktlinjer och öppningar i flyktingkrisen

Att människor på flykt från konflikter och fattigdom lyckas ta sig in och igenom Fort Europa trots de militariserade nationsgränserna kan inte ses som något annat än en enorm bedrift. Europas murar är byggda för att stänga människor ute från både kontinenten och de enskilda nationalstaterna. Sveriges roll i detta har varit betydande, men samtidigt så lyckades varken Sverige eller någon annan stat upprätthålla sina hyperkontrollerade gränser. Gränserna har i många avseenden blivit temporära – stängda en dag, öppna en annan. Den registrering av nyanlända som Dublinfördraget krävde övergavs ofta, då det inte fanns möjligheter att faktiskt genomföra den. I takt med att krav ställdes på öppna flyktvägar så tog sig fler och fler över nationsgränserna. Parallellt med denna process drogs ett stort maskineri igång för att hantera den så kallade flyktingkrisens konsekvenser. Aktivister och volontärer stod på städernas centralstationer, politiker åkte snålskjuts och solade sig i glansen av deras solidaritetsarbete, entreprenörer fann ett lukrativt område för att expandera sin verksamhet. Alla i landet var på något sätt involverade i denna process. Men det enorma solidaritetsarbetet blev snabbt övermäktigt för många aktivister och det har uppstått ett behov av att hitta andra strategier för att agera i “flyktingkrisen”. Diskussionen har rört sig kring två konfliktlinjer.

Den första konfliktlinjen handlar om vem som tjänar på flyktingkrisen. De senaste veckorna har flera rapporter om privatägda flyktingboenden dykt upp i media. Det är tydligt att entreprenörerna inte förlorat sin kreativitet och ser krisen som en guldgruva. Eftersom myndigheternas beredskap och förmåga varit undermålig, har ansvaret för många transitboenden för framför allt ensamkommande flyktingbarn lagts ut på privatägda instanser. Därför finns just nu stora möjligheter för entreprenörer att maximera sin profit, genom såväl lägre kvalitet som högre priser gentemot stat och kommun. Att det är just ensamkommande flyktingbarn som hamnar på privatägda hem är förstås ingen slump, det är en av de mest resurssvaga grupper som överhuvudtaget existerar.

Att fokusera på vem som gör ekonomiska och materiella vinster på flyktingkrisen är att synliggöra kapitalismens uppfinningsrikedom i att sko sig på djupt utsatta grupper. På detta sätt kan man genom att avslöja upp de vidrigheter som sker i vinstintressets namn få med sig stora delar av allmänheten. Denna kamp går också att koppla samman med andra kamper som kretsar just kring privatiseringar och allmän misskötsel av allmännyttan. Samtidigt finns en fälla i att titta specifikt på privatägda boenden då det kan skapa en känsla av att allt vore bättre om bara staten ägde och drev dem, vilket givetvis inte är fallet. För att inte fastna i ett folkhemsromantiserande kan det finnas poänger i att istället försöka luckra upp den uppdelning mellan offentligt och privat, genom att försöka organisera gemensamma allmänningsinspirerade strukturer som ett tredje alternativ. Kan vi göra detta, kan vi också formulera och ställa direkta krav på de som driver lukrativ verksamhet på bekostnad av ensamkommande flyktingbarn.
Detta kan i sin tur kan leda till en större uppmärksamhet kring just profitskapandet, samtidigt som just allmänningsprincipen utmanar dikotomin om ägandet: istället för privat eller statligt, gemensamt.

Den andra konfliktlinjen avser nationalstatens gränser. Det finns en tydlig ambition att utestänga människor, en ambition som fått se sig delvis besegrad av de senaste månaderna. Samtidigt har kontrollerna, registreringarna och blockaderna gentemot flyktingar ökat efter det initiala virrvarret. Regeringen genom justitieminister Morgan Johansson lyckades cyniskt ställa papperslösa mot flyktingar, genom att mobilisera etablissemanget för att kunna återupprätta Dublinförordningen och deportera de som inte fått uppehållstillstånd. Följden blev en ökad polisiär närvaro på centralstationerna. Detta tyder på att regeringen och myndigheterna varit oroade över den faktiska destabiliseringen av nationalstaternas gränser. Ytterligare destabilisering är därför något vi bör uppmuntra och arbeta för. Därför kan en strategi vara att fortsätta rikta sig mot de gränsupprätthållande elementen i samhället. Ett av de transnationella projekt som genomfördes av bland andra vänsternätverket Interventionistische Linke i Tyskland kallades för “Open borders caravan”, där man organiserade en bilkonvoj som körde genom flera länder för att hjälpa flyktingar att ta sig dit de ville. Liknande initiativ i varierande storlek har skett på många andra ställen.

Att fortsätta arbetet att destabilisera gränser kan ha flera effekter; den primärt praktiska i att människor faktiskt har möjlighet att ta sig till den plats de önskar leva på, samt en mer abstrakt politisk effekt. Om vi kan genom olika praktiker påvisa att gränserna faktiskt är en konstruktion, skapad för och av de som inte begränsas av dessa, finns det möjligheter att faktiskt lägga vikt bakom orden om att nationalstaterna borde upplösas. En svårighet med denna strategi är att den ofta kräver illegala aktioner, vilket kan påföra straff för dem som genomför dem. Därför kan opinionsbildning kring just kriminaliseringen och epitetet människosmuggling också fylla en funktion för att vidare destabilisera nationsgränserna.

Dessa konfliktlinjer måste bli vår produktiva utgångspunkt för att utveckla strategier, eftersom de kan både ge oss vägledning och visa på en praktik. Det är i dessa konflikter som en radikal väg framåt öppnas.

/ Matilda Renkvist Quisbert