Sverige skapade Fort Europa

Fort Europas murar vacklar. Och inte bara murarna, hela unionens säkerhetsarkitektur och gränsregim befinner sig i kris. Den senaste månaden har Dublinförordningen, som reglerar hur asylförfarandet ska gå till i EU, i praktiken rasat samman. Inte ens försöken att sätta Schengenavtalet på undantag och återinföra de inre gränserna har lyckats stoppa flyktingar att ta sig igenom Europa.

Vi har nu en unik situation: normalt är det som kännetecknar suveräna statsmakters maktutövning inte bara styrande genom lag utan även genom undantag. De har varit de enda som haft rätten att sätta lagen åt sidan och styra genom undantagstillstånd. Men nu har undantagstillståndet i Europa uppkommit genom flyktingarnas autonoma rörelse som korsat gränserna och försatt EU:s migrationshantering i kris. Oförmögna att själva sätta agendan står staterna handfallna inför situationen.

Istället har frivilligorganisationer tagit initiativet. Utifrån en legal gråzon har de försett människor med mat, husrum, resor, rådgivning och stöd – allt utanför myndigheternas kontroll. Solidaritetsnätverken genom Europa – i Ungern, Tyskland, Danmark och Sverige – har därigenom skapat en faktisk motmakt mot Europas säkerhetsarkitektur, en vår tids Underground Railroad. Kyrkor, moskéer, sociala center, basfack, migrantorganisationer, stadsdelsnätverk och politiska organisationer som Allt åt alla har alla dragit sina strån till stacken till en rörelse som på samma gång verkar inom, mot och bortom EU. Refugees Welcome har blivit den samlande parollen.

Varför kommer så många flyktingar nu?
Det råder nu en ny situation med de flyktingar som lyckas ta sig in via Balkan och vidare upp till Tyskland och Skandinavien. Det är flera faktorer som samverkar till att det blivit så. Framför allt handlar det om att kombinationen av krig och kris tvingat miljoner på flykt, främst från Syrien, Afghanistan, Eritrea och Somalia; så kallade ”failed states” präglade av inbördeskrig och statligt haveri. Vidare har flyktvägarna successivt förflyttats. Med Khadaffiregimen föll EU:s gränsvakt och Libyen blev (via Italien) den vanligaste vägen in till Europa.

Men de senaste åren har det blivit osäkrare att ta sig över Medelhavet. Färre flyktingar vill riskera sina liv i båtarna efter att ha nåtts av de ökade rapporterna om drunkningsolyckor. Bara denna sommar beräknas 2600 ha omkommit. EU har också dragit in sina räddningsaktioner, som Mare Nostrum, eftersom de sågs som ”uppmuntrande” för flyktingar – med det cyniska resultatet att olyckorna ökade kraftigt. De har ersatts av unionens gränsmyndighet Frontex militariserade patrullering. Inbördeskriget har också gjort Libyen till ett allt farligare transitland att passera. Under sommaren har därför flyktvägarna kommit att förskjutas från Libyen-Italien till Turkiet-Grekland, och därifrån till Makedonien och Serbien in i EU via Ungern. Att betala för smuggling till Italien är i dagsläget mycket dyrare än via Balkan.

Vidare har situationen i flyktingförvaren förvärrats, vilket fått fler flyktingar att söka sig vidare. Greklands mottagningscenter befinner sig i kris och saknar resurser. Det globala humanitära systemet via UNHCR är på bristningsgränsen. Förhållandena och matbristen i de enorma flyktinglägren i Syriens grannländer Jordanien och Libanon har blivit outhärdlig och farlig, vilket gör att många börjat söka sig vidare. Iran har samtidigt försvårat för flyktingar från Afghanistan att få stanna där, medan situationen för kurder i Turkiet, det land som har tagit emot flest flyktingar, försämrats inför nyvalet.

Smartphones och sociala media har också gjort det lättare för flyktingar att tipsa om säkrare flyktvägar in, undvika hinder och på så sätt klara sig utan smugglare. Alla dessa faktorer får fler än tidigare att söka sig till via Balkan till Europa.

Svensk exportprodukt raserad
Sverige må ha lite att säga till om vad gäller ekonomi och politik i EU, men vad gäller migrationshantering har vi varit EU:s arga pitbull. De lagliga flyktvägarna in till Europa stängdes under Sveriges ordförandeskap i EU 2001, då transportörsansvaret för flygbolag och rederier genomdrevs i Europa. Och det var under Sveriges ordförandeskap 2009 som det så kallade Stockholmsprogrammet utformades vilket gav gränsmyndigheten Frontex sina militariserade arbetsuppgifter. Då institutionaliserades också systemet med externalisering av EU:s gränser. Samtidigt började Europakommissionen kräva av medlemsländerna att de skulle utöka sina inre gränskontroller (vilket här utmynnade i REVA). Allt med folkpartisten Cecilia Malmström vid rodret. Fort Europa är Made in Sweden.

Externaliseringen av EU:s gränser innebar att EU tecknade avtal med en rad diktaturer och semidemokratier, som Libyen, Ukraina, Turkiet, Mauretanien och Marocko, för att stänga dem som transitländer. Om flyktingarna inte ens kom fram till Europa för att söka asyl, kunde ju inte EU kritiseras för att negligera sitt humanitära ansvar – samtidigt som man blundade för vad som skedde i Libyens flyktingläger.

Den arabiska våren i Nordafrika och Maidanprotesterna i Ukraina blev ett fatalt slag mot EU:s gränsexternalisering. Flyktvägarna över Medelhavet öppnades igen. EU svarade genom att militarisera Medelhavet under Frontex bevakning. Medelhavet blev Fort Europas massgrav. Dagens flyktingkris är fortsättningen. Den svenska säkerhetsarkitekturen faller sönder, steg för steg, gräns för gräns.

Från inbördes hjälp till ett Europa underifrån
Hittills har frivilligorganisationer burit det ansvar som staten flytt. I Sverige har Migrationsverket enbart förbundit sig att ta emot de som vill söka asyl, medan transitflyktingar har varit rättslösa. Det är enbart tack vare frivilligorganisationerna som en humanitär katastrof på våra tågstationer undvikits.

Nu vill EU och de statliga myndigheterna återta kontrollen. Volontärerna ska delas upp i de goda ”goda krafterna” och de onda ”goda krafterna”, baserat deras vilja att administrera och registrera transitflyktingmottagandet åt staten. De som vägrar utdefinieras, utmanövreras och hotas med repression för flyktingsmuggling. Det hela ledsagas av den socialdemokratiska regeringen nu kommer att öka antalet inre gränskontroller med målet att utvisa alla som inte söker asyl. Det ställer frivilligorganisationerna inför en svår balansakt. De måste ta det utrymme som staten inte kunnat fylla. Men det tunga arbetet gör att de måste kräva statliga resurser i form av subventionerade transporter och boende. Det behövs ställas krav på myndigheterna utan att bli deras redskap.

Vem som får överhanden är inte givet, utan en maktfråga. Kommuner och landsting diskuterar nu att skjuta till resurser, lokaler och transporter, men kommer vara beroende av volontärarbetet för att strukturerna ska fungera. De kommer försöka ersätta de uppkomna solidaritetsnätverken med etablerade NGO:s. Det enda redskap volontärorganisationen har att ta till för att tvinga fram eftergifter är arbetsnedläggelsen, att hota med att undandra sitt frivilligarbete och lämna staten med ansvaret för det kaos och humanitära katastrof som kommer inträda på landets tågstationer. Den humanitära strejken är det vapen solidaritetsnätverken kan sätta in.

Vi måste förbereda oss för att denna situation kan pågå länge, att de nya migrationsvågen inte är ett tillfälligt fenomen. Våra solidaritetsnätverk måste vara uthålliga, men är dömda att gå under om vi inte lyckas parallellt driva en politisk kampanj där vi förändrar den ohållbara situation EU:s gränsregimer skapat. Vi måste hämta inspiration från den stora mångfacetterade framgångsrika kampanjen för flyktingamnesti 2005, den sista stora rörelsesegern innan de åtta borgerliga åren, för att driva en gemensam kampanj för lagliga flyktvägar, humanitära visum, avskaffandet av transportörsansvaret och ett upphävande av Dublinförordningen. De gränser svenska politiker skapat för Fort Europa är nu upp till oss att riva ner.

/ Sebastian Wikström, Anna Svensson och Mathias Wåg