Spanien: Tillbaka till gatorna efter socialdemokratisk återhämtning

Pedro Sánchez och Pablo Iglesias

Vänstern tillbaka till marginalen

”Det sades på torgen att jo, man kan, och idag säger vi: vi kan”. Pablo Iglesias presentation av Podemos för drygt fem år sedan känns avlägsen idag, för att inte tala om torgrörelsen han refererade till. ”Vi hade velat ha ett bättre resultat, men det vi har fått duger” kommenterade Iglesias söndagens val, som konsoliderade Podemos, eller Unidas Podemos som de numera heter, som ett helt vanligt europeiskt vänsterparti. I bästa fall kan de nu agera stöd till en svag socialdemokratisk regering, efter att ha fått 12% av rösterna och därmed blivit fjärde största parti.

I januari 2014 lanserades Podemos som ett projekt för att skapa politisk enighet i den spretiga proteströrelse som vuxit fram 2011 till 2013, från torgmöten till massiva bostadsockupationer och generalstrejker inom flera delar av den offentliga sektorn. Syftet sades vara att verkligen ta makten och projektet såg under det första året lovande ut. Uppslutningen från de sociala rörelserna var omfattande, valresultatet i EU-valet våren 2014 överraskande starkt och mot senhösten hade partiet nått uppemot 20% i opinionsundersökningarna inför valen som skulle följa året därpå. Samtidigt lades strategin om. Partiet centraliserades och fokus lades på att underlätta ett populistiskt mediaarbete som skulle leda till valseger genom sin retoriska kraft.

Projektet stagnerade under denna tid och partiet har aldrig nått tillbaka till den popularitet de hade innan omsvängningen. De sociala rörelserna började tappa sin mobiliserande kraft under valrörelserna och förlorade dem mer slutgiltigt hösten 2015, när självständighetsrörelsen i Katalonien seglade upp och fångade såväl den katalanska som den spanska medelklassens engagemang. Högerledare i såväl Barcelona som Madrid kunde splittra medel- och arbetarklass genom frågan om spansk respektive katalansk suveränitet, och på så sätt bryta den enighet som hade börjat byggas kring de sociala frågor och demokratifrågor som utgjort politikens centrum de föregående åren. I brist på en rörelse som bar dem tappade Podemos styrfart och blev förbiseglade. I det nationella valet vintern 2015 fick partiet knappt 13% av rösterna och i omvalet 2016 ökade de mindre än en procentenhet. Att Podemos under denna tid gick samman med den traditionella vänsterfronten IU, systerorganisation till svenska Vänsterpartiet, är talande för vilken roll i den spanska politiken de kommit att fylla. Partiets kräftgång har sedan valet 2016 även förstärkts av interna konflikter som fått flera ledande figurer att lämna partiet.

I lokalvalen 2015 prövades en annan strategi, där koalitioner av proteströrelser, sociala center, boendeaktivister, Podemos och andra som ville ha en ökad demokrati gick samman utifrån program som kretsade kring demokratisering av städerna underifrån. Dessa öppna plattformar vann makten i fyra av de fem största städerna och en rad andra större och mindre kommuner. Vad som hade hänt om samma strategi hade prövats i de nationella valen är förstås omöjligt att veta, men tanken kan kittla fantasin.

Högerns kris

Om motståndet mot katalansk självständighet blev högerpartiet PP:s trumfkort när det gällde att kväva de sociala rörelserna och den politiska vänstern, blev det dock samtidigt ett problem för dem. Partiet, som grundades av ledande figurer ur Francoregimen, har slitits mellan de nyliberala krafter som velat bevara en så konfliktfri politisk situation som möjligt och de mer reaktionära som velat krossa katalanerna fullständigt. I kombination med de omfattande korruptionsåtal som riktats mot en rad ledande företrädare under hela 10-talet öppnade det för en utmaning högerifrån, av det framväxande partiet Ciudadanos. Ciudadanos bildades av katalanska socialdemokrater mot självständighet i mitten av 00-talet, men lanserade sig 2014 som ett högeralternativ mot självständighet och korruption på nationell nivå. De tilltagande konflikterna mellan det katalanska regionstyret och den spanska regeringen 2015-2018 innebar fortsatta möjligheter till attacker på PP högerifrån, samtidigt som frågan om demokrati monopoliserades av de katalanska högerkrafter som dominerar självständighetsrörelsen.

Under de senaste åren har en ny social rörelse trätt fram i Spanien. Med bakgrund i protesterna mot en föreslagen inskränkning i aborträtten 2014-2015, och inspirerade av den argentinska rörelsen mot sexuellt våld, har under 2017 och 2018 en omfattande feministisk aktivism vunnit kraft. Med miljoner deltagare i kvinnostrejker på 8 mars och massiva mobiliseringar i alla delar av Spanien har feministerna gjort genusfrågor till en ny mittpunkt i spansk politik. Då rörelsen vuxit fram underifrån, utanför partierna, har inte Unidas Podemos vunnit stöd på grund av detta. Istället har hela det politiska spektrat rört sig mot dessa frågor och försökt anpassa sig.

Det nya högerpartiet Vox, med företrädare som öppet romantiserar Franco, har fått mest uppmärksamhet för sin rasism och i nordeuropeisk media ofta först och främst karaktäriserats som främlingsfientliga. Detta är i och för sig sant, men de skiljer sig inte nämnvärt från varken PP eller Ciudadanos i dessa frågor. PP har sina rötter i Francoregimen och har ända sedan övergången till liberal demokrati på 70-talet samlat hela spektrat av högerkrafter, från traditionella fascister till nyliberaler. Ciudadanos har framförallt sedan 2016 allt mer försökt profilera sig genom motstånd mot invandring. Vox är visserligen än mer extrema i dessa frågor, men det är i genusfrågorna som de verkligen sticker ut. Partiets antifeministiska profilering är benhård och mobiliserar den reaktionära skräcken inför den framväxande feministiska rörelsen. Ciudadanos har gått i motsatt riktning och istället försökt triangulera vissa av rörelsens krav, såväl som deltagit i 8-marsdemonstrationer. Precis som i självständighetsfrågan är PP klämda från bägge hållen.

Valresultatet 28 april är partiets sämsta någonsin. Från 45% av rösterna 2011 och 33% 2015 är de nu nere på under 17% och har ingen som helst möjlighet att bilda eller ingå i en regering. Ciudadanos nådde nästan förbi med knappt 16% medan Vox stannade på drygt 10%. En splittrad höger leder därmed precis som i Sverige till en socialdemokratisk minoritetsregering.

Ett vandrande lik vid makten

Efter katastrofvalen 2011 och Podemos inträde 2014 valde spanska socialdemokraterna PSOE Pedro Sánchez till partiledare. Sánchez ville rädda partiet från marginalisering genom att ta strid om vänsterväljarna och försökte profilera sig som motståndare till PP och nedskärningspolitiken. Valet 2015 skapade ett parlamentariskt dödläge, då PSOE varken kunde regera med Podemos på grund av katalonienfrågan eller med Ciudadanos på grund av densamma. Samtidigt vägrade Sánchez släppa fram PP, som hade blivit största parti. När samma situation kvarstod efter omvalet 2016 genomfördes en kupp av partihögern, som avsatte Sánchez och släppte fram en PP-regering trots allt.

Likt brittiska Labour har spanska socialdemokraterna emellertid medlemsomröstningar om partiledarskapet och Sánchez ställde upp igen. 2017 vann han en jordskredsseger och den följande partikongressen hade ”det är vi som är vänstern” som slogan. I en tid då Podemos till stor del tappat kopplingen till de sociala rörelser som hade sitt ursprung i PSOE-regeringens nyliberala krishantering 2008-2011 har gester av detta slag varit tillräckligt för att vinna tillbaka det väljarstöd de tappat till dem.

Efter att PP-ledaren Rajoy tvingats avgå i maj 2018 till följd av en korruptionsskandal blev Sánchez premiärminister. Efter att ha misslyckats med att få igenom sin första budget, som förhandlades fram med Unidas Podemos, vann partiet nu 28,7% av rösterna i det tidigarelagda parlamentsval som genomfördes i söndags. Det tas för givet av alla partiledare att PSOE därmed kommer att regera, men många frågor kvarstår. Ciudadanos har sagt att de kommer ställa sig i opposition, Podemos har sagt att de kräver en koalitionsregering, PSOE har sagt att de vill regera själva i minoritet och ”förhandla med alla”. Den centrala näringslivsorganisationen har uppmanat PP att släppa fram PSOE för stabilitetens skull och de centrala fackföreningarna säger att de är mycket nöjda med situationen. Alla etablissemangskrafter försöker med andra ord ge sken av att ordningen är bevarad, samtidigt som det framstår tydligt för var och en att den knappast kunde vara mindre stabil. Tvåpartisystemet har kollapsat och både vänstern och högern i parlamenten är splittrade. Separatistiska partier i både Baskien och Katalonien gör att ingen kombination av två partier kan bilda majoritet. Samtidigt verkar såväl reaktionära som radikala rörelser underifrån återigen vinna kraft.

Tid för monster

Den gamla ordningen dog 2011 och den nya har ännu inte kunnat födas. Den utdragna konstitutionella kris som påbörjades med kraven på ”verklig demokrati nu” grundar sig i den utdragna ekonomisk-sociala kris som följt på den spanska fastighetsbubblans kollaps 2008. Ekonomin har visserligen återhämtat sig något sedan 2014, men detta har skett på flertalets bekostnad och prekariteten gällande såväl boende som arbete kvarstår. Den generation som till stor del vuxit upp under tio år av kris är den som nu bär den feministiska rörelse som saknar partipolitiska kopplingar, som ställer krav inte bara gällande att stoppa det sexuella våldet utan även gällande ekonomisk omfördelning, sociala rättigheter, solidaritet med migranter och en rad andra områden som öppnar för möjliga sociala koalitioner i kamp för att förändra samhället i grunden. Rörelsen har redan en stark koppling till de ockuperade sociala centren, som till stor del utgjorde den aktivistiska ryggraden även i proteströrelserna 2011-2014. Grogrunden för systemkritiska rörelser borde även framöver kunna vara god.

Medborgarplattformarna som vann makten 2015 har samtidigt spruckit på några håll och tappat sin popularitet på andra. I Madrid är brytningen mellan de sociala rörelserna och borgmästaren total, i Barcelona går plattformen kräftgång i opinionsundersökningarna, i Zaragoza och A Coruña har Podemos brutit sig ur samarbetet. Inför de lokala valen i maj är det i stället mitten- och högerkrafter som ser ut att gå fram. Vox framgångar har även gett självförtroende till en nyfascistisk gaturörelse som annars varit relativt marginaliserad de senaste åren.

Vilken regering som än bildas verkar motsättningarna i Spanien bara vara på väg att skärpas, precis som på andra håll i Europa. Förhoppningsvis följs det steg som de radikala rörelserna tog 2011-2015 inte av två tillbaka. Istället kanske högerns kris och vänsterpopulismens misslyckande öppnar nya möjligheter för organisering underifrån under de kommande åren.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.