Att göra sig obekväm – feminismen utanför och innanför parlamentet (2/3)

Feminister har genom årtionden på olika sätt tagit sikte på parlamentet. Det har handlat om att driva igenom reformer och politisk representation. Brand har pratat med Iréne Matthis, Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman om feministisk kamp, reformer och revolutioner. 

Feminismens historia skrivs ofta som ett pärlband av reformer, från kvinnans rätt att vara myndig till att kraven på tvångssterilisering för transpersoner försvann, via rösträtten, familjepolitik och fri abort. Dessa reformer har inte kommit till på grund av att riksdagspolitiker har tyckt att det är en god idé. Det har gjorts på grund av ett starkt tryck utifrån, av en outtröttlig rörelse som har gjort sig obekväm och ställt krav, som har satt sig själv i offentligheten ljus, gång på gång. Brand har träffat tre kvinnor som har varit med i organisationer som har varit mycket inflytelserika under de senaste decennierna. När en översikt av Sveriges feministiska rörelse skrivs är det garanterat tre grupper som kommer med: 70-talets grupp 8, 90-talets Stödstrumpor och 00-talets Feministiskt initiativ. Vi har fikat med Iréne Matthis, som har berättat om ett liv inom vänsterrörelsen, om den farliga kvinnofrågan och vikten av att veta innan man gör. Vi har mejlat med Maria-Pia Boëthius, som upplevt hur det går att mobilisera massa människor och att tvinga politikerna byta kurs. Vi tog en kaffe med Gudrun Schyman och pratade om vad det innebär att skapa ett feministiskt parti och om en kapitalism som går åt helvete. Fram trädde tre olika berättelser om att driva politisk kamp, om hur det är möjligt att påverka och vad en revolution egentligen är.  

Detta är den andra delen av tre. Intervjuerna är tidigare publicerade i Brand 2/2019 Revolution/Reformism.

Att sätta press utifrån: Maria-Pia Boëthius och Stödstrumporna

Under 1970-talet kokade Sverige av feministisk organisering. Aktioner och demonstrationer satte hård press på den parlamentariska politiken. Maria-Pia Boëthius var då journalist på Expressen. Hon skrev en artikelserie om våldtäkt, som sedan kompletterades med vittnesmål i brev från massor av kvinnor. Samtidigt arbetade en statlig utredning, Sexualbrottskommittén, med frågan om ändrad lagstiftning. Bland deras förslag fanns att sänka straffet för våldtäkt och ”avdramatisera och naturalisera” detta brott. I denna mylla, av en ny kvinnorörelse med högljudda krav på ena sidan och en parlamentarisk politik som minst sagt var dess motsats på andra sidan, skakade Boëthius texter om. 

-Kombinationen av en artikelserie som kom med en helt ny syn på våldtäkt, en intensiv debatt i medierna och en kvinnorörelse, som höll sig ständigt uppdaterad och ordnade demonstrationer, som krävde att Sexualbrottsutredningen skulle läggas ner – gav eldunderstöd utifrån – visade sig oslagbar. ”Bara” en artikelserie hade knappast hjälpt, men feministerna, som vägrade att släppa frågan gjorde opinionstrycket så starkt att Justitieministern i den nya, borgerliga regeringen tog argumenten och la ner hela utredningen. Och tillsatte en ny, Sexualbrottskommittén.

Protesterna sänkte sålunda utredningen. Att utifrån, genom feministisk organisering, sätta press på politiken var också strategin under 90-talet. I tider av ekonomisk kris och ökande främlingsfientlighet bildades nätverket Stödstrumporna. 

-Stödstrumporna blev till genom att jag 1991 bjöd hem tio i mina ögon starka feminister till mitt kök och vi talade halva natten om vad som bör göras. Ny Demokrati med Bert [Karlsson red. anm.] och Ian [Wachtmeister red. anm.] hade kommit in i riksdagen och det betydde också att antalet kvinnliga ledamöter i riksdagen, för första gången sen vi fick rösträtt minskade. Ny Demokrati var ett obehagligt främlingsfientligt parti, men inte, som SD med rötter i nazismen. Vi tio kom överens om att bilda ett nätverk och bjuda med tre feminister, som vi litade på till nästa möte. Nästa gång var vi 30 kvinnor i mitt kök och pratade strategi och hittade på namnet. Alla fick ta med sig kvinnor de litade på till kommande möten. Vi var ”hemliga” på så sätt att man såklart fick säga om sig själv att en var Stödstrumpa – men inte namnge andra. 

Stödstrumpornas metod var att opinionsbilda. De utgick från en minsta gemensam nämnare, att ge kvinnorna halva makten, för att försöka att arbeta så brett som möjligt. 

 -Vi var ”opolitiska” på så sätt att alla kvinnor som stödde målet fick vara med. Vi kom överens om att göra en lista på ”minsta gemensamma nämnare”, som förenade oss alla. Slagordet blev ” Hela lönen, halva makten”. Vi skrev artiklar, tog fram okänd statistik, som att kvinnorna i Sverige förvärvsarbetade mest i världen, samtidigt som vi födde flest barn i Europa, men fortfarande hade lägre löner för samma jobb än männen.

I populärhistoriska framställningar beskrivs riksdagspartiernas snabba kovändning om ökad jämställd representation som en reaktion på hotet om att Stödstrumporna skulle bilda ett feministiskt parti. Denna bild reviderar Boëthius.

-Vi ”hotade” aldrig med ett kvinnoparti, vi hotade med en kvinnolista, det vill säga att om inte partierna till nästa val nominerade helst hälften kvinnor, skulle vi gå till val med en tvärpolitisk ”kvinnolista” med kvinnor ur olika partier. Vårt mål var att minst 40 procent av riksdagsledamöterna tills vidare skulle vara kvinnor. Men en morgon vaknade jag till en galen telefon. Expressen hade själv skapat ett kvinnoparti (inte en lista) och gjort en opinionsundersökning, som sa att 23 procent av svenskarna kunde tänka sig att rösta på ett kvinnoparti med mig som partiledare och 40 procent av de tillfrågade var män. Totalnyhet, fake news i dagens vokabulär, eftersom vi aldrig tänkt skapa ett parti. Stödstrumporna var kapade av media! Jag lärde mig mer om mediemakten och dess inblandning i demokratin än någonsin tidigare. Jag ville lägga ner. Andra ville absolut fortsätta. 

Stödstrumporna fortsatte sin verksamhet och växte. Runt om i landet kom nya lokala grupper, som hela tiden satte fokus på och hade feministiska frågor i centrum.

 -Vi skaffade en lokal och träffades där sista torsdagen i varje månad under hela mellanvalsperioden. Gick igenom vad som hänt, smidde planer, tog på oss uppgifter. Det bildades strumpor runtom i landet, jag minns Ullstrumporna i Norrland och Linnstrumporna i Linköping, alla sådana löst sammansatta närverk utan ”chef” (på kvinnors vis) men med samma mål: hela lönen, halva makten, avskaffa våldet mot kvinnor, högre kvinnorepresentation i riksdagen och kommunalt. Att hela tiden hålla ”kvinnofrågorna” kokande. Vi ordnade en Kvinnotribunal i Stockholm, utsålt, kvinnorna i Umeå ordnade en annan. Socialdemokraterna skapade sin egen slogan ”Varanannan Damernas”. Alla partier bedyrade att de var ”feminister”, helt nytt i historien, utom Ny Demokrati. SvD anställde kvinnliga ledarskribenter. Vi alla reste runt i landet och agiterade.

En stor skillnad från 70-talet var medias makt att skildra den feministiska aktivismen, en makt som verkade splittrande, berättar Boëthius.

 -Skillnaden mot ”Sexualbrottsstriden” var att det var tydligt att kampen flyttat in i media (och detta var före nätet), färre demonstrationer – men stöd från feminister överallt. Vi ansträngde oss för den där minsta gemensamma nämnaren, att inte ge oss in på frågor som makten (mediemakten) kunde använda för att splittra oss. Det räckte så bra med lönen, representationen och kampen mot våldet. Det var en härlig, jättearbetsam tid. Alla jobbade gratis. Stödstrumporna hade inga pengar, noll budget och kostade ingen något i pengar.

Maria-Pia Boëthius har i flera decennier varit feministisk aktivist och upplevt hur människors livsvillkor har förändrats efter enveten kamp. 

 -Efter mönster från feminismen har gay-rörelsen, HBTQ-rörelsen, PRIDE och så vidare genomfört helt oblodiga revolter (från aktivisternas sida) och lyckats förändra ”världen” på alla möjliga sätt, de grundläggande strukturerna ligger inte fast enligt min åsikt. Kapitalismen ja, men inte människors syn på varann. Jag anser att feminismen är den största revolutionen i världshistorien någonsin, oblodig, tålmodig och numera global. Den får hellre ta tid än skapa blodiga krig. I varje land gör kvinnorna sina revolter, som passar dem. ”Man tager vad man haver”. Det finns ingen global generalsekreterare, ingen som kan uttala sig för hela den feministiska rörelsen och på så sätt kan man inte belägga hen med skandaler och avsätta den i drev. Denna revolution är inte uppbyggd efter patriarkala mönster.

/Linn spross
Illustration: Edith Hammar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.