Franska studenter och fack i gemensam protest mot socialistpartiets nedmontering av arbetsrätten

Kravallpoliser tvingar en liggande ung man att resa sig, för att så fort han står på benen knocka honom till marken. Överfallet inträffade förra veckan under en demonstration mot förändringar i franska arbetsrätten. Filmen från händelsen, som i nuläget är en av de mest spridda på internet, skildrar en av många våldsamheter under protestdagen den 17 mars. Den ökända franska kravallpolisen, CRS, attackerade folksamlingar i Lyon, Marseille, Paris och Strasbourg. Tårgas användes och flera personer fördes till sjukhus.

Loi de travail” (arbetslagen), är en smällkaramell som omfattar mer än 30 lagändringar. Socialistregeringen menar att unga har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden; att ekonomin i stort har blivit för stel. Avundsjukt sneglar de mot Tyskland där stagnerade löner och osäkra anställningar har lagt grunden för stark tillväxt. Och den franska aristokratin, som genom historien alltid upplevt att just deras generation genomlever förfallet där Frankrike degraderas från världens bästa land till ett medelmåttigt, vill importera denna arbetsmarknadsstruktur.

Men medan etablissemanget har sina ängsliga traditioner gör folket bruk av andra. Under protestdagarna smyckas universitetslokaler med berg av soptunnor framför ingångarna – en klassisk gest för att signalera att lokalen är blockerad och arbetet nerlagt. Inte bara studenter och gymnasister är mobiliserade, den 17 mars genomfördes strejker bland annat i Paris tunnelbana. På eftermiddagen hölls demonstrationer över hela landet.

En majoritet av fransmännen säger sig tycka illa om arbetsministern EL Khomri, men vad är det regeringen föreslår? Osäkrare anställningar och sämre lönevillkor. Till exempel har Frankrike 35 timmars arbetsvecka, även om tjänstemän i praktiken arbetar mer. Utifrån föreslagna förändringar skulle 46-timmarsveckor tillåtas och övertidstimmar ge sämre betalt. Vidare måste företag idag rättfärdiga varför de vill sparka personal, ett krav som nu tas bort. Ett tak på hur mycket kompensation som kan betalas ut till den som avskedas instiftas ”istället”. Några ”mindre” ändringar rör rättigheten till 11 timmars vila under dygnets 24 timmar, rätten att slippa hastiga schemaändringar för visstidsanställda, rätten till ledighet vid naturkatastrofer och vid nära anhörigs sjukdom, rätten till medicinsk kontroll som obligatorium på alla arbetsplatser och så vidare. Var och en av dessa förändringar hade i sig skapat debatt, nu förhandlar Socialistpartiet med fackföreningarna och vilka som ska vara kvar.

Över en miljon namnunderskrifter har samlats in mot reformen. Fackföreningsrörelsen, universiteten och gymnasieelever driver kampanjen. Den sistnämnda gruppen är till skillnad från sitt svenska dito relativt välorganiserad och militant. Många av protesterna organiseras från gymnasiefacken.

Många av universiteten är också i rörelse. Den 24 mars rapporterades det att det hållits massmöten på över 30 högskolor, vardera med minst 100 deltagare. Nästa nationella protestdag blir den 31 mars och det är med sikte på denna som mycket av mobiliseringen för tillfället sker.

Flertalet fackförbund har gett med sig efter förhandlingar och i takt med att de mest kontroversiella delarna av förslagen har strukits. Bland annat slopades paritet som skulle tillåta minderåriga att arbeta upp till tio timmar långa arbetspass bort. Vidare har regeringen åtagit sig att försvåra osäkra anställningar genom att beskatta dem hårdare. Detta i utbyte mot att alla anställningar blir mer prekära. Kvar är dock förslaget att arbetsgivare ska kunna kringgå facket om de inte kommer överens genom att låta arbetarna själva genom rösta. Risken är så stor att arbetarna röstar mot sina fackombudsmän. Facket är i nuläget splittrat – delvis för att protesterna varit framgångsrika och åstadkommit förändringar.

Splittring märks också inom Socialistpartiet. Förslaget saknar stöd i parlamentsgruppen och det är oklart om regeringen kan driva igenom lagen med en vanlig omröstning. Frankrikes konstitution gör det dock möjligt för sittande regering att tvinga igenom förslag genom att ställa parlamentet inför ett dilemma: att låta lagen passera eller att avsätta sin egen regering. Om presidenten väljer att utnyttja detta kryphål, vilket är troligt, kan socialistpolitikerna endast stoppa förslaget till priset av ett nyval.

/ Amanda Andreason, Gustav Ingman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *