“Alla politiska fångar är märkta med en gul lapp” – Repression och solidaritet i Belarus

_{Illustrationen består av planritningar till de tre viktigaste fängelserna för politiska fångar i Belarus: Okrestino, Volodarka och T-8-fängelset i Zjodzina. Illustratören har själv suttit fången på två av dessa anstalter.}

Sommaren 2020 skakade den politiska regimen i Belarus i sina grundvalar. Den 9 augusti det året valdes Alexandr Lukasjenko, som styrt landet sedan 1994, återigen om i ett presidentval präglat av repression mot oppositionen, såväl som direkt fusk med rösterna. 

Demonstranter i Minsk drabbade redan samma kväll samman med polis. Storskaliga protester spred sig snabbt över landet och blev de mest omfattande sedan självständigheten 1990. Det började med radikala aktivister och oppositionspolitiker, men blev snabbt en bred koalition. Det handlade om människor som aldrig förr ägnat sig åt politik, om feminister och hbtq-aktivister, om stora strejker i flera av arbetsmarknadens sektorer.

Regimen bestämde sig snabbt för att möta protesterna med kompromisslös repression. Det redan auktoritära styret övergick i ren despotism med massgripanden, urskillningslöst våld mot demonstranter, ändrade lagar och extremt hårda domar. Ett och ett halvt år senare invaderade ryska trupper Ukraina, med både praktiskt och politiskt stöd av den belarusiska regeringen. Kriget genererade nytt motstånd, men också en ytterligare skärpning av den politiska kontrollen av medborgarna.

– Aktivister har till exempel blivit skjutna i knät i samband med att de arresterats, även om de inte försökt fly, bara som en markering, berättar en medlem i Anarchist Black Cross (ABC) Belarus, som behöver förbli anonym. 

Från säkerhetskultur till ren pengainsamling

ABC Belarus grundades 2009, då många aktivister förväntade sig ökad repression av radikala rörelser under valåret 2010, vilket också blev fallet. Under det första årtiondet bestod verksamheten mest av att samla in pengar till aktivister som fängslats, och att förebygga repression genom folkbildning om till exempel juridik, polisens taktiker och säkerhet. Innan 2020 hjälpte nätverket ungefär två till sex fångar åt gången, men också många som varit arresterade kortare perioder och till exempel fått problem med hyresvärdar eller utebliven inkomst.

– Vår tanke har hela tiden varit att aktivisters familjer inte ska behöva betala för deras politiska verksamhet, berättar ABC-medlemmen. Vi kan inte först säga att vi är en rörelse, för att sen överge människor och säga att nu är det familjens problem. Vårt mål har alltid varit att finansiera 100% av fångarnas behov.

– När flera kom ut omkring år 2015 började vi prata mer om trauma, hur våra kamrater påverkats av isolering eller blivit skrämda på olika sätt. Då började vi också finansiera terapi eller vad folk nu behövde för att komma tillbaka ut i livet.

Den massiva omfattningen av repressionen mot protesterna 2020 blev överväldigande för rörelsen. Tusentals demostranter greps och satt frihetsberövade längre eller kortare tid. ABC Belarus följer situationen för drygt 30 politiska fångar som är identifierade med den anarkistiska eller antifascistiska rörelsen, men kan inte stötta alla. Det belarusiska systemet gör det omöjligt att stödja fångarna direkt, man måste gå via familjen.

– Nu är solidaritetsarbete kriminaliserat, berättar ABC-medlemmen, så en del familjer är rädda för att ta emot pengar. De tror de kan bli åtalade för att stödja extremistisk verksamhet.

Även de drygt 25 fångar som ABC Belarus stöttar kan de inte finansiera fullt ut. För att en fånge ska ha tillgång till hyfsad standard på mat och kläder samt tillgång till exempelvis böcker och läkemedel krävs runt 5000 kronor i månaden, vilket är mer än en belarusisk medianlön.

– Vi gillar inte att det är så svårt att få ihop så mycket pengar. Dessutom måste vi komma på hur vi ska kunna göra det hållbart, när folk har fått fem till tio år i fängelse. Vi har förvandlats från ett politiskt kollektiv som arbetade med politiska frågor och säkerhetskultur till en insamlingsorganisation. Och det gillar vi inte. Vi vill inte vara en välgörenhetsorganisation, men vi har bara inte kapacitet att göra något politiskt arbete samtidigt som allt detta.

Priset på fångenskap

– Fångarna får mat, men bara till exempel gröt och soppa, berättar ABC-medlemmen. Deras hälsa förstörs av den ensidiga och näringsfattiga maten. 

Anhöriga får lämna över mat, maximalt 50 kilogram per kvartal, för att de ska bevara hälsan. Men inga färskvaror. 

– Fångarna har särskilda konton som de kan handla med i fängelsebutikerna. Där kan de köpa kuvert, toalettpapper och andra saker. Många politiska fångar har förts över till högsäkerhetsfängelser där de får handla för som mest 10 euro per månad. En kamrat köper till exempel ett kaffepaket och en chokladkaka varje månad för de pengarna. Sen äter och dricker han små, små mängder i taget.

Medicin måste också komma utifrån. Och de skor och kläder som fångarna får i fängelset är ofta utslitna och i fel storlekar. För att få nya fängelsekläder måste anhöriga köpa dem. Men den allra största kostnaden som ABC står för är advokater.

– En dag med advokat kostar 150 euro. I samband med rättegångar behövs det mycket tid. För många är advokaterna de enda besöken förutom de anhöriga. Så de vill verkligen prata med någon och få saker att läsa, vilket advokaterna kan ge. Och när folk straffas med isolering så vi kanske inte hör av dem på en månad är det enda sättet att få veta något att skicka dit deras advokat. 

Utan barn och utan mensskydd

I dagsläget uppskattar olika ideella organisationer antalet politiska fångar till omkring 1500, varav 198 kvinnor. Jevgenija Dolgaja är en belarusisk journalist som länge engagerat sig i psykiatriska projekt och Mat inte bomber-rörelsen. Sedan proteströrelsen 2020 har hon arbetat med att synliggöra kvinnliga politiska fångars situation. 

– Mitt projekt ”Palitvjazynka” handlar om att synliggöra belarusiska kvinnor som har fått betala ett fruktansvärt pris för sitt medborgerliga engagemang. På belarusiska finns ordet ”patlvjazen’” [ung. politisk fånge, ö.a.], men det finns ingen femininform som betecknar en kvinnlig belarusisk politisk fånge. Så vi hittade på ordet själva, min ukrainska kollega Lesia Ganzja och jag. I vårt projekt berättar vi om politiska fångars historier, deras porträtt, historier och vardag.

Jevgenija Dolgaja berättar att kvinnorna beskriver fängelset som “den värsta platsen på jorden”.

– Innan rättegången sitter kvinnorna i häktningscell: det är ett litet utrymme där det finns en toalett och en brits. Vanligtvis rör det sig om femton kvadratmeter som delas av minst sex personer. I cellen bor även kackerlackor, råttor, vägglöss och annan ohyra. 

I de särskilda fängelser för kvinnor som fångarna flyttas till efter rättegång tvingas de arbeta mellan åtta och tolv timmar per dag, vilket de får ungefär 20 euro i månaden för. Jevgenija Dolgaja menar att de kvinnliga fångarna har särskilda erfarenheter, som skiljer sig från manliga fångar.

– När kvinnan hamnar i fängelse förnedrar staten bokstavligen hennes familj, och särskilt barnen. Barnen sitter ihop med kvinnan i fängelset, barnen som hamnar i fosterhem, som hotas i skolan och som man inte låter träffa sina mammor.

Ett annat exempel är hur kvinnor i fängelserna nekas mensskydd.

– Att kvinnor menstruerar varje månad används av fångvaktarna som en tortyrmetod. Kvinnorna får inga mensskydd utan de river sönder sina kläder och använder tygtrasorna i stället för bindor. 

Isolering och misshandel

Politiska fångar i Belarus utsätts enligt ABC-medlemmen för både direkt och indirekt fysiskt våld, av såväl medfångar som vakter.

– Bland fångarna finns det strikta hierarkier och mycket våld. Från ledare i kriminella organisationer till sexualförbrytare, eller fångar som säljer sex till de andra fångarna. Och nya fångar sorteras direkt. Ett exempel är att en fånge kan få frågan “Har du någonsin slickat fitta?” och svarar man ja blir man direkt placerad i lägsta kasten. Så den som inte vet vad man förväntas svara eller hur man kan säga ifrån mot sådana frågor kan bli väldigt utsatt. De andra fångarna kan inte prata med dem, sitta vid samma bord som dem eller dela cell med dem, då blir de själva utsatta. Polisen sätter avsiktligt politiska fångar med fångar i lägsta kasten för att de ska hamna där.

Det är också vanligt att vakterna misshandlar de politiska fångarna, enligt medlemmen i ABC Belarus. 

– När någon kommer till en ny anstalt blir de till exempel ofta väldigt grovt misshandlade vid ett tillfälle i början. De varnas då för att protestera, prata med sina advokater och så vidare.

Utöver fysiskt våld isoleras de politiska fångarna också från varandra.

– Alla politiska fångar är märkta med en gul lapp, och de är förbjudna att prata med varandra. På en viss anstalt kanske det finns 100 politiska fångar, de ser varandra men får inte prata utan att riskera grov misshandel. Och även andra fångar som pratar med dem riskerar att straffas av vakterna. Den här isoleringen är väldigt systematisk från regimens sida.

Jevgenija Dolgaja beskriver hur fångar stängs in i isoleringsceller i kvinnofängelserna.

– Isoleringscellerna är i regel ett litet utrymme av betong, där det bara finns en hopfällbar brits fastsatt i väggen, en toalett i form av ett hål i golvet och ett handfat med kallvatten. Det svåraste i cellen är kylan. Man får inte ta med sig några varma kläder dit, kvinnorna får bara ha på sig en tunn fängelseuniform. Det går inte att sova för att det är så kallt. Efter att ha suttit i isoleringscell hamnar många på sjukhus.

Repression mot solidaritet

Under den första tiden efter massprotesterna 2020 fanns det ett omfattande solidaritetsarbete, bland annat initiativ där grannar samlade in pengar till politiska fångar från deras områden. Men sedan började polisen söka upp de som organiserade insamlingarna och frysa deras bankkonton eller rentav arrestera dem. Ett dilemma för ABC Belarus är att innan 2020 var anarkister en särskilt utsatt grupp politiskt. Men nu gäller det alla. 

– Såklart behöver det finnas solidaritet för alla fångar som deltagit i upproret. På ett sätt kanske de som vi stöttar ändå får mer stöd än många andra fångar, som inte har koppling till politiska grupper. Och folk hamnar i en position där de måste välja vart de ska ge pengar, de kanske inte ger till oss för att de gett till något annat. 

Anarkiströrelsen i Belarus har samtidigt drabbats hårt av repressionen de senaste åren. Många sitter i fängelse, andra har gått under jorden, och ytterligare andra har lämnat landet. 

– Folk går vidare med sina liv, vilket sätter mycket press på oss som arbetar med fångsolidaritet. Vi hade kanske inte tänkt viga våra liv åt detta så att alla andra kan slappna av. Det borde vara ett gemensamt ansvar att ta hand om våra fångar. Jag menar inte att alla måste vara livslångt engagerade, men för oss har det blivit ett stort problem.

– Internationellt fick vi mycket uppmärksamhet och stöd när upproret pågick, men nu är det som att vi säljer en död fisk. Vi bara pratar om efterspelet till upproret och det finns inte mycket anledning till optimism. 

Fortsatt eskalering

Sedan invasionen av Ukraina och repressionen mot rörelsen 2020 har allt fler gett upp på fredliga protestmetoder. När staten inte längre gör någon relevant skillnad i graden av repression mellan till exempel flygbladsutdelningar och sabotage har också allt fler aktivister beslutat sig för direkt aktion. Ett uppmärksammat exempel har varit sabotage mot järnvägar där militära transporter färdats. Det har i sin tur fått staten att öka repressionen ytterligare, som i exemplet ovan där aktivister blivit skjutna i knät som en ren markering.

– Det har införts möjlighet till dödsstraff för försök till terrorattacker, och vanliga sabotage har börjat räknas som terrorattacker, berättar ABC-medlemmen.

– Det går inte en enda dag i Belarus utan att någon frihetsberövas. Det löpande bandet av repression upphör aldrig, det existerar hela tiden, säger Jevgenija Dolgaja.

Staten har också kriminaliserat att delta i en “extrem formation”, till skillnad från det som tidigare benämnts extrema organisationer. Att ingå i en extrem formation kan till exempel vara att följa ett youtubekonto som är regimkritiskt, eller dela artiklar från hemsidor. 

– Det har börjat användas mot många människorättsorganisationer som tidigare varit mer mainstream. Vilket också fått människor att sluta anmäla saker till dem, vilket gör att de inte får stöd av dem, beskriver ABC-medlemmen.

En annan nyhet är rättegångar in absentia. 

– De dömer aktivister i exil dels till fängelsestraff, som förstås inte kan verkställas, men också till indraget medborgarskap. Så det gör människor statslösa. Vi behöver ju pass för att kunna resa och vistas i utlandet, och nu har de ändrat så att man inte kan få det via ambassader utan måste resa tillbaka till Belarus, vilket ju inte går för de som har åtal eller domar mot sig.

Kampen fortsätter

ABC Belarus och annan verksamhet i solidaritet med politiska fångar fortsätter, trots den tilltagande repressionen. ABC har startat ett initiativ där de söker “personal supporters” som enskilt eller i grupp kan ta över ansvaret för att stötta enskilda fångar, som man kan läsa om på deras hemsida.

Läs mer och bli personlig supporter till en belarusisk fånge på abc-belarus.org/en/supporters.

Viktor Mauritz är medlem i redaktionskollektivet Brand.
ABC Belarus är ett nätverk som arbetar med fångsolidaritet och säkerhetskultur för aktivister.
Jevgenija Dolgaja är journalist och driver ett projekt i solidaritet med kvinnliga politiska fångar.