Tankar om den förestående omröstningen i Turkiet

Den 16 april kommer Turkiet att rösta om ett förslag som innebär avgörande konstitutionella förändringar. Förslaget utarbetades av Erdoğans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP). Den föreslagna förändringen är så omfattande att rättsvetare menar att det inte ska ses som ett konstitutionellt tillägg, utan som en regimförändring. Detta eftersom förslaget åsidosätter grundläggande konstitutionella principer. Murat Sevinc, professor i konstitutionell rätt och avsatt från Ankara universitet genom ett exekutivt dekret, hävdar att ett utvärderande av formella aspekter från ett rättsligt perspektiv är meningslöst. Genom att stödja den föreslagna motionen sätter AKP och Nationella aktionspartiet (MHP), det enda övriga parti vars partiledare stödjer förändringen, sig själva som den konstitutiva makt vilken kommer att införa en ny politisk regim.

Alliansen mellan de båda partierna representerar en historisk närhet mellan konservativa och/eller islamistiska mitten-högerpartier med kapitalistiska utvecklingsparadigm och antikommunister samt troende delar av nationalisterna: i turkisk politisk historia definierade som den nationalistiska fronten. Idag representeras de två sidorna av AKP och MHP, vars ledare allierade för att rösta JA, även om delar av MHP:s väljarbas och kadrar motsätter sig beslutet. Historiskt sett har denna allians varit som starkast när den befästs av en delad fientlighet mot den kurdiska vänstern, socialdemokrater samt socialistiska och/eller kommunistiska rörelser. Under de senaste åren har vi återigen sett den turkiska politiska kartan dela upp sig längs liknande linjer. NEJ-lägret är emellertid väldigt fragmenterat och delar knappast något program.

Debatten måste alltså vara historisk: den föreslagna förändringen ses av erdoğanisterna som det slutgiltiga slaget från den turkiska nationen (millet) mot en byråkratisk minoritets förmyndarskap (vesayet) som har förhindrat de valda regeringarna genom att framställa sig som beskyddare av den kemalistiska regimen. Denna beskyddande roll tillskrivs ofta militären, men också domstolsväsendet. Nationen refererar här till en konservativ-nationalistisk civil majoritet, en flerfaldig klassallians vars kärna är en sammansvuren småborgerlighet. Denna för närvarande konstitutiva makt i det erdoğanska scenariot har alltid motsatt sig den kemalistiska regimen, men undertrycktes av beskyddarna trots att de bestämt vunnit varje val sedan de första flerpartivalen under 1950-talet – vilket är delvis, men inte helt, sant. För Erdoğan är styre genom denna valmässiga majoritetsseger synonym med demokratin, definierad som det ostoppbara maktutövandet av de 50+1 %.

Förmyndarskap refererar till byråkratisk, juridisk eller militär auktoritet som utövas av icke folkvalda institutioner vars stomme utgjorts av den offentliga förvaltningens departement och ministerier, juridik- och militärakademier. Erdoğan framställer omröstningen som det avgörande slaget mot det förmyndarskap som har gjort Turkiet till en provinsiell stat i den europeiska periferin och förhindrat förverkligandet av nationens potential genom majoritetsdemokrati, utvecklingsdynamism och självständig utrikespolitik. Den binära uppsättningen nation-förmyndarskap är sammankopplad med en kulturalistisk ideologi: de fromma mot de sekulära, de medborgarna mot tjänstemännen, lokala muslimer mot europeiska, det autentiska mot det konstlade. Tilläggets innehåll är inget mindre än en improvisation som skräddarsytts för att förverkliga denna historiska myt och för att placera den senare under den förras kontroll. Varje tidigare kategori ovan är ett annat namn för ett nationsomfattande civilt skyddsnätverk bestående av småborgerlighetens, sunnigruppernas och de släktbaserade ömsesidiga marknadsfördelarnas kulturella inflytande samt de högerpopulistiska partiernas organisatoriska förmågor. Detta nätverk utgjorde den sociala stommen i valframgångarna, i synnerhet så när det samlades under ett parti och en delad konservativ nationalism. Inte desto mindre samarbetade den nationella fronten gladeligen med företrädarna för det så kallade förmyndarskapet vid kritiska tidpunkter i den politiska historien för att isolera socialistiska eller kommunistiska strömningar liksom fackföreningar genom att förena sina offentliga och civila tvångsmedel.

I det föreslagna systemet kommer en folkvald president att utforma kabinetten och utöva obegränsad makt för att lagstifta och verkställa under en femårsperiod mellan två val. Val innebär här ett “vinnaren tar hem allt”-spel, efter vilket segraren inte behöver bry sig om några gränser – populariteten är den enda mekanismen för att hålla regeringen stången och folket kan enbart visa sitt missnöje genom röstning. Oppositionen använder ofta fotbollsmetaforer när de argumenterar för att valen kommer att producera orättmätiga vinnare när domare (lagstiftande såväl som reglerande) utnämns av den styrande presidenten. Som ett svar framställer AKP:s propagandavideo en ung kvinna (den folkliga nationen) som utdelar ett rött kort till fotbollsdomaren (förmyndarskapet): nationen kommer att styras emot sina regler. För Erdoğan talar nationen endast sanning genom valurnan. Han säger att “vi kommer och går genom valurnan”. Hånfullt låter Erdoğan huvudmotståndarens ledare veta att samma obegränsade makt kommer att tillfalla honom endast om hans parti någonsin vinner omröstningen. Jämställandet av demokrati med folkomröstningen rättfärdigar attacker på civilsamhället och begränsar det politiska deltagandets handlingsutrymme.

Det ideologiska verktyg som är mest effektivt för Erdoğan i att övertala småborgerligheten är framställandet av koalitionsregeringar och ‘för mycket förhandlingar’ som den huvudsakliga anledningen till ekonomisk instabilitet och kris. Detta trick styr inte bara oron hos den finansiellt skuldsatta småborgerligheten och löntagargruppen utan också den nationella oron kring de växande valframgångarna för Folkens demokratiska parti (HDP), den vänster-kurdiska allians vars 13 % valstöd gav dem 80 platser i parlamentet I juni 2015, mer än MHP. Detta tvingade AKP att forma en koalitionsregering för första gången sedan 2002. Men AKP valde att inte forma någon koalition utan utlyste istället ett omval fem månader senare. Däremellan återupptogs kriget mot PKK, ekonomiska fördelar utlovades till upprörda företagare bland småborgerligheten och AKP lyckades vinna tillbaka en egen partimajoritet genom att på nytt samla den nationalistiska fronten. Det föreslagna systemet syftar till att en sådan sekvens inte ska kunna upprepas.

Att ekonomin sköts bäst av en hand utgör kärnbudskapet och det finns ett starkt ekonomiskt motiv bakom den föreslagna utformningen. Koalitioner kommer inte vara möjliga och ett ideellt överläggande parlament kommer inte att utgöra beslutsfattandets säte. Val kommer att vara ett “vinnaren-tar-hem-allt”-spel, vars trofé är den förbehållna rätten att verkställa “femåriga utvecklingsplaner”. Presidenten föreställs som en super-verkställare modellerad efter en VD som kan utnämna icke-valda ministrar för att sköta en teknokratisk utvecklingsapparats departement. Mellan valen finns fem år av oförhindrad, snabb, effektiv och icke-överläggande verkställande. Projekten skulle alltså implementeras med lägre kostnader, och företagen inom AKP-nepotismens omloppsbana ackumulera snabbare inrikes liksom söka andelar på den globala marknaden likt pionjärerna för denna utvecklingsstat.

Detta obegränsade utvecklingsmaskineri skulle begränsa arenorna för socioekonomiskt överläggande och bestridande såväl som initiera konkurrens mellan inhemska företag genom att göra dem till utposter i en av presidenten styrd nationell ekonomi – det senare oroar de internationellt anknutna sektorerna inom kapitalistklassen. Oppositionella rättstvister kommer att bli ineffektiva givet partiets kontroll över domstolsväsendet. Läsaren minns att den starkaste utmaningen mot AKP kom till uttryck genom ekologiska intressen. Gezi Park-upproret, som motsatte sig att ett offentligt grönt utrymme i centrala Istanbul skulle demoleras till förmån för en privatägd shoppinggalleria, blev ett tillfälle att ge uttryck åt den växande ilskan över det oavbrutna övertagandet av gemensamma platser av byggnationsprojekt. Dessa projekt förstör inte bara grönområden utan bidrar också på ett drastiskt vis till partiets kapitalackumulation och förtätar den nepotistiska alliansen mellan partiets kapitalistister och Erdoğans partiapparat. Det föreslagna systemet är utformat för att i förebyggande syfte kväsa invändningar likt de kring Gezi Park, vilka ses som farliga irritationsmoment av både AKP och dess nepotistiska kapitalister. Vid sidan av Gezi-upproret har det förekommit många effektiva mobiliseringar i avsides städer mot guldbrytning, kraftverk och andra infrastrukturella projekt, vilka letts av småbönder som redan underkastats den avreglerade jordbruksekonomins ekonomiska tryck. I dessa mobiliseringar har miljömässiga bekymmer, försvar av jordbrukets självständighet och en politisk vägran inför oreglerad och nepotistisk kapitalackumulation ofta smält samman.

Trots domarkårens begränsade självständighet utgjorde regulativa funktioner såsom utvärderingar av miljömässig påverkan arenor för civilt motstånd mot kapitalistiska ackumulationsprojekt. Den nya regimen ser emellertid byråkratin, rätten och regleringen som enbart hinder för en snabbare utveckling, som institutionella irritationsmoment. Som ett svar på den globala kapitalistiska krisen föreskriver erdoğanismen allt snabbare och omfattande infrastrukturella investeringar såsom en gigantisk flygplats i Istanbul, utgrävandet av en parallell kanal jämte Bosporen, ett utvidgat motorvägsnät och byggandet av vatten-, värme- och kärnkraftverk över landet. En aktuell utveckling för att nå dessa mål är upprättandet av en ny offentlig fond utformad för att använda alla statsägda företag – Turkish Airlines inberäknade – som finansiell säkerhet för att bekosta megaprojekt i en tid av finansiell osäkerhet. Att öka takten innebär det totala införlivandet av offentliga institutioner under AKP:s utvecklingsprogram. Ingen tid för strejker, protester eller ekologiska frågor.

Det föreslagna systemet ger presidenten makt att utnämna och kontrollera så gott som alla icke-folkvalda statliga organ. Bland de mest kritiska förslagen finner vi avskaffandet av militärens självständighet, vilket är för omfattande att diskutera här. Man skulle dock i korthet kunna säga att det misslyckade kuppförsöket i juli 2016 inte har undersökts tillräckligt. I stället har det utspridda misstycket inför den misslyckade kuppen kanaliserats till den ovan nämnda myten – en stor motsättning mellan valmansnationen och det byråkratiska förmyndarskapet. Presidentens system marknadsförs som en borgenär för att interventioner av icke-folkvalda institutioner inte kommer att upprepas och att politisk och ekonomisk stabilitet äntligen kommer att upprättas en gång för alla. Myten suddar ut de kvalitativa skillnaderna mellan statens olika juridiska, regulativa, byråkratiska eller säkerhetsmässiga logiker och funktioner och framställer på ett vagt sätt deras totalitet som ett restriktivt förmyndarskap gentemot den nationalistiska frontens politiska solidaritet och viljan till utveckling. Det föreställda systemet är en utvecklingsmässig partistat som begränsar eller förbjuder en motstridig politik inom och utanför parlamentet men som inte desto mindre, åtminstone på pappret, kan styras av ett parti under fem år och därefter av ett annat.

Under inrikesministeriet har polisen sedan lång tid kommit att bli AKP:s inofficiella armé, en förmögen men oreglerad våldsmakt. Genom sin tvångsmakt deltar den aktivt i undertryckandet av den medborgerliga oppositionen, inklusive de småskaliga initiativ som sprider NEJ-flyers over landet. Längs den sydöstra fronten bidrar kringskärandet av arenor för civilt motstånd, fängslandet av hundratals civila politiker inklusive HDP:s viceordförande och det urskillningslösa anti-terroristvåldet I kurdiska städer till en återmilitarisering av den kurdiska frågan. Denna atmosfär kastar redan tvivel över den förestående omröstningens rättmätighet. Såväl det offentliga rummet som massmedierna är nästan helt stängda för oppositionell publicitet. Inte desto mindre förutspår opinionsundersökningarna ett jämnt lopp.

Och härnäst?

Trots att CHP och HDP är de huvudsakliga pelarna i NEJ-lägret så faller de ofta isär i fråga om program, prioriteringar och strategier. Dessutom inbegriper NEJ-lägret en inte obetydlig del av MHP; liberala talespersoner för den internationellt förankrade kapitalistklassen; socialister och kommunister utanför HDP såsom junirörelsen och Folkets turkiska kommunistparti (TKP) såväl som en kritisk minoritet från den islamistiska kretsen som förespråket en rättighetsbaserad reformagenda. Detta är en brokig skara som är eniga kring den föreslagna utformningens faror men som är oeniga kring en rad viktiga frågor. Oavsett om valresultatet blir ett NEJ eller ett JA är oppositionens brådskande uppgift att forma en enhetsfront mot den nationalistiska fronten genom att finna aldrig så små konvergenspunkter och artikulera ett rivaliserande reformförslag, givet att en återställande politik, vilket är den position som CHP ofta intar, är meningslös. Jag är av den åsikten att detta enbart är möjligt om vi kan komma överens om ett demokratiskt och socialistiskt program som kommer att förorda 1) ett politiskt-ekonomiskt program som är utformat för att knyta an till arbetarklassens vardagliga frustration över skuldsättning, levnadskostnader, arbetslöshet och anställningsosäkerhet; 2) ett program för medborgerliga rättigheter vilket skulle sikta in sig på jämlikhet mellan könen och våld mot kvinnor; 3) och uppfinna en decentraliserad förvaltningsmodell som tilltalar en bredare majoritet än vänstern men som utformats för att underlätta fredsförhandlingar vid den kurdiska fronten och garantera ett pluralistiskt samhällskontrakt.

Can Evren,
doktorand i kulturantropologi vid Duke University.
Översättning: Johannes Björk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *