Elsparkcyklar: för vem och på bekostnad av vad?

Ingen i Göteborg eller Stockholm kan ha undgått intåget av elsparkcyklar i stadsmiljön. Vid ett första möte blir man kanske upprörd över att de skräpar ner stan, med tanke på att de står parkerade på måfå här och var och ofta är i vägen. De är fula och det ser stökigt ut. Det blir en estetisk fråga, som får det att verka som att man längtar efter en ren och vacker stadsmiljö, när poängen kanske snarare är en fråga om vems och vilka slags uttryck som tillåts i staden.

Eller man tänker på barnvagnar, rullstolar och rullatorer, som får begränsad framkomlighet av parkerade elsparkcyklar. Fotgängare och cyklister som krockar med dem, för att de är ett nytt element att förhålla sig till. Det blir en tillgänglighetsfråga – vems rörlighet påverkas, vilka kan nyttja elsparkcyklarna och för vilka blir de ett hinder?

Eller så upprörs man över människorna som använder dem, som bekymmerslöst svischar förbi en och ser präktiga ut. Jag läser arga inlägg om kostymklädda män som bara ser sig själva, och om det självgoda samhällsskikt som tror att de gör ett miljömedvetet val medan deras sammantagna levnadsstil gör enorma fotavtryck. Det blir en fråga om klass, och om miljö. Hur miljövänliga är sparkcyklarna egentligen, och vems livsstil passar dem in i, på vems bekostnad?

Ett av företagen som tillhandahåller elsparkcyklarna, Voi, marknadsför dem som ett miljövänligare alternativ till fossilbränsedrivna fordon. Men det är inte i första hand bilister som väljer att lämna bilen hemma och leta upp en elsparkcykel på stan istället, utan det är främst de mest miljövänliga sätten att ta sig fram som elsparkcykeln ersätter: gång, cykel och möjligen kollektivtrafik.

Tvärtom så används fossilbränsledrivna fordon för att transportera sparkcyklarna till laddningsstationer. På Voi’s hemsida kan man läsa att det bland annat är SUV:ar, ett välkänt bränsleslukande slags fordon, som används för detta ändamål, vilket gör sloganen ”be a part of the sustainable revolution” provocerande.

Arbetet att samla ihop dem för uppladdning, ”voi-hunting”, är ett typiskt exempel på den alltmer utbredda gig-ekonomin, som Brand skrivit om tidigare – jobb med urusla arbetsförhållanden där man får betalt på ackord. På Voi’s hemsida kan man läsa uppmaningen att tjäna pengar på eget schema, bli en del av hunter-communityt och få betalt för varje enskild elcykel man laddar. Det är ett ensamt och tidskrävande nattarbete som innefattar tunga lyft, och dessutom en osäker inkomstkälla. Det inte är säkert att elcykeln finns där GPS:en säger att den gör det. Dessutom måste huntern själv stå för utgifter för bränsle, förvaring och el. Många tar med sig elcyklarna hem över natten för laddning trots att de lyser och piper och är skitiga medan andra hyr förråd.

Redan innan en utredning om elförbrukning, batteriets livslängd och skrotning, så går det att konstatera att de hamnar på minus på klimatkontot. Dessutom är underhållet helt baserat på en orättvis arbetssituation. Utöver det rasar hela funkis-Sverige på sparkcyklarnas inverkan på tillgänglighet. Varför tillåts då denna verksamhet bedrivas på stadens gator när den inte verkar bidra med något av värde? Vad ger de staden i gengäld för den vinst de tillåter sig göra på allmän plats? De hyr inte parkeringsplatser eller liknande, utan gör vinst på en friflytande modell.

Klagomål och protester från invånare har gjort att de förbjudits i San Francisco i USA, och att ett förbud undersöks i Stockholm. Men nyttjandet av allmänna platser för vinstdrivande verksamheter är något som förekommer på många olika sätt, där elsparkcykelföretag som Voi och Lime framträder som visuellt särskilt synliga exempel, och lite av en extrem på det sättet att de inte upprättar avtal enligt etablerade former. Fenomenet går exempelvis att se i ljuset av utomhusreklamföretag som Clear Channel och JCDecaux. Clear Channels tidigare VD ska ha sagt att ”om IKEA möblerat de svenska hemmen, så är Clear Channel på god väg att möblera de svenska stadsmiljöerna”, något man idag kan påstå att elsparkcyklar också gör.

Företagsidén hos utomhusreklamföretag är att erbjuda städer utomhusmöbler, som t.ex. busskurer och hyrcyklar, mot att de säljer reklamplats på dessa. Precis som med elsparkcyklarna är det alltså fråga om att privata vinster – som inte alls står i proportion till vad staden får tillbaka – görs på allmän plats, med förevändningen att de bidrar med kvaliteter (möbler, underhåll av möbler, transportmedel). Därför är det viktigt att ifrågasätta dessa kvaliteter, och inte minst ifrågasätta varför privata vinster tillåts på platser och resurser som är och ska vara gemensamt ägda.

/ Maryam Fanni