Vad i helvete ska en mänska göra?

Författaren och dramatikern Rudolf Värnlund var en flitigt återkommande skribent i Brand under mitten av 1920-talet. I sina dramer skildrade han det samtida klassamhällets olika miljöer och kapitalismens framfart, men också konflikterna inom den tidiga arbetarrörelsen. Han brukar, trots att han själv ogillade rubriceringen, räknas till de så kallade proletärförfattarna, och pjäsen “Den heliga familjen”, som uruppfördes 1932, betraktas ibland som den svenska teaterns första moderna arbetarskildring. 

Teater Tribunalen på söder i Stockholm fyller 25 år och firar med en uppsättning de kallar för Vad i helvete ska en mänska göra? – tre pjäser skrivna av Rudolf Värnlund. Brand har fått en intervju med Tribunalens Henrik Dahl, konstnärlig ledare, och Jan Käll, styrelseordförande. Om teater, proletärkultur och arbetarskildringarnas aktualitet. 

Grattis till 25-årsjubileet! Hur kom det sig att valet föll på just Rudolf Värnlund? 

Tack! Vad gäller valet av Värnlund så är det ju så att en betydande teatertexts aktualitet kommer och går. Det gäller även för de teatertexter vi kallar för klassiker. Det gäller antikens dramer och det gäller Shakespeare, det gäller Brecht och det gäller en sådan som Ibsen. Ibland passar de in och ibland inte. De som hävdar motsatsen och talar om eviga, universella frågor gör det alltför lätt för sig. I vart fall om man med aktualitet avser en förfluten tids texts förmåga att vid en viss tidpunkt spegla och fördjupa bilden av den egna, nuvarande samtiden. 

Just nu passar Rudolf Värnlund in. Nu är motsättningen mellan arbete och kapital återigen lika tydlig som den var då Värnlund skrev sina pjäser. Därför talar Värnlund återigen direkt till oss.

Ni kommer att framföra hela tre pjäser: Den heliga familjen, Sångare och Vägen till Kanaan. Berätta lite om de tre pjäserna.

Egentligen är alla tre pjäserna, som är skrivna mellan 1932–1935 variationer på samma tema. “Den heliga familjen” är en skildring av den svenska arbetarrörelsens stora brytningstid vilken som bekant resulterade av den socialdemokratiska partisplittringen. Det är den svenska teaterns första moderna – och kanske alltjämt främsta – arbetarskildring. Partisplittringen spelar en viktig roll för hur motsättningarna inom den arbetarfamilj som står i handlingens centrum skildras i pjäsen. Värnlund hade personliga erfarenheter av skeendet. Som 15-åring hade han anslutit sig till Södermalms socialdemokratiska ungdomsklubb, vilken under våren 1917 kom att spela en viktig roll i moderpartiets splittring. 

I “Sångare” skildras bland annat arbetarrörelsens förhållande till nationalsocialismen och kamratskapet i en sångkvartett sätts på hårt prov när det utbryter strejk på fabriken. “Vägen till Kanaan” tar upp händelserna i Ådalen 1931, brytningen mellan den gamla köpmannakapitalismen och dess nutida spekulationsvariant, samt längtan efter det proletära lyckoriket.

Som jag förstår det var Värnlund kritisk till en specifikt proletär kultur och argumenterade ofta för en klar åtskillnad mellan politisk och kulturell verksamhet. Samtidigt är det just den proletära erfarenheten han ger uttryck åt i sina pjäser, och det hände att han beskrev sina verk som ”agitationsskisser”. Hur kan man förstå denna hållning?

Rudolf Värnlund tillhör, inte minst på grund av sin dragning till teatern, de något udda fåglarna bland svenska proletärförfattare. Men han skiljer också ut sig på så sätt att han inte låter sig fångas i något entydigt ideologiskt fack. Han passar liksom inte riktigt in i bilden av den traditionelle arbetarförfattaren. Värnlund är tvivlaren, grubblaren.

Inte heller framstår Värnlund som odelat positiv till vare sig arbetarrörelsen eller dess företrädare. Ordet proletärförfattare tyckte han inte om, även om han accepterade det – i brist på bättre – eftersom det fått fäste i det allmänna medvetandet och trots allt beskrev de verkliga förhållandena i så måtto att den avsåg författare ”som härstammar ur arbetarklassen och skildrar dess liv”. Det fanns också de inom arbetarrörelsen som betraktade honom som en avhoppare. Värnlund själv menade dock att han i sin litteratur pekade på faran att i det politiska arbetet förlora sig själv till förmån för ”saken”. 

Möjligtvis skulle man kunna jämföra Värnlunds syn på socialismen med Emanuel Swedenborgs syn på kristendomen. Båda rymmer ett starkt inslag av tillbakablickande längtan. Liksom Swedenborg drömde sig tillbaka till en urkristendom innan de stela dogmerna och där man ännu inte lyft fram korsfästelsen på uppståndelsens bekostnad, drömde Värnlund om en mer känslomässig, förkunnelselik och mindre teoretiserande socialism. Frågan om man bör stå vid sidan av eller delta i kollektivet, om individens inre strid mellan egoism och altruism, genomsyrar stora delar av författarskapet. Sitt kanske största och mest suggestiva uttryck får frågan i Värnlunds första roman, Vandrare till intet, som publicerades 1927.

Hans pjäser däremot är mer uttalat politiska. Det är nog därför de tilltalar oss på Teater Tribunalen. Frågan är nog också om inte Värnlund kom mer till sin rätt som dramatiker än som romanförfattare.

Jag tänker på det ni sa om en tillbakablickande längtan. I flera av de texter han skrev för Brand var huvudtesen just detta, att den samtida socialismen tappat kontakten med sin egen grund i det utopiska eller visionära, och därmed sin livskraft. Han skriver bland annat: ”Vi behöva en ny utopi, vilken i samhället se en organisation av levande och tänkande varelser. /- – -/ Vi behöva gå tillbaka ur detta virrvarr av teser, teorier och vägar, och betrakta socialismen såsom den i grunden är; en lyckodrift.” (Brand nr 50)

Vilka lärdomar kan vi dra från Rudolf Värnlunds pjäser? Vilken roll spelar han i vår samtid?

Värnlunds pjäser fungerar nu, nästan 90 år efter att de skrevs, för oss som en nödvändig och medvetandegörande spegelbild av vår egen tid. De gör upp med myten om samförståndsandan och föreställningen att det på något sätt var denna som låg till grund för välfärdsbygget. Det var det inte. Det var arbetarrörelsens systematiska och hårda politiska kamp som möjliggjorde välfärdssamhället. Det välfärdssamhälle som våra politiska företrädare nu med en trött axelryckning tycks ha övergett. Därigenom blir Värnlunds pjäser också en påminnelse om hur vår egen tid i det avseendet försämras. På ett plan kan detta naturligtvis verka nedslående. Men också uppfordrande, då det påminner oss om vilken enorm politisk kraft som finns i en organiserad folkrörelse.

Då, under första halvan av 1930-talet, när Värnlund skrev pjäserna, fick han genom arbetarrörelsen och socialdemokratins temporära framgångar fel om den närmaste tidens utveckling. Nu, när dessa framgångar i stort sett är utraderade, har han fått rätt och hans skildring av motsättningen mellan kapitalismen och dess arbetstagare talar direkt till oss. Pjäserna, och kanske i synnerhet “Den heliga familjen”, utgör också en viktig historisk påminnelse om socialdemokratins stora vägval. Även Värnlunds skildring av nationalsocialismens framväxt under trettiotalets nödår borde stämma till eftertanke på hur vi bör se på och förstå Sverigedemokraternas framgångar.

Och slutligen, arbetarskildringar har under 2000-talet fått en renässans inom bland annat litteratur och film. Finns det en liknande utveckling inom teater? 

Någon starkare trend med arbetarskildringar på den svenska teatern kan vi nog inte påstå att vi ser. Det finns säkert flera förklaringar till det. Det semidokumentära jag-perspektivet håller kanske inte lika bra för scenen som i romanform? Dessutom är steget in på scenen ganska omständligt jämfört med att ”bara” sätta sig och skriva. Självförtroende krävs säkert i båda fall, men omständigheterna gynnar nog i större utsträckning den teatersugne som redan har kontaktereller så kallat kulturellt kapital. 

I Sverige är det medelklassen som bär upp finkulturen, och medelklassen ägnar sig hellre åt psykologi och identitetsfrågor än klasskamp. Ej att förglömma så är ju Sverige också ett av de länder som lidit mest av den nyliberala experimentlustan, och där den övergripande inställningen till klassfrågor kanske svängt mest – från någorlunda solidarisk till ”rädde sig den som kan”.

Det är för övrigt ännu ett skäl till varför det är angeläget att spela Rudolf Värnlund.

Premiären av Vad i helvete ska en mänska göra? är tänkt att vara den 26 november, men kan komma att skjutas upp pga. nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.