Vårt 80-tal: Konservativ Ungdom på Blasieholmen (KUB)

Ibland var det för långt mellan Vansinnesdemonstrationerna. Vi ville göra nåt kul igen och samtidigt passa på att ge en känga åt den hopplösa bostadspolitiken i Stockholm.

Bakom Grand Hotel på Blasieholmen stod sedan flera år ett hus tomt. Precis runt hörnet från Wallmans Salonger och ett perfekt bostadshus, men i ett bedrövligt skick efter mer eller mindre medvetet försummande från ägarens sida. Här skulle vi kunna göra en grej. Men inte ännu en symbolisk ockupation som avbryts efter ett par timmar. Låt själva aktionen bli målet, tänkte vi. En logga fixades till, flygblad i moderatblått trycktes upp med våra politiska fordringar: kontorisera innerstaden, sluta dalta med de bostadslösa, ett kontor mer – ett problem mindre.

Vi skulle bryta oss in under natten och på morgonen därefter, uppstylade i kostym och med välorganiserat kontor, hålla en presskonferens inne i huset. Kattis och jag valdes ut att bryta oss in för att sedan kunna släppa in resten av den konservativa ungdomen. Vi gick till frisören, lånade ihop lite snygga kläder (ljusa chinos, seglarkofta, rosa skjorta, en Rolexkopia från några förortsslynglar respektive halvlång kjol, lite mer vågad version av knytblus, lätt sommarjacka och lite överdimensionerade örhängen). Innanför kavajen bar jag en bultsax, modell stor. För att kolla att vi skulle smälta in i miljön tog vi en taxi från söders höjder, steg ut framför Grand Hotel och möttes av ett folkhav omringade av en drös snutar – Eurythmics hade tagit in på hotellet. Ingen tid att förlora. Vi steg ur taxin och med vår nyvunna säkerhet (kläderna gör ockupanten), gled vi förbi folkmassan, nickade igenkännande till dörrvakten, satte oss på Verandan och beställde varsin öl. Vi passade uppenbarligen väldigt bra in i miljön.

Framåt midnatt kände vi att det var dags att slita oss från den fina världen och ta itu med vårt egentliga arbete. Utanför hotellet hade de flesta fansen försvunnit och vi hälsades välkomna åter av dörrvakten, innan vi gled runt hörnet med armarna om varandra som vilket normalt östermalmspar som helst, på väg hem efter en trevlig kväll på stamhaket. Framme vid huset ställde vi oss i porten, jag tog fram bultsaxen och klippte upp låset. Plötsligt hände allt väldigt fort: ett skärande alarm bröt tystnaden samtidigt som en Securitas-bil gled upp bredvid oss. Vi hade väl båda sett tillräckligt många filmer för att veta vad som förväntades av oss i en sån situation. Vi började kramas och se ut som vi hade helt andra intentioner än kriminella.

Securitasvakten vevade ner fönstret och harklade sig:

Ursäkta om jag stör, men vi har precis fått ett larm från den här adressen.” Våra hjärtan klappade och vi försökte gömma bultsaxen bakom oss, men vi insåg att det redan var kört.

Har ni sett några misstänkta personer som smyger omkring här?“ 

Nej, vi har bara ögon för varandra.“ 

Ha-ha, jag kan se det. Nåja, vi får väl kolla runt huset då. Ha en trevlig kväll.“

Det blev ingen presskonferens, vi gick tillbaka upp mot söder, drack en öl på nåt av våra ställen (Hur faaan ser ni ut?) och satte upp aktionen som ett lyckat socialt experiment. Men kul var det.

/ Mattias Kåks

Se utställningen Vårt 80-tal, om Stockholms husockupationer och anarkopunkare 1985-1989 på gamla HiFi klubben på S:t Paulsgatan 2 i Stockholm.

https://www.facebook.com/events/909379319137397/

Nya numret av Brand innehåller en greatest hits från Brand 1985-1989. Läs Brandtalet här:

https://tidningenbrand.se/brand/nummer-3-2015-greatest-hits-1986-89/

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *