”Mannen som vill få Frankrike på knäna”. Konservativa tidningen Le Figaro skräder inte i orden och låter sin tidning prydas av CGT-ordföranden (Frankrikes största fackföreningskonfederation) Philippe Martinez porträtt. Han som uppmanar till ”en generalisering av strejkerna över hela landet” för att stoppa Socialistpartiets försök att nedmontera arbetsrätten. Och kanske har högern en poäng. Förra veckan stod en femtedel av landets bensinstationer utan bensin, 19 kärnkraftverk har drabbats av arbetsnedläggelser och järnvägsarbetarna hotar med en obegränsad strejk från och med början av juni. Detsamma gäller hamnar, offentliga transportmedel och flygplanskontroller. Över hela landet blockeras knutpunkter.
Det är med ett brett stöd som protesterna växer igen. Nyligen fann en opinionsundersökning att 61 % av befolkningen ser Socialistpartiet som ansvariga för oroligheterna. En annan att 69 % är emot förslaget att ändra arbetslagstiftningen; intressant nog så har blockaderna starkt stöd också hos Front Nationals väljare (som i denna fråga är radikalare än dem som stödjer socialistpartiets).
Den nya kampvågen kommer i kölvattnet av att polisen har med större våldsamhet börjar upplösa folksamlingar och manifestationer. Rättsligt försvaras det med undantagstillståndet som råder sedan terroristattackerna. Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen aktiverat paragraf 49:3: ett kryphål i lagen som fråntar riksdagen beslutanderätt i frågan. Hoppet om att kunna få missnöjda socialister att stoppa förslaget är därmed borta. Med parlamentet åsidosatt och folket förbisett återstår det för regeringen och högern att behandla motståndet som en ordningsfråga.
Medan polisfacket höll en manifestation mot ”snuthat”, lanserades ett mediedrev mot fackföreningsrörelsen för att de skulle ta avstånd från ”radikaliserade” demonstranter. Taktiken är klassisk: utmåla protesterna som våldsamma och skapa därigenom en skiljelinje mellan de organisationer som ”sköter sig” och den brokigare massan. I praktiken innebär det att ungdomar, studenter och radikala fackklubbar ska hållas isär från den breda arbetarrörelsen. Detta blev övertydligt på första maj i Paris, då polisen helt enkelt in i demonstrationen och slog en kil mellan fackföreningarna och den yngre delen av demonstrationen som kom bakom. Attacken blev starten för timmar av konfrontationer.
Länge såg det ut som att protesterna höll på att tyna bort. De nationella aktionsdagarna med generalstrejker och demonstrationer som hållits ungefär varann vecka sedan lagförslaget presenterades drog allt färre deltagare. Samtidigt närmade sig terminen sitt slut, något som historiskt har tagit udden av studentrörelser. Förra veckan innebar en vändning. Nya strejker och blockader ger inte bara rörelsen ny kraft, det har för första gången slagit ut viktiga delar av ekonomin och orsakat landet stora ekonomiska förluster. Nu hotar man att störa stundande fotbolls-EM med att stänga ner transportnätet. Plötsligt är det regeringen som slåss mot klockan.
Rörelsen mot arbetslagen har visat sig kapabel att ständigt utvecklas. När lagförslaget presenterades i våras var gymnasiefacken och studentrörelsen först med att gå ut på gatorna. Storleken i demonstrationerna aktiverade fackföreningsrörelsen. En ny fas kunde urskiljas när torgockupationerna inleddes. Mest känt är Nuit Debout i Paris, som genom att iscensätta direkt demokratiska processer gjort praktik av kritiken mot den urholkade franska demokratin. Koncept spridit sig till hundratals franska städer och ut över landgränserna.
CGT manar nu till en generalisering av strejkerna. Tillsammans med studenter och gymnasieelever stoppar arbetare varucirkulationen. Diskussionerna har kommit att handla mer och mer om konvergensen mellan kamper, alltså hur de olika grupperna utifrån deras olika positioner och förmågor kan och bör förhålla sig till varandra. Förhoppningen är närvarande: generalstrejken, grève general, som övergår i en gemensam dröm, rêve général.
/ Gustav Ingman
Bild: Blockad av bensinstationer 26 maj.
Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.
→ Prenumerera nu