Text: Rolf Skoglund Foto: Brand

Vem är terrorist?

Efter naziattacken mot antifascister i Stockholm i veckan enas mittenvänstern i att fördöma händelsen, men också i att vända sig till Tidöregeringen för att göra gemensam sak mot “extremismen”. Rolf Skoglund funderar på var den antifascistiska skiljelinjen egentligen går.

2024-04-28

“Det var en terrorhandling och det kan vi aldrig acceptera”, säger Amanda Lind på scen i Gubbängen dagen innan hon ska väljas till partiledare för Miljöpartiet. V-ledaren Nooshi Dadgostar kräver att Ulf Kristersson kallar till gemensamma partiledarsamtal med Jimmie Åkesson & Co om “det politiska våldet”. S-toppen Magdalena Andersson tar en paus från sina utspel om hårdare tag mot migranter och talar om att försvara demokratin.

Tusentals stockholmare samlades lördag den 27 april i en manifestation mot fascism som partiledarna inte ville missa chansen att synas på.

Några dagar tidigare attackerade en handfull fascister, sannolikt från någon av de mindre, nyare grupperingarna såsom Aktivklubb, ett möte arrangerat av lokala avdelningar av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i samma stadsdel i Stockholm. Måltavlorna var dels representanter från Expo, dels Brands redaktionsmedlem och ansvarige utgivare Mathias Wåg, som var där för att prata om den radikala högerns mutationer och antifascistiska strategier. Eller som Nooshi Dadgostar sa i TV samma dag: “Helt vanliga människor som bara hade ett möte om alla människors lika värde.”

Attacken fick ett starkt gensvar från mittenvänsterns politiker och tyckare, som omedelbart vände sig till regeringen.

“Det som behövs nu är en verklig uppslutning från höger till vänster mot det politiska våldet” skrev Anders Lindberg i Aftonbladet. “Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla” skrev Leonidas Aretakis i Flamman. Längst gick kanske ETCs kulturredaktör Martin Aagård, som vädjade till regeringen på twitter: “Poliser och aktivister kan inte stå ensamma inför det växande fascistiska terrorhotet. De behöver politisk uppbackning. Även från höger.” Hans artikel om händelsen har den talande rubriken “Om vi kan bekämpa gäng så kan vi bekämpa fascister”.

Nooshi verkar få som hon vill, Kristersson har kallat alla partiledare till gemensamma samtal för att motverka politiskt våld, ni vet sånt där allmänt politiskt våld mot helt vanliga människor.

Hur ett sådant blocköverskridande arbete mot politiskt våld kan se ut har vi ett tydligt facit på sedan tidigare. Vem kan glömma Mona Sahlins insats som nationell samordnare mot “våldsbejakande extremism”, då hon klumpade ihop förbundet Allt åt Alla med Svenskarnas Parti (RIP) och Islamiska Staten i utbildningsmaterial för lärare och fritidsledare? Eller de mer samtida processerna kring den nya “terroristlagen” från förra året, där sossar och moderater gjorde gemensam sak i att kriminalisera barnpassning och att ordna möteslokaler?

Amanda Linds vilja att stämpla attacken mot mötet som en “terrorhandling” ska inte bara förstås som motstånd mot fascistiskt våld, utan måste kopplas samman med antiterrorlagstiftningens breda anslag och den sedan millennieskiftet allt mer omfattande statliga repressionen i terrorbekämpningens namn.

Den måste också speglas mot hur mainstreamhögerns riksdagsledamöter och andra talespersoner upprepat uttryckt sin vilja att terrorstämpla varjehanda olydnadsaktion från vänster- och klimatgrupper. För att inte tala om hur sverigedemokrater låter, förstås. Det dröjer kanske inte länge innan Aagårds önskan uppfylls och strategier mot gängkriminalitet börjar tillämpas inte bara på militanta fascister utan även på vänsteraktivister. Kopplingen i motsatt riktning är redan väletablerad: “Verktyg mot terrorister krävs mot kriminaliteten”, för att citera justitieministern.

Vad som blivit tydligt de senaste dagarna är att det rödgröna etablissemanget inte i första hand ser aktivister och rörelser som potentiella allierade i kampen mot fascismen, utan snarare ser Tidöhögern som potentiella allierade när det gäller att försvara systemet. Och om det då gäller att kriminalisera politisk aktivism, ja då är det nog så det kommer att bli.

I en intervju i årets första Brandnummer kommenterade Raúl Sánchez Cedillo mittenvänsterns dilemma i den rådande systemkrisen:

“Ska vi bevara det rådande tillståndet i Europa behöver vi alliera oss med krigsregimen och förhandla fram en situation med begränsad politisk pluralism, och samtidigt utrota de där utanför. En sorts rasistisk socialdemokrati, där vi antar islamofobin, gränsregimen och alla krig som vår välfärd är beroende av. Och det är just så mittenvänstern låter nu.”

För de av oss som är av en annan uppfattning, som ser skillnad på fascism och antifascism, som förstår vikten av radikal klimatkamp, antirasism och internationell solidaritet med befrielserörelser – med ett ord, de av oss vars politiska praktiker står inför omfattande kriminalisering – så ändrar de senaste dagarnas händelser kanske inte så mycket i grunden. Vi fortsätter bygga antifascismen, stärka vårt kollektiva självförsvar mot fascisterna. Kampen fortsätter helt enkelt, för att slita lite till på vår bästa klyscha. Men vår relation till mittenvänsterns politiker och tyckare har åtminstone ställts i lite klarare dager.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu