För drömmen om all världens kvinnors demokratiska konfederalism 

De senaste åren har det organiserade och globala kriget mot kvinnors liv, kroppar och arbete blivit allt synligare genom ett ökande antal femicider, inskränkningar i den reproduktiva hälsan och mödravården, stärkta fascistiska ideologier samt staters fängslande av – och paramilitära gruppers attacker mot – organiserade kvinnor. Samtidigt som dessa patriarkala aggressioner har vuxit inom ramen för vad vi kallar ett ”tredje världskrig”, utkämpat internationellt mellan kapitalistiska maktinstitutioner, har även kvinnors sökande efter solidaritet och enighet växt. 

Analysen från nätverket Women Weaving the Future visar att idén om en ”världens kvinnors demokratiska konfederalism” inte bara är nödvändig för ett fullständigt självförsvar mot systematiska attacker, utan mer möjlig än någonsin. Kvinnor visar en allt högre medvetenhet om de olika former av förtryck som drabbar dem i världen, och det pågår en avkolonisering av narrativet om kvinnokampen som något avskilt från den övriga politiska historien. Föreställningen om en ”traditionell femininitet”, som nyttjas av fascistiska ideologier i deras försök att vinna sympati för sina härskartekniker och dominansstrukturer, biter inte på unga kvinnor. I stället visar de ett växande intresse för varandras kamper och sluter sig snabbare samman i en gemensam strävan efter frigörelse. 

I dagens värld har sambanden mellan imperialism, rasism, patriarkat och kapitalism blivit tydligare. Likaså har kopplingarna mellan ekologiska katastrofer, nyliberalism och feminiseringen av fattigdom blivit alltmer uppenbara. De diskurser, handlingsplaner och institutioner som hittills har utlovat kvinnor jämlikhet och frihet har kollapsat. Parallelt växer behovet av alternativa ideologier och handlingar. Geopolitiska splittringar isolerar kvinnor i deras lokala kontexter, samtidigt som fascistiska krafter står enade i sin krigföring mot samhället – från Israel till USA, till Kina och Iran. Behovet av att bygga en frihetskamp som är lika gränsöverskridande, internationalistisk och organiserad på alla fronter är därför större än någonsin. 

Vi har ännu inte uppnått ett fritt och säkert informationsflöde mellan rörelser över kontinenter. Ett sådant är helt nödvändigt för att skapa en långvarig känsla av gemenskap, och överbrygga det splittrade landskapet av kvinnoorganisationer och allianser. Den tunga arbetsbördan som faller på kvinnor i den lokala organiseringen utgör ännu ett hinder för möjligheten att knyta kontakter tvärs över nationella gränser – från Abya Yala till Kurdistan och Sápmi. 

Trots dessa svårigheter står det klart att idén om en autonom internationalism väcker entusiasm hos kämpande människor. Vad en världsomspännande, kvinnoautonom och demokratisk konfederalism faktiskt innebär kan ibland kännas abstrakt, eftersom dess innehåll formas i den utsträckning relationer etableras och upprätthålls. Det aktiva deltagandet i detta internationalistiska arbete är därför den process som konkretiserar drömmen om en fri värld. 

Genom att analysera den lokala kvinnokampens aktuella dimensioner kan vi börja se vår roll i världen i relation till andra kvinnoledda kamper. Där ger våra olika strategier, historier och växande medvetenhet framtiden större mening och skänker oss ökad motståndskraft i nuet. Nedan presenterar vi vår utvärdering av aktuella frågor inom den privata, politiska och offentliga sfären i Sverige – frågor som lägger grunden för en internationalistisk kvinnokamp från roten och upp. 

Vilka är attackerna? 

Hälsovårdssystemet 

Lagändringar i Europa innebär angrepp på kvinnors kroppsliga autonomi och reproducerar en essentialistisk diskurs som försvårar en jämlik tillgång till hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvård för kvinnor har länge varit lågt prioriterad, både inom forskning och i praktiken. Under de senaste åren har situationen förvärrats ytterligare i takt med att välfärdsstaten privatiserats. 

Till exempel drabbas förlossningsvården av kraftigt minskade resurser. I norra Sverige och i Sápmi finns det idag mycket få sjukhus där en kan föda barn. Konsekvensen av de minskade resurserna till kvinnosjukvården blir minskad autonomi och begränsad valfrihet kring hur man vill föda. Dessutom är medicinsk rasism ett strukturellt problem inom den allmänna hälso- och sjukvården, vilket syns särskilt tydligt inom mödravården. En rapport från RFSU visar att svarta kvinnor möter afrofobi i sin kontakt med vården, exempelvis genom att tvingas till igångsättning en vecka före beräknat förlossningsdatum enbart baserat på rasistiska antaganden om svarta kvinnors kroppar. 

Transvården i Sverige är institutionaliserad på ett sätt som begränsar vårdtillgången till dem som uppfyller snäva transmedicinska diagnoskriterier för transidentitet. Väntetiden för ett första möte på transkliniken är cirka fyra år och fortsätter att öka, varpå det följer en utredningsprocess på minst ett år där man måste bevisa sin diagnos. Denna process samverkar med andra former av förtryck, och transpersoner får ständigt sin egen kunskap om sina kroppar och vårdalternativ underkänd. Det enda som räknas är att passa in i standardiserade vårdmodeller, där institutionen vägrar ta hänsyn till individuella behov och olikheter. 

Andra exempel på bristande kunskap och praxis inom kvinnosjukvården är att behandlingar mot endometrios i stort sett saknas, samt att många gynekologer har begränsad kunskap om vaginism och hur det behandlas effektivt. 

Kvinnor i fängelser och på häkten får sämre hälso- och sjukvård. Papperslösa kvinnor har också starkt begränsad vårdtillgång och har enligt lag endast rätt till ”vård som inte kan anstå”, förutom eventuella insatser från exempelvis Röda Korset. 

Sveriges hälso- och sjukvårdssystem bygger på västerländsk medicin och avvisar i stort sett alla andra vårdformer. Det gör det mycket svårt att få tillgång till alternativ vård gentemot en västerländsk medicin grundad i positivistisk vetenskap och med en historia präglad av eugenik (rasbiologi). Den svenska staten har en lång historia av att institutionalisera, patologisera och kontrollera etniska och sexuella minoriteter. Mellan 1922 och 1959 fanns Statens institut för rasbiologi som bedrev forskning och undervisning om rashygien. ”Olämpliga” mödrar, etniska minoriteter, urfolket i det ockuperade Sápmi, personer med funktionsnedsättning och queerpersoner var uttalade måltavlor. Några av de eugeniska metoder som tillämpades var lobotomi, tvångsomhändertaganden av barn och tvångssterilisering. Ett arv från denna period är att transpersoner ända fram till 2013 tvingades genomgå sterilisering för att få könsbekräftande vård för att byta juridiskt kön eller genomgå underlivskirurgi. 

Mäns våld mot kvinnor 

Generellt sett finns det föga eller inget intresse för våldsoffrets välbefinnande. Det enda svar som erbjuds på patriarkalt våld är fängelsestraff och en utbyggnad av polisstaten. Under det senaste decenniet har det vapenrelaterade våldet ökat till följd av den nyliberala och rasistiska politik som präglar de segregerade förorterna. Svaret på så kallat ”gängvåld” blir statlig repression – något som i sin tur drabbar lokalsamhället och kvinnor hårdast. Sociala problem som härstammar från snabbt växande klassklyftor och institutionaliserad rasism omtolkas till frågor om etnicitet och individers brist på moral. Som en följd av detta pekas invandring, människor från det globala syd och i synnerhet mödrar ut som orsakerna till våldet. Skulden läggs på mödrar i några av Sveriges mest politiskt försummade områden för att de inte anses uppfostra sina söner ”på rätt sätt”. Ansvaret förflyttas från den institutionella politikens sfär till den privata, vilket framställer familjen och de närstående som problemet. 

Detta gör det möjligt för staten att svara med kollektiva straffåtgärder och ökad repression – inte bara mot den person som begått våldet, utan även mot föräldrar, närstående och hela bostadsområden. Några exempel är: 

• Utvisning av fäder som dömts för brott. 

• Separering av nyfödda barn från deras mödrar efter förlossningen om modern har en relation med en man som dömts för brott. 

• Intensiv övervakning och polisnärvaro i bostadsområden. 

• Förenklade regler för hyresvärdar att vräka hela familjer om de anses skapa en ”osäker miljö” eller om en person misstänks bedriva kriminell verksamhet. 

• Installation av nattliga ”ljudskrämmor” på offentliga platser (främst vid skolor och förskolor) som avger en ljudfrekvens som främst personer under 25 år kan höra, vilket gör det outhärdligt att befinna sig i närheten av dem. 

I ett strategiskt försök från statens sida att ”eliminera” skuggsamhället (människor som lever i Sverige utan uppehållstillstånd) har fäder i papperslösa familjer ofta satts i förvar för utvisning. När staten märkte att familjerna ofta stannade kvar ändå, tycks strategin ha ställts om till att riktas mot mödrarna. 

Skulden för försvagningen och nedmonteringen av civilsamhället förskjuts från staten och dess institutioner till de redan marginaliserade. Nedskärningarna i och utförsäljningen av skolsystemet, resursbristen i eftersatta områden samt avsaknaden av mötesplatser och kostnadsfria kulturverksamheter utelämnas helt från den dominanta diskursen om samhällets kris. 

Skyddsboenden läggs ned eller får minskad finansiering. Kvinnojourer stängs ner löpande och rapporterar att deras arbete i allt högre grad begränsas av lagändringar, byråkratiska rutiner och en liberal diskurs kring mäns våld mot kvinnor som avpolitiserar och neutraliserar det könsrelaterade våldet. Staten och lagen behandlar inte våld ur ett strukturellt genusperspektiv utan snarare ur ett individperspektiv, vilket osynliggör intersektionella ojämlikheter och förhindrar möjligheten att bemöta strukturella problem på allvar. Statens insatser mot våld mot kvinnor begränsas ofta till ytliga punktinsatser. Strategier för att från roten motverka våldsamma dynamiker som genomsyras av patriarkala ideal saknas – främst för att en könskritisk och antirasistisk analys saknas inom svenska institutioner. 

Fokus för kvinnors befrielse från mäns våld ligger framför allt på fängelsestraff. I verkligheten är straffen för våld mot kvinnor relativt korta jämfört med andra brott och förändrar sällan situationen för drabbade kvinnor. Endast omkring 5 % av alla anmälda våldtäkter leder till fällande dom, och rättsprocesserna präglas ofta av att skulden läggs på offret, med bristfälliga utredningsresurser och korta straff. Fängelsestraff förändrar inte den rådande dominanskulturen. I stället förstärks maskuliniseringen av samhället och människor uppmuntras att tänka utifrån en strafflogik där individuell underordning och isolering – snarare än social och moralisk transformation – blir svaret på våra samhällsproblem. 

Arbetet med att ta itu med hedersförtryck har i stort sett övergivits av etablerade aktörer, vilket gör att frågan riskerar att utnyttjas som ett politiskt vapen av extremhögern och reaktionära krafter. Frågan framställs som ett ”importerat problem” där icke-vita män utmålas som bakåtsträvande förövare; ett fenomen som påstås vara främmande för det svenska samhället och helt avskilt från det generella våldet mot kvinnor. Detta utgör en nationalistisk och paternalistisk syn som berövar kvinnor deras handlingsutrymme. Svaret blir återigen ökad repression och en förstärkning av gränsregimen. 

Lönearbete 

RUT-avdraget är en statlig subvention av hushållstjänster som har skapat ny ojämlikhet på arbetsmarknaden, där medelklasshushåll plötsligt får råd att köpa hushållshjälp. Detta leder till att arbetarklasskvinnor, ofta med invandrarbakgrund, säljer sin arbetskraft i hemmen, vilket förstärker klassklyftorna i det svenska samhället. 

Kvinnor utgör idag majoriteten av den svenska arbetarklassen. Den svenska ekonomin har under de senaste decennierna förvandlats från att huvudsakligen vara industribaserad till att vara tjänstebaserad, som en följd av globalisering, automatisering och teknisk utveckling samt välfärdsstatens expansion. Det är ett resultat både av att industrin förändrats strukturellt och av att tidigare obetalt hushålls- och omsorgsarbete har kapitaliserats. Den manliga industriarbetaren utgör inte längre majoriteten av den svenska arbetarklassen – det gör kvinnorna! Parallellt med denna förändring (feminiseringen av arbetarklassen) har anställningarna blivit mer osäkra och fackföreningarna mer underminerade. 

Om produktionen delas upp i varor och tjänster står tjänsterna för den överlägset största andelen och utgör cirka 70 procent av bruttonationalproduktens värde, medan varor står för 30 procent. Den offentliga sektorn står för den största andelen av tjänsteproduktionen – det vill säga kvinnodominerade yrken inom service och kundnära omsorg såsom sjuksköterskor, barnskötare, butiksbiträden och städare – medan den näst största andelen utgörs av handeln. Kvinnodominansen inom service och omsorg hänger nära samman med att majoriteten historiskt sett har utfört samma typ av uppgifter obetalt i hemmet. 

Arbetare inom tillverkning och industri har oftast haft trygga anställningar och bra löner eftersom det arbetet värderats högt (även om det är sårbart för global konkurrens). Osäkra anställningar och sämre löner är betydligt vanligare för yrkesarbetande kvinnor. Det faktum att kvinnor generellt arbetar under mer osäkra villkor än män tyder på en syn på kvinnligt kodat arbete som mindre värt och utbytbart. Det tar tid att uppvärdera uppgifter som tidigare utfördes privat och obetalt och som ansågs ”naturliga” för kvinnor att ägna sig åt. Detta bidrar till en felaktig syn på kvinnor som naturligt underordnade, vars omsorg betraktas som en gåva som varken förtjänar förmåner eller reciprocitet. 

Förutom klass spelar även etnicitet och gränser en viktig roll i detta sammanhang. Utlandsfödda kvinnor utgör en växande andel av de anställda inom serviceyrken och kundnära yrken, och en fjärdedel av de anställda inom den offentliga sektorn är födda utanför Norden. Det finns också en växande andel utlandsfödda män som arbetar i dessa kvinnodominerade arbetaryrken. När utlandsfödda möter högre inträdeskrav på arbetsmarknaden tvingas de ofta acceptera jobb med sämre villkor och lägre status. Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes har beskrivit detta som en etnisering av omsorgs- och serviceyrken, särskilt städarbete, där rasism och diskriminering ibland fungerar som en starkare sorteringsmekanism än könskodningen. 

Barnfattigdomen ökar snabbt i Sverige. Siffror från 2023 visar att risken för fattigdom är störst bland barn som bor hos en ensamstående mamma född utanför Sverige; hälften av dem lever i ekonomisk utsatthet. En fjärdedel av barnen som bor hos en ensamstående mamma född i Sverige lever i ekonomisk utsatthet (vilket är nästan lika högt som för barn med två utlandsfödda föräldrar, där siffran ligger på 25,8 %). Den lägsta risken gäller barn med två svenskfödda föräldrar, där den sjunker till 2,7 %. Vi ser alltså att barn till ensamstående föräldrar, och särskilt barn till ensamstående mammor med utländsk bakgrund, drabbas hårdast. Barn med utländsk bakgrund löper sex gånger större risk att leva i fattigdom än barn med svensk bakgrund, och barn till ensamstående föräldrar löper fyra gånger större risk än barn vars föräldrar bor tillsammans. I dessa studier exkluderas dessutom barn som lever utan uppehållstillstånd eller som asylsökande – barn som står inför ännu mer extrema sociala och ekonomiska svårigheter. 

Patriarkala könsdynamiker i organisering 

Kvinnor utför ofta en överväldigande del av det känslomässiga och praktiska arbetet i relationer med manliga vänner, kamrater och partners. Patriarkatet syns också i hur organisationer är uppbyggda och hur samhällsbaserade de faktiskt är (eller snarare, inte är): Hur tar kamrater hand om varandra? Synliggörs kvinnors bidrag och tillgodoses deras behov? Prioriteras barnomsorg på mötena, eller förvisas mödrars roll till hemmet? 

Vad vi kan se nu i mer akuta formationer och med uppkomsten av flera sociala rörelser är att patriarkala mönster åter slår igenom i form av: 

• En ojämn arbetsfördelning där kvinnors, transpersoners och ickebinäras arbete osynliggörs medan manliga kamrater ofta kliver fram som talespersoner. 

• En brist på strategier för att hantera konflikter, fragmentering och individualism. 

Kvinnorna i dessa grupper utför ofta det osynliga och krävande organisationsarbetet som krävs för att hålla rörelsen igång, och utgör därmed den bärande stödstrukturen. 

Bristen på konfliktstrategier hänger samman med en patriarkal, liberal och rasistisk kultur inom rörelserna, vilket resulterar i ett starkt fokus på individers känslor framför kollektiva strategier mot det politiska målet. I stället skulle en struktur där konstruktiv kritik utgör en naturlig del av organiseringen ha en transformativ potential som stärker rörelsen i stället för att splittra den. Konflikter måste flyttas från det individuella planet till det politiska och kollektiva planet. Denna liberala tendens beror ofta på bristande kunskap om andra socialistiska rörelser – både historiska och nutida – vilket gör att man faller i gamla fallgropar i stället för att lära av andra traditioner utifrån en gedigen socialistisk analys. 

Kommersiell sexuell exploatering 

Den svenska modellen bygger sedan 1999 på att kriminalisera köp av sexuella tjänster, men inte försäljning. Sverige var det första landet i världen som införde en sådan lagstiftning, vilken tillkom efter en omfattande statlig utredning under 1970-talet. Analysen då var att sexhandel är ett resultat av sociala problem och könsrelaterat våld, och att fenomenet kunde utrotas genom att strypa efterfrågan. Om efterfrågan försvann skulle även utbudet upphöra. 

Undersökningar visar att omkring 70 % av dem som säljer sexuella tjänster i de nordiska länderna är migranter. Eftersom statens mål är att avskaffa sexhandeln helt, har polisen i vissa fall prioriterat att utvisa säljarna med logiken att det är mer effektivt än att gripa alla potentiella köpare. Konsekvenserna skiljer sig åt beroende på medborgarskap: för svenska medborgare kan socialtjänst eller hyresvärd informeras (vilket kan leda till vräkning eller att barn omhändertas), medan migranter riskerar att tas i förvar och utvisas. Säljare som är EU-medborgare kan utvisas med motiveringen att de genom sin livsstil anses bidra till brottslighet. 

Frågan om kommersiell sexuell exploatering splittrar idag den svenska feministiska rörelsen i två läger: 

• Den ena sidan hävdar att sexhandel är ren exploatering, att samtycke inte kan köpas och att sexköp därför ska vara kriminaliserat. De menar att majoriteten av dem som säljer sex tvingas till det på grund av strukturellt förtryck baserat på kön, klass och ras, och att lagen är det primära verktyget för att motverka denna orättvisa. 

• Den andra sidan hävdar att sexarbete bör betraktas som ett arbete bland andra, vilket skulle göra det möjligt för sexarbetare att organisera sig fackligt. De vill avskaffa sexköpslagen eftersom de anser att kriminaliseringen av en existerande praktik omöjliggör förbättrade arbetsvillkor för dem som säljer. De hävdar ofta att motståndarsidan har en moralistisk syn på sex, och betonar vikten av kvinnors kroppsliga autonomi och rätten att välja sexarbete av fri vilja. 

Kvinnor och transpersoner utsätts som regel för enorma mängder fysiskt, psykiskt och sexuellt våld i kommersiell sexuell exploatering, med hög dödlighet, utbrett missbruk, ohyggliga skador och ofta svår PTSD och livslånga trauman som följd. Förövarna är till övervägande del män. Förövare finns inom samtliga yrkesgrupper, åldrar, etniciteter, kulturer och samhällsklasser. 

Vi vill ha en värld där kropp, sexualitet och mellanmänskliga relationer inte alls kan förstås i termer av varor och ägodelar.  

Vi ser också ett behov av att bygga strukturer för restorativ rättvisa för att bemöta personers, i nuläget ouppnådda, behov av upprättelse och läkning efter utsatthet för patriarkalt våld. 

Vi ser ett behov av en alternativ ståndpunkt som inte betraktar staten, lagen eller köparen som de enda avgörande aktörerna för kvinnors och transpersoners öden. För att en diskurs om kroppens och sexualitetens politik ska ha en revolutionär potential krävs ett gemensamt arbete för att försvara oss mot den våldsamma gränslogik och könspolitik som inskränker marginaliserade gruppers autonomi. Vår organisering måste bemöta och förändra den materiella verklighet som migrantkvinnor och transpersoner lever i, och tillgodose de omedelbara behov som uppstår i och genom sexhandeln. 

Ett samhälle som hålls i förvar av förtryckande institutioner ärver också deras språk och form. Det är först när vi arbetar för att bryta samhällets medberoende av staten som möjligheten öppnas för att skapa nya relationer, praktiker och tankar – motiverade av en e(ro)tik och estetik rotad i en ömsesidig kamp för alla människors frihet. 

Migrationspolitik och Säkerhetspolisen 

I detta nu införs ett flertal nya lagar – trots upprepad kritik från bland annat Advokatsamfundet – för att göra den svenska migrationspolitiken så restriktiv som möjligt. Konsekvenserna är omfattande: uppehållstillstånd återkallas och familjer splittras till följd av hårdare krav. Dessutom vill staten avskaffa rätten till juridiskt biträde vid asylansökningar. Återvändandecenter har öppnats där människor spärras in för att underlätta utvisning vid avslag. Detta bidrar till en ytterligare avhumanisering av migranter och utvecklingen av en polisstat med allt mer extrema gränskontroller och ett urholkat flyktingskydd. 

Säkerhetspolisen (Säpo) har fått vetorätt i migrationsärenden. Det innebär att personer som de bedömer utgöra ett säkerhetshot kan utvisas eller få sin flyktingstatus återkallad utan transparens, förklaring eller rättvis rättegång. Detta driver på kriminaliseringen av migranter, ökar det politiska förtrycket och ger näring åt en växande islamofobi och främlingsfientlighet. 

Vad är nästa steg? 

Framtiden för feministiska rörelser ligger i deras förmåga att koppla sina egna krav till andra sociala och politiska verkligheter, både lokalt och internationalistiskt. Kunskapen om relationen mellan kvinnors frigörelse, social rättvisa och avkolonisering ger oss möjlighet att utveckla vårt språk och synliggöra kopplingarna mellan sexuellt våld i krig och frågan om fred; mellan ekologisk förstörelse och fattigdom; mellan mänskliga rättigheter och antifascism; samt mellan våld i hemmet och ökande militarisering. 

Feministiska rörelser som inte har lyckats analysera attackerna mot det egna samhället utifrån ett gräsrotsperspektiv – och som inte kopplat ihop dessa med ett globalt sammanhang – har över tid förlorat sin förändringskraft och sin revolutionära roll i världen. För oss i nätverket Women Weaving the Future innebär detta en viktig ideologisk och organisatorisk möjlighet. Vår största utmaning blir att organisera oss tillsammans med kvinnor i civilsamhället, särskilt dem som lever i skärningspunkten för kapitalets, patriarkatets och nationalstatens våld. 

I Sverige saknar vi idag en stark könskritisk analys, ett transperspektiv som genomsyrar kampen för social rättvisa och en autonom rörelse med djup förankring i civilsamhället. En kamp som bygger upp egna, självorganiserade livsstrukturer förutsätter ett samhälle där ömsesidig hjälp, kollektiv medvetenhet och omsorg kan blomstra i relation till varandras olika historier. 

Det vävarbete som sammanlänkar kvinnoorganisationer, föreningar och grupper sker inte på villkoret att alla måste tycka exakt lika – nålen tvingar sig inte på duken. Det avgörande är att vi är tillräckligt enade i vår ideologiska riktning för att trådarna inte ska brista. En kvinnorörelse som består av decentraliserade grupper gör det möjligt att öppna en ny luftväg i en tid av kvävande repression. Den tillåter oss att bygga en ny värld. En värld vars kartografi inte är definierad av gränser som separerar, utan av relationer som frigör.  

Om Women Weaving the Future
Women Weaving the Future initierades år 2018 av den kurdiska kvinnorörelsen för att organisera ett globalt nätverk som tillsammans rör sig i motstånd mot den kapitalistiska moderniteten och dess militarisering av samhället. Initiativet har vidare formats av organisationer, grupper och gräsrotsrörelser från hela världen, särskilt i Abya Yala. Arbetet är grundat i drömmen om en ”världens kvinnors demokratiska konfederalism”: att gemensamt väva ett livsälskande och antikapitalistiskt nät av relationer som är oberoende av staten och dess förlängda armar. 

I Sverige väver ett kollektiv av kamrater sin del av nätet, genom att bland annat identifiera patriarkala attacker mot samhället och bygga upp autonomt självförsvar för ett liv bortom detta. 

Framtiden är vår(en) och vi väver den tillsammans!