Den sociala strejken flyttade in på IKEA

Det senaste året har ett nytt europeiskt nätverk tagit form ur eurokrisens proteströrelser. Nätverket Transnational Social Strike Platform knyter samman sociala center, basfack och sociala aktiviströrelser – på senaste mötet i Berlin var det representanter från 15 olika europeiska länder som deltog. Den första mars hölls en gemensam aktionsdag på temat den transnationella sociala strejken.

I Stockholm återupplivade vi i Allt åt alla en demonstrationsform vi prövat lite grann förut: vi använde IKEA:s varuhus som färdiginredd kuliss för precis det vi ville angripa. IKEA ser ju inte bara ut som ett perfekt ställe att bosätta sig för den som vill (eller måste) bo kollektivt. De jobbar också själva rätt hårt med att få representera hela tanken om hem.

Vi hade inflyttningsfest och började festen med kollektiv pysselhörna där vi gjorde fina plakat som vi kunde bära runt i våra nyvunna vardagsrum och sovsalar. Några plakat beskrev IKEA:s enorma skatteflykt och vad den har för inverkan på ”hem”. Inte minst nya hem för människor som flyr sina tidigare, förstörda eller hotade hem. Ingen rimlig människa kan ju tro den om att europeiska resurser inte räcker till, men då diskursen inte varit nådig de senaste åren känns det på sin plats att vända på den. Om det är någon kostnad vi inte har råd med så är det storföretagens stölder från den gemensamma ekonomin. Bara under 2014 undanhöll IKEA 95 miljoner kronor från den svenska skattebasen. Deras skuld till det allmänna, sett över tre årtionden och alla nationer de är verksamma i, når fantasibelopp som är svåra att ta in. Men det är inte så svårt att fantisera om vad vi skulle kunna göra om de krävdes på dessa summor.

Vår pysselhörna drog till sig uppmärksamhet. Någon mellanchef med aspirerande anhang konfronterade oss. Gav sig in i debatten. Det var lite intressant. Vi var tydliga med att vår närvaro ju var i solidaritet med anställda på IKEA. Det senaste året har koncernen angripit anställda i Grekland, utnyttjat upplösta arbetslagar och kapat löner, motarbetat fackförbund och brutit avtal. Mellanchefen ville inte riktigt ta in den informationen, tänk om det inte stämde? Men framförallt menade han att sådant inte hör till IKEA:s ”kultur”. Detta mantra klingade vidare som svar på det mesta. Hur är det exempelvis med Kampradsägda IKANO? Som köper upp allmännyttan med lån från sin egen bank, renoverar med IKEA-inredning och skjuter upp hyror långt över hyresgästernas förmågor? Tillhör det företagskulturen att göra människor hemlösa efter ibland årtionden i ett hem?

Den sociala strejken kanske inte uppfattas som regelrätt strejk av många. En strejk ska väl vara kollektiv vägran att utföra arbetssysslor som därigenom får arbetsköparen ner på knäna, varifrån han till sist måste gå med på kollektivets krav. Men vad med alla som inte vet vem arbetsköparen är, om de är anställda över huvud taget eller om de ska få medborgarstatus och räknas in i nationens regelverk? Vad med alla vars verklighet är en blandning av alla dessa?

Flyttkaravanen inne i varuhuset sändes ut på en live-stream över hela Europa. På samma kanal kunde man se alla andra aktioner i den sociala strejkens tecken. I Rom en manifestation med papperslösa och i Berlin en guidad tur kring bostadskvarter som blivit tömda på låginkomsttagare.

Den 1 mars 2010 i Paris genomfördes ”24 hours without us” – ett försök till strejk utanför överenskommelserna, där migrantarbetares betydelse för de sociala funktioner vi tar för givet skulle synliggöras. En spegling av 60-talets feministiska strejker mot det dolda hemarbetet. Sedan dess har ett antal vänsterpolitiska rörelser runt Europa försökt upprätthålla datumet för att manifestera ett större socialt samröre mellan osynliga och synliga arbetere. Och mellan kollektiv som angriper exploateringskedjorna som rör sig över nationsgränserna. Samma gränser som blir mer och mer fysiska väggar för att hålla ute människor, blir mer och mer luftiga ventiler för stöldgods från människors arbete. Den transnationella sociala strejken, och 1 mars, är ett försök att kollektivt experimentera med strejkvapnet, över nationsgränserna, yrkesgränserna, kontraktsgränserna, genusgränserna och erfarenhetsgränserna.

/ Steven Cuzner, Allt åt alla Stockholm