Under 16 dagar i maj förvandlade studenter parkytan mellan Domkyrkan och Kungahuset i Lund, två av stadens mest ikoniska byggnader, till en kontinuerlig protest mot folkmordet i Gaza, med plats för workshops, föreläsningar och demonstrationer.  “En utopisk plats”,  beskrev Lundastudenten Thea tältlägret, ett läger snabbt fick uppmärksamhet inte bara i Sverige utan även i stora delar av världen. Lundaaktivisterna hade rest lägret i parken Lundagård, mitt i rektorns blickfång, utanför rektorsadministrations fönster.

Palestinagård, där hundratals studenter deltog och nära hundra tält var placerade, drog omedelbart till sig polisens intresse. Under dagarna patrullerade uniformerad personal lägret mer eller mindre kontinuerligt samtidigt som civilklädda spanare rörde sig i området. Under nätterna väcktes studenterna ofta av polisbilar som i den mörka parken slog på sina sirener, som en form av trakasserier, berättar Thea. 

Studenterna hade en omfattande dialog med polismyndigheten och universitetsledningen. Men dialogen var förvirrad. Inga klara besked kunde ges om huruvida demonstranterna bröt mot några lagar eller förordningar genom att befinna sig på platsen. Fallet gjordes än mer komplicerad utifrån det faktum att markägaren, Statens fastighetsverk, inte uttryckte några konkreta önskemål om att vräka de propalestinska aktivisterna.
 

Gryningsräden

Klockan 05.30, när de flesta låg och sov och sommargryningens dagg täckte gräsmattorna i Palestinagård, väcktes studenterna av polisens megafoner. ”Den utopiska platsen” höll på att bli inringad av uppskattningsvis ett hundratal poliser och ett tiotal kravallbussar. Insatsen hade i största hemlighet kommenderats in från hela Sverige, men en ökad polisnärvaro i Lund dagarna före räden gav en indikation på vad som var på väg. Polisen hade via sina dialogkontakter, som dagligen samtalade med studenterna, lovat att ett eventuellt krav på utrymning skulle lämnas i god tid. ”I stället blev vi utsatta för en gryningsräd”, kommenterade en av studenterna jag har talat med. Jag anlände till platsen 05.45 samtidigt som de sista avspärrningsbanden sattes upp. 

Många av de cirka 60 aktivister, de flesta studenter vid Lunds universitet som under natten sovit i lägret, vittnade om chock och förvirring. ”Polisen gav i högtalarna oss 30 minuter att packa ihop våra saker och lämna platsen”, berättade Fredrik, en av de tältande studenterna. ”Men det fanns inga möjligheter att göra detta på den tid de gav oss”, fortsatte han. När Fredrik gjorde sitt bästa för att vakna upp och samla ihop sina saker för att kunna ta sig ifrån platsen kom meddelandet att tidsfristen var ute. ”Du är gripen, misstänkt för ohörsamhet mot ordningsmakt”, ropade en polisman. Fredrik som hade satt på sig sin cykelhjälm, i färd att hämta sin cykel för att kunna lämna platsen, satte sig i stället i armkrok med sina kamrater som valt, inte kunnat eller inte hunnit lämna Palestinagård. Thea berättade för mig att hon hade öronproppar i och sovit sig igenom polisens kommenderingsorder. Trots det greps hon för att inte lyckats hörsamma polisens kommenderingsbefallning. Av de tjugotalet gripna som jag intervjuat berättade nästan samtliga om en stressande och yrvaken förvirring på morgonen. Det var svårt att veta vad polisen ville och orderna var dessutom motstridiga. Studenten Mimmi, som ville gå därifrån, berättade att hon av en ordningspolis blev meddelad att hon var förbjuden att lämna området samtidigt som kommenderingsledaren ropade ut order om att samtliga skulle ge sig därifrån. Hur hon än gjorde skulle det bli fel.

Med vid gryningsräden deltog också ett antal civilklädda utredande kriminalpoliser. Enligt nya regler om snabbspår i rättsprocesserna var tanken att förhör skulle hållas på plats med syfte att få fram erkännanden och påskyndade rättegångsdatum. De studenter och aktivister som omgående kunde identifieras fick direkt på plats reda på när och var de skulle infinna sig i rätten, om de inte erkände direkt. Då fick man istället böterna direkt utskrivna, utan att bli kallad till rätten. Det absoluta flertalet av de frihetsberövade valde dock att varken tala i förhör eller ens uppge sina namn och än mindre erkänna brott. ”Vi hade all rätt att vara där”, berättar en av de gripna, Emma, för mig. Polisen fattade därpå beslutet om att de som inte samarbetade skulle gripas. Antalet gripna blev så stort att det inte fanns lediga celler tillgängliga. De gripna placerades i stället i duggregnet på det daggiga gräset i Lundagård. Flera av de gripna uppger att de började frysa när de våta spenderade timmar sittandes på den blöta marken, samtidigt som polisen försökte skaka fram lediga arrestceller. 

Trots att de gripna endast gjorde passivt motstånd, vilket bekräftades av polisens insatsledares PM från händelsen, som blev offentligt under rättegångarna, vittnade många om att polisens metoder var desto våldsammare. Under mina intervjuer framstod ett tydligt mönster: de gripna som råkade värst ut hade alla hade någon form av invandrarbakgrund. En av studenterna, André, berättar hur polisen under gripandet drog i hans palestinasjal för att framkalla kvävningskänslor. André vittnar om hur han blev belagd med handfängsel som satt åt så hårt att han började blöda runt handlederna. Märkena syntes fortfarande tydligt när jag cirka en vecka efter insatsen genomförde intervjun. Flera berättade om att polisen var så våldsam att det framkallade dödsångest.

Flaskkastningen som inte ägde rum

Vittnen berättade om hur poliser vred om gripnas fingrar, i syfte att inte bara framkalla obehag, utan ren smärta, hos de som fördes bort. André, som till polisen uppgav sitt namn, blev släppt redan efter ett inledande förhör i Lundagård. Där trodde han att det hela skulle vara slut. Men när André, precis efter att han letts iväg utanför det avspärrade området, tände en cigarett gjorde en grupp civilklädda poliser en rusning. Jag stod i närheten och bevittnade händelsen och varken jag eller andra vittnen som jag talat med förstod vad som provocerat polisen. Vi kunde endast se en batongchock mot studenter som ropade slagord eller nyfiket filmade polisinsatsen. 

André höll sin mobiltelefon med den ena handen, samtidigt som han i den andra försökte hålla om sin kompis. En civilklädd polisman kopplade, vilket syns på mobilfilmer, ett stryptag med sin batong runt Andrés hals. Filmen är otäck. ”Jag hade ingen aning om att de var poliser”, berättade André. ”De behandlade mig på ett väldigt våldsamt sätt. Mina armar var fyllda med blåmärken efter det där. De tog tag i mig väldigt hårt, de böjde min tumme på ett brutalt sätt så att jag skulle släppa mobilen som inte ens var i gång”, fortsätter han. Våldet var så allvarligt att Andrés axel drogs ur led. Händelsen, som fick stor spridning i sociala medier, ledde till att polisen anmälde sig själva. Åklagare lade senare ner utredningen med motiveringen att stryptaget, som togs med batong, var helt enligt reglerna. 

Senare försvarade polisen våldet med att aktivister skulle ha kastat flaskor mot en ambulans och en anmälan om blåljussabotage upprättades. Uppgiften, som fick stor spridning i media via polisens presstjänst, visade sig vara osann. Den skulle rent utav kunna beskrivas som en lögn. Ambulansen hade kallats till platsen för att ta hand om en student som skadat sig i huvudet under polischocken. Den fanns inte på plats före. Några flaskor hade heller aldrig kastats, bekräftar ambulansens driftschef när jag redan under eftermiddagen ringer för att kontrollera polisuppgiften. Någon timme senare tog polisen själva tillbaka uppgiften men då var det för sent. Under kvällen spreds den påhittade berättelsen om kastade flaskor och en angripen ambulans av utbildningsminister Mats Persson i såväl SVT som TV4. Den verkliga händelsen med skadade studenter blev däremot aldrig någon nyhet. 

Den som ringde ambulansen var själv utbildad akutsjukvårdare, med en tydligt utmärkt väst som indikerade att hon agerade som vårdpersonal. När jag några dagar efter polisinsatsen talade med henne visade hon upp stora blåmärken. Hon blev slagen av polis när hon filmade våldsanvändningen. När jag intervjuade henne var hon fortfarande markant omskakad. 

Efter polisangreppet fördes en skadad och omskakad André, som precis hade släppts, tillbaka till skaran av gripna som nu skulle köras till arrester i Lund, Malmö, Ystad och Helsingborg.

Nedkylning som metod

Under mina intervjuer framkom samstämmiga vittnesmål om att polisen, som ett sätt att pressa de gripna att uppge sina namn och delta i förhör, begått rena övergrepp. Flera gripna vittnar om hur cellerna de placerades i var iskalla. André berättar att ”de hade AC:n i gång så att vi skulle frysa och det var verkligen jättekallt”. Fredrik, studenten med cykelhjälmen, berättade att ”det var så kallt att jag fick lägga mig under plastmadrassen på arrestgolvet för att få skydd från kylan”. ”De hade satt luftkonditioneringen på full effekt och det sprutade ut kalluft”, vittnade ytterligare en av de gripna, Tom. Han hade gripits trots att polisen inledningsvis hade låtit honom gå runt bland de frihetsberövade i egenskap av sjukvårdare. Flera av de gripna studenterna berättade att cellerna var så kalla att de var övertygade om att de skulle bli sjuka. ”Det var max 10 grader i cellen”, berättar studenten Martin när jag talade med honom några dagar efter insatsen. 

Martin berättade skärrat om att han i cellen bett om sin antidepressiva medicin som han är förskriven att ta varje dag. I stället beslutade polisen att klä av honom helt naken i den iskalla cellen, som beskrevs som oerhört smutsig, med synlig och illaluktande avföring på väggen. ”Vår bedömning är att du är självmordsbenägen”, förklarade ett polisbefäl för Martin som motivation för sitt beslut. I cellen hördes suset av ventilationssystemet som pumpade ut kalluft, berättade Martin. Trots kylan lyckades Martin somna, men han väcktes av en polis som kom in i cellen. ”Om du inte vill tala kan jag erbjuda smärtstimulans”, hotade polisen samtidigt han gestikulerade om hur han kunde trycka in tummarna i Martin. 

De flesta jag intervjuade berättade att de blev fråntagna sina tjocktröjor och nekade filtar efter att de klagat på den kraftiga kylan. Klara, som var ytterligare en av studenterna som placerats i en kall cell, berättade hur polisen reagerade över kylan. ”Jag ber om ursäkt för att det är så kallt. Jag fryser trots att jag har jacka på mig”, uttryckte en poliskvinna förvånat för Klara när hon hämtades till förhör. Ytterligare ett par av de gripna studenterna berättade om förnedrande behandling i form av avklädnad. Thea berättade om hur hon tvingades klä av sig naken framför manliga poliser under visitationen. När hon tog upp händelsen under sin rättegång beklagade även åklagaren det inträffade. 

Flera gripna har vittnat om att polisens attityd förändrades omedelbart efter att de gått med på att uppge sina namn och delta i förhör. I väntan på förhör blev de erbjudna såväl filtar som varm mat, som de tidigare förvägrats. ”Det var uppenbart vad syftet med kylan var”, berättade Tom. Det användes som ett påtryckningsmedel för att bryta ner motståndskraften och få de gripna att tala. Även Martin berättade att han är övertygad om att kylan användes för att bryta ner de gripna.

Ohörsamhet mot ordningsmakt

De här vittnesmålen är tagna från intervjuer som jag genomfört med ett tjugotal gripna aktivister. Jag har i anslutning till intervjuerna kommit i kontakt med personer, både tidigare intagna och personal, som vittnat om att i synnerhet användning av kyla är vanligt förekommande som påtryckningsmedel i svenska arrester och häkten. Metoden är olaglig och kan beskrivas som en form av misshandel, men den är mycket svår att bevisa. När texten skrivs är rättsprocesserna mot över 40 studenter och aktivister i full gång. Över 20 rättegångar har redan hunnit avslutas och samtliga tingsrättsdomar, i skrivande stund 17 stycken som närmast framstår som kopior av varandra, har lett till 30 dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakt. Det är det lägsta straffet som går att döma ut i svensk domstol, men processen som ledde fram hit har varit omfattande och våldsam.