Öcalan och kvinnans revolution

341113-8590c66bec9a4a81bc2085ffbfdec86c

I helgen släppte solidaritetsnätverket Rojavakommittéerna två pamfletter av Abdullah Öcalan, Kvinnans revolution och Demokratisk konfederalism. PKK-ledaren sitter fängslad i Turkiet sedan 90-talet och böckerna är det första av honom som ges ut på svenska. Oftast är det temat för Demokratisk konfederalism som diskuteras, eftersom de teorierna ligger till grund för organiseringen i framförallt Rojava. Den här texten däremot, kommer att fokusera på Kvinnans revolution.

Historiens roll

Det mest påfallande vid läsningen av Kvinnans revolution är historiens roll. Utifrån Mellanösterns historia tecknar Öcalan en historik över kvinnans underordning. Från ett matriarkalt samhälle, med en gåvokultur som hindrar den varuanhopning som ligger till grund för klassamhället, har kvinnan allt mer kommit att underordnas och förvisas från den offentliga sfären.

Kvinnan har enligt Öcalan en annan ställning i produktionen än mannen. Det kvinnliga arbetet, varav barnafödande verkar centralt, ses inte som reproduktivt och därmed analytiskt skiljt från  manligt kodat arbete (”koka kaffe du, så bygger jag lite här”). Snarare blir kvinnan urtypen för en producent. Hon är enligt Öcalan den första slaven och det första koloniala subjektet och det är i underordnandet av kvinnan som alla andra förtryck tar sin modell.

Patriarkatet å andra sidan uppstår i en allians mellan jägare med vapen, präster och äldre visa män. Yngre män insocialiseras av äldre och ett sorts broderskap uppstår, där makten över vapnen är central. Utan de yngre männens lojalitet, vore de äldre männen ingenting. Denna skildring är kännetecknande för Öcalans förhållningssätt till historien. Den är nämligen också en beskrivning av hur patriarkala strukturer uppstår och reproduceras idag. Igenkänningsfaktorn i den typen av insocialisering i manliga gemenskaper som utövar social och politisk kontroll är lika stor hos mig som läsare, som den måste vara hos den gamle gerillaledaren.

Det existerar ett sorts omedelbart sammanträffande mellan samhället idag och den historiska processen så som Öcalan beskriver den, och jag tror att det finns en poäng med det. Frågan jag ställer mig när jag läser hans historik är alltså lika mycket huruvida det gått till såhär, som huruvida det är såhär det går till.

Texten arbetar med en massa liknande sammanträffanden. Inte bara i den historiska exposén, utan även i mikro- och makropolitiska relationer.

Så betraktar Öcalan till exempel den patriarkala familjen som Mellanösterns största politiska problem. Han använder sig av begreppet ”total skilsmässa” för att illustrera det brott han menar att en rörelse för demokrati, frihet och jämlikhet måste göra med 5000 år av patriarkat och klasshierarkier. Och han ser den dominanta mannen som likställd med nationalstaten i ett resonemang som, trots ett naturaliserande av kvinnan som kategori, påminner om hur exempelvis Judith Butler resonerar kring relationen mellan den heterosexuella familjen och kapitalismen.[1]

Vidare ses det systematiska fråntagandet av kvinnors makt att bestämma och styra sig själva, i likhet med den marxistiska feministen Silvia Federicis analyser, som väsentligt för kapitalismens framväxt.[2] Demokratin och gemenskapen i byarna måste utraderas för att kapitalismen ska kunna uppstå. Förintandet av kvinnor och kvinnans makt över produktionen och det gemensamma är (från häxprocesserna fram till idag) en förutsättning för kapitalismen.

Öcalan påpekar dock att det inte finns något naturgivet i detta. Kvinnans underordning är social och inte biologisk. Något som däremot är biologiskt i hans resonemang, är kvinnans särställning i relation till produktionen. Kvinnan är produktiv och livgivande, till skillnad från den dominante mannen (nationalstaten, kapitalismen) som är en icke-produktiv samhällstumör.[3]

Lösningen på problemet

Precis som hos Valerie Solanas, som också bejakar essentialismen,[4] måste den dominante mannen dödas enligt Öcalan.[5] Maskuliniteten måste förintas och kvinnorna ta makten över den sociala rörelsen. Det är inte ett biologiskt förintande men maskuliniteten måste bort för att vi ska kunna få socialism. Så hur går det till?

Kvinnan blir bärare av det universella projektet för mänsklighetens frigörelse. I likhet med hur hon görs till sinnebild för den producerande verksamhet som präglar vår förståelse av det universellt mänskliga, görs det kvinnliga, koloniserade subjektet hos Öcalan till den som förverkligar de universella värdena frihet, demokrati och jämlikhet.

Den roll som arbetarklassen hade i tidigare befrielseprojekt måste plockas upp av systerskapet. Det handlar inte bara om att skapa en politisk rörelse som ska tillgodose kvinnors behov. Enligt Öcalan måste kvinnor också skapa oberoende separatistiska strukturer för självorganisering och självförsvar. Men för det måste feminismen övervinna de begränsningar som den västerländska demokratin satt upp. Även om han inte talar i de termerna, går det att förstå Öcalans förslag som en avkolonisering av det feministiska projektet. [6] I det behöver rörelsen följande: en starkt organiserad bas, att anknyta till andra militanta kvinnorörelser och sist men inte minst, fullt utveckla en egen filosofi som utgår från kunskapen om kvinnan, något som på kurdiska kallas för jineologî.

Öcalan menar att det etiska och estetiska är fundamentala delar av jinelogî. På grund av sina tungt vägande ansvarsuppgifter i livet, är kvinnor mer lyhörda och sensibla. Detta leder till att det estetiska perspektivet, som går ut på att göra livet vackrare, är ett existentiellt villkor för kvinnan. Men även till att kvinnan är mer etiskt ansvarstaganden än mannen. Allt detta gör henne mer lämpad att vara den intellektuella och aktivt handlande kraften bakom samhällets utveckling och möjligheter.

Ok. Stopp ett tag.

Ett perspektiv för sitt eget avskaffande

Jag stannar upp i min läsning. Tar ett kort på det partiet och skickar till en vän. Hon svara med ett skämt om Ellen Key,[7] varpå jag skriver: ”Det är en jävla berg och dalbana. Ibland är han helt klockren och typ postmodern och ibland är han 1800-tal”.

Men inte nog med det. Det är svårt att inte läsa detta om att kvinnor är etiskt ansvarstagande och har en känsla för skönhet som ett sätt på vilket kvinnor blir till i mäns blickar. Det är en naturalisering av könsskillnaderna som inte går att bortförklara med några typer av resonemang om närhet till produktionen. Vilket såklart lyfter frågan om hur vi kan och borde närma oss Öcalan. Jag skickar ett till mess till min vän. Det står: ”Vilket säger en del om de västerländska kategorier jag behöver för att förstå”.

För förståelse handlar om kategorisering. Jag vill till exempel med den här läsningen tillgängliggöra och placera in Öcalan i en rad tendenser inom politisk teori.

Men det är samtidigt en läsning och en förståelse utifrån västerländska kategorier och en västerländsk tanke om utveckling, som rimmar ganska illa med textens avsikt. Om Kvinnans revolution vill skriva in sig i projektet för kunskapens avkoloniserande, innebär inte en sådan läsning en typ av återkolonialisering? Det är en svår balansgång. Det är viktigt att ha perspektiv på oss själva. Varifrån vi kommer och var vi befinner oss när vi läser. Håller vi i en mobiltelefon? Ett vapen? Nattar vi ett barn?

Men detta måste göras utan att vi förnekar begränsningen i ett samhälle genomsyrat av underordning. Förutsättningarna för en sann läsning ligger alltid någon annanstans än i läsningen. Det är en fråga om villkor och maktrelationer i samhället i övrigt. Det är ytterst en fråga om vem som har vapnen. All annan förståelse är liberal.

Från den begränsade horisont han av naturliga skäl har i sin cell och sin manlighet, vill Öcalan initiera och stödja ett projekt för kvinnors självbestämmande och autonomi. Han använder sin formuleringsförmåga och sin position som äldre vis man för att ingjuta i en rörelse att kvinnans självbestämmande och frihet är viktigare än den nationella befrielsen.

Detta under de maktrelationer som råder just nu. Maktrelationer som också visar sig i Öcalans perspektiv när han talar om kvinnor. Men det viktiga i sammanhanget är textens bidrag till att lägga grunden för en värld som omöjliggör den typen av perspektiv.

Målet för Öcalans text om kvinnor går därför att läsa som en värld där Öcalans text om kvinnor – eller för den delen en text som den här – på sin höjd ska betraktas som historisk kuriosa, men knappast som kunskap eller jineologî. Vad gäller förutsättningarna för en sådan värld är Öcalan däremot helt rätt ute. Det behövs en starkt organiserad bas, det behövs vapen, och det behövs filosofi.

Jonas Hammarbäck

Fotnoter:

[1] Se exempelvis Merely Cultural, Butlers svar på Nancy Frasers text Beyond Retribution, i http://newleftreview.org/I/227/judith-butler-merely-cultural

[2] Se Silvia Federicis genomgång av relationen mellan kvinnors underordning och kapitalismens uppkomst, i Caliban and the Witch: Women, The body and Primivitve Accumulation

[3] Hos de franska filosoferna Gilles Deleuze & Felix Guattari finns ett resonemang om produktion som ett grundläggande villkor för livet i sig. Det som det handlar om att förstå, är hur icke-produktiva, parasitära instanser kan ta makten. Även om de inte talar om det i termer av kön, finns det en likhet mellan det och hur Öcalan resonerar, se exempelvis avsnitt ett i Gilles Deleuze & Felix Guattari, Anti-Oedipus.

[4] Essentialism är idén om att det finns en ursprunglig essens, i det här fallet könet, som bestämmer andra egenskaper.

[5] Valerie Solanas menar i sin text SCUM manifestet att det enda sättet för ett kommunistiskt samhälle att uppstå är om det manliga könet förintas biologiskt.

[6] Som till exempel den bolivianska sociala rörelsen Feminismo Communitario talar om.

[7] Essentialistisk feminist från 1800-talet med ett brinnande intresse för att utbilda bort samhällsproblem.

2 kommentarer på “Öcalan och kvinnans revolution

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *