Illustration: Kristina Malla

Text: Roya Hakimnia

Coronautbrottet och hanteringen av detsamma har kantats av kapitalintressen, ojämlikhet och korruption. Roya Hakimnia skriver om det politiska i viruset och ger en bild av hur en vänsterns pandemipolitik skulle kunna se ut.

220 procents överdödlighet. Så hög har den varit under våren för personer mellan 40-64 år som är födda i Somalia, Syrien och Irak. För personer födda i Sverige, EU och Nordamerika fanns, i den åldersgruppen, ingen överdödlighet alls – tvärtom hamnade siffran på minus en procent, enligt en studie i Läkartidningen.

Trots detta har jag inte sett Folkhälsomyndigheten benämna ojämlikheten som ett misslyckande. Företrädare för den svenska strategin, som Johan Giesecke, före detta statsepidemiolog, har i stället skyllt på de invandrade själva: flergenerationsboenden, kulturskillnader och språksvårigheter.

Men jämsides döden på våra äldreboenden är den rasifierade covid-ojämlikheten utan tvekan det andra stora misslyckandet för den svenska coronastrategin. Den groteska ojämlikheten måste få oss i vänstern att ställa oss frågan: hade vi kunnat göra något annorlunda?

Jag tror det. Vi i vänstern har varit bra på att kritisera privatiseringar inom sjukvården och äldreboenden samt att kritisera regeringens krispaket som räddar företag men inte skyddar arbetare. Men utöver det menar jag att vi också behöver en tydlig vänster-pandemi­politik. Pandemin är långt ifrån över. Vår brutna relation till naturen, driven av kapitalismens profithunger, skapar såväl klimatförändringar som nya infektionssjukdomar som väntar bakom hörnet. Nu kvarstår också jakten efter vaccin och där måste vänstern kräva en solidarisk global distribution.

Denna artikel lyfter fram det politiska i virusets uppkomst samt det politiska i Folkhälsomyndigheten och regeringens coronastrategi. Den kritiserar även enkla dikotomier mellan vetenskap/natur och politik.

Jag argumenterar för att vänstern behöver en pandemipolitik som sammankopplar människors och djurs hälsa, tillsammans med ekologin. Kampen mot pandemier går hand i hand med kampen mot klimatförändringarna. Förändringen kommer dock inte att komma från myndigheter eller en socialliberal regering utan från rörelser underifrån.

Det politiska viruset
Pandemier är långt ifrån naturliga. Världsnaturfonden och FN slår fast att vår degradering av naturen och sammanförandet av människan med det vilda, är orsaken till deras uppkomst. Anledningarna står att finna i ohållbart jordbruk och matproduktion, i skogsskövling och i industrialiserad djurhållning. Vidare bidrar efterfrågan på vilda djur, som drivs å ena sidan av rika människors konsumtion och å andra sidan av fattiga, hungriga människor som inte hittar andra proteinkällor. Enligt FN är covid-19 bara ett i raden av flera antropogena virus. Andra nyliga exempel är Ebola, MERS, West Nile-feber och Rift Valley-feber. Två miljoner människor dör varje år på grund av försummade infektionssjukdomar. Antalet zoonotiska sjukdomar ökar i hela världen.

FN förespråkar synsättet ”One Health”, som studerar kopplingen mellan hälsan hos människor, djur och ekologi. Men perspektivet saknar något. ”One Health” menar att det är ”mänskligheten” som orsakar ohälsan genom ovannämnda naturförändringar, men säger inget om maktintressen. Perspektivet är dessutom företagsvänligt och påpekar hur ”lönsamt” det är att ta hand om naturen. Följaktligen är flertalet företag positivt inställda till just ”One Health”, och bekostar inte sällan forskning på området.

Den marxistiska evolutionsbiologen Rob Wallace lyfter, tillsammans med ett antal kollegor, därför fram det alternativa perspektivet ”Structural One Health”. De menar att vi måste gå till roten av problemen, genom att studera den ekonomiska geografin bakom uppkomsten av nya infektionssjukdomar. Vi måste studera ägandet. Vilka intressen driver människor allt närmare det vilda?

Rob Wallace visar hur det bakom nästintill varje nyuppkommen infektionssjukdom finns jakt efter vinster. Vartenda influensavirus som är potentiellt farligt för människan har uppstått inom industriell höns- och boskapsuppfödning där de tätpackade djuren skapar perfekta miljöer för virus och bakterier. Eftersom dessa djur bara är till för att slaktas har de kort livslängd, vilket selekterar fram de mest robusta virusen. Dessutom är djuren dopade på antibiotika vilket föder fram antibiotikaresistens som även gör de bakteriesjukdomar som sprids svåra att bekämpa. Vidare har vartenda utbrott av ebolaepidemier föregåtts av förändringar drivna av just profitintressen: skogsavverkning, gruvdrift och lantbruk. Även bakom uppkomsten av HIV, via apviruset SIV, finns jakten efter rikedomar. Sjukdomarna uppstår således inte ”där borta” hos viltätande ”afrikaner” och ”kineser” utan är inbäddade i en global kapitalistisk geografi, där centrum är Hongkong, London och New York.

Om vi ska kalla denna utveckling för ”människoorsakad” måste vi också tala om vilken klass människor som orsakar detta – nämligen kapitalisterna.

Vi som vänster måste alltså gå ett steg längre än FN. Att förhindra pandemier innebär att göra upp med köttkonsumtion och profitdriven miljöförstörelse i grunden. Matproduktionen måste bli ekologisk. Detta är politik som överensstämmer med det som krävs för att bekämpa klimatförändringarna: köttkonsumtion och skogsskövling orsakar ju stora utsläpp av växthusgaser. Dessutom drivs både klimatförändringarna och pandemier på av ett globalt flygresande som utförs av de rika. Klimatförändringar och pandemier bekämpas bäst tillsammans.

Detta leder oss vidare till nästa avsnitt med frågan: om uppkomsten av pandemier är så politisk i sin natur, kan folk­hälsostrategin då vara opolitisk och enbart vetenskaplig?

Vetenskap vs. politik
”Smittan ska inte spridas, ekonomin ska fungera, sjukvården ska ha sina resurser, men den medicinska biten – där tror jag att vi gör klokast i att lyssna på de experter vi har.”
– Jonas Sjöstedt (V) i Rapport, 25/3.

Under våren har tilltron till den objektiva vetenskapen varit stark. Vetenskap har placerats i motsats till politik. Det är helt förståeligt att vänstern i dessa fake news- och klimatförnekelsetider vill lyfta fram vetenskapen och experterna. Men det får inte göra att vi förlorar en kritisk vetenskapssyn och missar att se när experter agerar i enlighet med nyliberalismens intressen eller påverkas av korruption.

En viktig aspekt är att försvara försiktighetsprincipen, särskilt i en fråga som rör liv och död. Fortfarande cirka ett halvår in i pandemin tvistar forskare om hur viruset sprids, i hur stor grad det är luftburet och de asymptomatiskas bidrag till spridningen. Vi vet inte riktigt hur immunitet skapas och hur länge den varar. Framförallt vet vi ingenting om framtiden: kommer det en andra våg? Vilka är långtidskonsekvenserna för de som har haft covid-19? Vetenskap innehåller alltid i sitt tidiga skede en stor dos osäkerhet, och därför bör man agera i enlighet med vad som gör minst skada. Ensidiga krav på evidens kan därför, paradoxalt nog, orsaka mer skada än nytta.

Se till exempel frågan om munskydd. Vårdpersonal har hela tiden kämpat för att få använda dem tillsammans med visir, men Folkhälsomyndigheten har fram tills nyligen hävdat att det ”saknas evidens” för att det verkligen behövs. Men att det inte finns bevis för att något fungerar eller behövs, betyder inte per automatik att det finns bevis för att något inte fungerar eller behövs.

Vissa saker går inte att mäta – till exempel vårdarbetarnas rätt att få känna sig trygga i sitt arbete. Eller det faktum att en hårdare nedstängning av samhället hade vunnit oss tid för att ta fram mer skyddsmaterial och resurser för testning, något som bland annat tidigare statsepidemiolog Annika Linde påpekar i en intervju i Dagens Nyheter 19/5.

En annan viktig del av att ha en kritisk vetenskapssyn, är att problematisera den enkla dikotomin mellan vetenskap och politik. I verkligheten går dessa in i varandra. Se till exempel Folkhälso­myndighetens (FHM) egna rapporter. Huvudargumentet, vid sidan om den om evidensen, mot generell rekommendation av användning av munskydd och/eller visir, i vården, är att det råder materialbrist på dessa. Argument som talar för användning å andra sidan, är att äldre är en utsatt grupp, varför även åtgärder med tveksam effekt kan övervägas (se till exempel rapporten som handlar om att minska risken för smittspridning av covid-19 från personal till äldre omsorgstagare och patienter, hittas på FHM:s hemsida).

Politik och vetenskap har hela tiden gått hand i hand när Folkhälsomyndigheten har kommit med sina riktlinjer, och FHM:s riktlinjer har i stort sett, medvetet eller omedvetet, sammanfallit med företagens och arbetsgivarnas krav: att inte stänga ner för mycket och att nedtona krav om skyddsutrustning. Ni kanske minns hur arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) utövade påtryckningar på Arbetsmiljöverket som i sin tur valde att gå efter Folkhälsomyndighetens riktlinjer att munskydd under visir bara behövdes vid risk för ”stänk”. Folkhälsomyndigheten har nu ändrat sina riktlinjer och likaså Arbetsmiljöverket, bägge skydd ska användas. Hur många liv som hade kunnat räddas med lite mer försiktighet från början kan vi bara spekulera kring. Men bara det att frågan kan ställas, visar på att vi inte har varit tillräckligt försiktiga. Bristen på vårdpersonal och sjukvårdsresurser har också avgjort att vi inte testat och smittspårat från början, något FHM varit ärliga med, vilket förstås går tillbaka på åratal av nedrustning av sjukvården.

Vidare har det funnits tydliga spår av korruption i Folkhälsomyndighetens korridorer. Den förra statsepidemiologen Johan Giesecke har tagit emot miljonbelopp från myndigheten samtidigt som han har fått recensera deras strategi. Hans fru Kajsa Giesecke äger andningssjukhuset Remeokliniken, vilken har varit med och startat upp fältsjukhuset i Älvsjö som skulle ta emot covidsjuka.

Vägen till vetenskap kantas av politik, korruption och makt. För att försvara vetenskapen måste vi alltid identifiera och kritisera de senare inslagen.

En vänsterns pandemipolitik
Dikotomier mellan vetenskap och politik riskerar att göra oss passiva. De gör pandemier till en fråga om enbart biologi och bekämpandet till en fråga för medicinska experter. Detta i en stund då vi behöver vetenskaplig bredd och folkliga rörelser som mest.

Vänstern har som sagt varit bra på att kritisera privatiseringar, osäkra anställningar och döden på våra äldreboenden, men det vore en stor otjänst gentemot vetenskapen om vi inte ser det politiska i spelet bakom FHM:s strategi och kritiserar även detta. En annan risk är förstås att vänstern gör sig mindre relevant i de mest drabbade gruppernas ögon, inte minst den rasifierade arbetarklassen.

Vänstern borde alltså också utveckla en särskild pandemipolitik vid sidan av den ekonomiska politiken. En sådan innebär inte per definition stängda grundskolor, totalkarantän och polisstat. Tvärtom. Den hade kunnat innebära att man stänger ner onödiga verksamheter som pubar och shoppingcenter, samtidigt som man ger de anställda full lön. Detta skulle inte minst rädda riskgrupper som arbetar i kontaktnära yrken utan möjlighet att arbeta hemifrån. Stopp för alkoholförsäljning för att minska våld mot barn och kvinnor. Med kollektiva lösningar hade man kunnat hjälpa de som, på grund av till exempel trångboddhet, inte kan distansera sig. Man skulle kunna fylla de tomma hotellen med patienter som behöver isolera sig. Dela ut mat till de sjuka. Masstesta och smittspåra i tidigt skede. Erbjuda munskydd åt alla. Ta över produktionen av vaccin och läkemedel i offentlig ägo och kräva solidarisk fördelning av vacciner.

Hur många fler liv en mer offensiv strategi hade kunnat rädda går förstås inte att veta. Men med cirka 22 gånger större dödlighet i covid-19 än grannlandet Norge, så bör vi vara ödmjuka nog att tänka kritiskt kring den svenska pandemistrategin. Covid-19 kan återkomma med kraft i Sverige, och dessutom varnar FN för att nya pandemier väntar runt hörnet.

Från början till slut påverkar kapitalismen både uppkomst och hantering av pandemier. Det är ett system som föder katastrofer, samtidigt som det saknar möjlighet att lösa dem. Vi kan inte längre blunda för det som klimatförändringarna och pandemin tvingar oss att se: människan, djuren och ekologin hör ihop. Den eviga jakten efter profit skapar en reva mellan människa och natur. Den skapar såväl ohälsa som klimatförändringar. Vi måste använda vetenskapen för att driva fram en politik som räddar liv. Vetenskap ska göra oss aktiva, inte passiva.

Roya Hakimnia arbetar som läkare på Rinkeby vårdcentral som har haft många covid-19-patienter under våren.

Ordförklaringar:

Dikotomi: Uppdelning, motsättning

Antropogena: Människoorsakade

Zoonotiska sjukdomar: Sjukdomar som sprids från djur till människor

Asymptomatiska: Personer som är sjuka men som saknar sjukdomssymptom

Evidens: Vetenskapliga bevis

Läs och lyssningstips:
Rob Wallace: Big Farms Make Big Flu: Dispatches on Infectious Disease, Agribusiness, and the Nature of Science

Mike Davis: Ett monster vid vår dörr: Fågelinfluensa som globalt hot

Frank M. Snowden: Epidemics and Society: From the Black Death to the Present

FN-rapporten Preventing the next pandemic: Zoonotic diseases and how to break the chain of transmission

WWF-rapporten COVID-19: Urgent call to protect people and nature

Jacobin Magazine, nummer 37, ”Pandemic Politics”

Brands podd Apans Anatomi, avsnittet om ”Coronakapitalismen”

Flammans Karantänpodd med Andreas Malm