Arbetsförmedlingen förmedlar inga arbeten. Sedan sossarna gjorde upp med MP, L och C i det så kallade januariavtalet 2019 sköts all den verksamhet som vi tidigare förknippat med myndighetens ångestladdade kontor av så kallade fristående aktörer. Det är deras uppgift att rusta arbetssökande för arbetslivet och matcha dem mot lediga positioner på arbetsmarknaden. I skrivande stund finns 146 privata utförare av tjänsten Rusta och Matcha i Göteborg. Siffran fluktuerar från månad till månad eftersom lycksökare går i konkurs och nya ivriga entreprenörer startar upp. Marknaden har kritiserats för att dra till sig oseriösa, och i somliga fall rent kriminella, företagare som vill göra snabba pengar på det faktum att det råder hög arbetslöshet. Egentligen får man bara rustas och matchas av samma företag i sex månader, men jag träffar personer som är inne på sitt sjätte år hos samma utförare i de meningslösa inspirationsföreläsningarnas limbo.

Arbetsförmedlingens svar på kritiken har varit att regelbundet slå ner på de aktörer som har sämst statistik, de som tar längst tid på sig eller får ut få personer i arbete. Den förutsägbara konsekvensen har varit att de områden där de boende har allra svårast att få jobb, vilka man naivt skulle kunna hävda har störst behov av stöttande insatser, blir av med sina kontor. I minde välbemedlade Angered finns bara ett. I innerstadens kontorshotell finns det över hundra. 

Varorna på marknaden, de människor som tillhör den tiondel av befolkningen som det inte finns jobb till, har den stora lyxen att välja vem som ska rusta och matcha dem, i enlighet med lagen om valfrihet. På Arbetsförmedlingens hemsida finns en lista. Majoriteten har namn som Get Job Quick AB eller något annat draget ur de nyliberala perversionernas floskeltombola, men några hänger ihop med stora bemanningsföretag, vuxenutbildningar eller andra etablerade namn som de arbetslösa känner igen. Skillnaden i profil eller praktik är oftast obefintlig och även i bästa fall bara kosmetisk. I listan kan de arbetslösa sortera i bokstavsordning, efter effektiviteten hos utförarna eller på deltagarnas egna omdömen. Den sistnämnda funktionen är inte i drift, det heter att den stött på tekniska komplikationer. De flesta verkar bara välja den utförare som ligger närmast ändå. 

Verksamheten där jag ska sommarvikariera har bytt ägare. Tidigare drevs verksamheten av en gren av svensk arbetarrörelse med ett namn och en logotyp med anor och förtroende från nittonhundratalets början. Den nya ägaren är ett riskkapitalbolag. Namnet och den grafiska profilen har de fått behålla.

Franco ”Bifo” Berardi skriver om det missade mötet. Han målar bilden av ett metaforiskt möte vilket var den punkt i vår moderna historia där vi behövde välja väg, och alternativen stod mellan lättja och flit. De lättjefullas förespråkare ville leva ett liv i lyx, och skapa det genom att minska sina materiella behov. De ville läka, bilda och föreställa sig, älska och sova, snarare än att äga. De lättjefulla missade förutsägbart nog mötet. De flitiga drevs av ångest, och det enda som kunde lindra den var arbete. Arbete skapar ordning, att göra affärer hjälper mot rädsla och överröstar tomheten och tidens gång. De lättjefulla hade aldrig en chans mot en armé av hyperaktiva arbetsfanatiker. Fanatiker blir chefer, vapentillverkare, bankirer eller något annat av de tusentals meningslösa sysselsättningar som existerar än i dag bara för att vi andra missade mötet, skriver Bifo.

I Rusta och Matcha kan du på inga villkor missa ett möte. Alla aktiviteter du erbjuds, och med erbjuds menas att du måste delta i dem för att inte skrivas ut och förlora din ersättning, dokumenteras och rapporteras nitiskt. Det kan till exempel vara att du ska komma in och skrolla platsbanken, skriva om ditt CV en gång till, lyssna till en presentation eller ha ett möte där du redovisar vad du gjort för att komma i arbete sedan föregående vecka. På mitt vikariat finns tio roterande presentationer som ges veckovis. På ett halvår har du alltså hunnit se varje powerpoint tre gånger. I undantagsfall kan kontakt tas på telefon, men principen är att du ska söka arbete som om det vore ditt arbete, och att du ska till utföraren rent fysiskt. Det är din heltidssysselsättning, och om du blivit av med jobbet som en konsekvens av utbrändhet eller utmattningssymptom så ska du inte tro att en period som arbetssökande innebär någon vila. Vi är din nya chef, och piskrappen från Arbetsförmedlingen ökar i styrka för varje hand den passas vidare till i ett slags disciplineringens stafettlopp.

Karl Marx besökte kurorten Karlsbad tre gånger under 1870-talet. Han var trött, plågad av huvudvärk och inflammationer, uppträdde spänt och nervöst. Han hade, med dagens vokabulär, av allt att döma gått in i väggen. Han drack av vattnet, badade i källorna och promenerade – ibland i sällskap av sin dotter Jenny, vars konstanta rökning väckte förskräckelse hos övriga gäster. Han skulle vila upp sig, men hjärnan gick på högvarv. Marx noterade erosion, han anmärkte på avsaknaden av fåglar, han studerade människans relation till naturen och gjorde utan uppehåll vad han företagit sig som en av sina stora intellektuella arbetsuppgifter, han historiserade. Karlsbad var en plats dit aristokratin reste för att nätverka. Karl reste under täcknamnet Charles för att slippa mingla.

Förra veckan var det minigolf, kan jag läsa i internchatten. Tjugo vuxna arbetssökande erbjöds gå en runda äventyrsgolf. Rusta och Matcha bjöd på saft i plastmugg och stod generöst för inträdesavgiften. Det hela rapporterades till Arbetsförmedlingen som deltagande i nätverksträff, med bifogad närvarolista. Statskassan fakturerades. De som tackade nej fick en avvikelsemarkering.

Under sommarmånaderna är tempot lägre på Rusta och Matcha. Coacherna går på semester. Till en början förvirrar det mig att jag varken fått tillgång till de digitala rapportsystemen eller egentligen tilldelats några arbetsuppgifter alls. Det visar sig, efter lite granskande av upphandlingar och regelverk, att Arbetsförmedlingen kräver ett visst antal timmars bemannade kontor av alla utförare. Det är med andra ord mitt jobb, att vara en kropp i ett öde kontorslandskap. Det är ingen som kommer på drop-in, de har redan obligatoriska aktiviteter flera gånger i veckan, även om de flesta nu förväntas ske på distans för att sedan granskas av lydiga byråkrater, automatiska så väl som mänskliga. Jag är här i fall det skulle bli kontroll ovanifrån.

Den ekonomiska modellen är sådan att varje Rusta och Matcha-utförare tar betalt av staten för antal deltagare per månad. Det finns bonusar för snabbhet och klumpsummor att hämta hem när någon deltagare kommer ut i arbete, men det går alldeles utmärkt att bara ha sitt stall av arbetssökande vecka ut och vecka in. Att vägleda en deltagare till studier är bara hälften så lönsamt som att de får ett jobb, oavsett vilket jobb, och är därför knappt nämnt som ett alternativ i det käcka material som fyller lokalerna. Här råder en fanatisk tro på arbetets helande kraft. Företagets fortlevnad är beroende av att så många som möjligt tackar ja till de få jobb som finns, vilket färgar av sig på attityden mot deltagarna. De anses långsamma, lata och otacksamma. Det råder en ständig misstanke om att det finns de, hör och häpna, som kanske egentligen inte vill få jobb, eller åtminstone inte är beredda att göra vad som krävs för att bli en del i det gudabenådade kast av övermänniskor som vi tillhör, vi som jobbar.

Här råder en fanatisk tro på arbetets helande kraft.

Under vikariatets gång har jag inte ett enda besök. Jag ser inga kollegor och jag har absolut ingenting jag förväntas göra, men min sista arbetsdag ombeds jag faktiskt att utföra en uppgift. Jag behöver hoppa in och ta veckans seminarium. Jag får välja mellan någon av de tio färdiga presentationerna. En av dem handlar om vikten av en hälsosam livsstil, dietistiska moralkakor. De flesta berör förutsägbara teman som konsten att skriva ett CV eller hur man gör ett gott intryck på en intervju. Jag väljer presentationen som kallas “Framtidens Jobb” och som handlar om vilka yrken som förväntas tas över av AI, robotar eller självkörande fordon. Presentationen är en slags fuktig framtidsdröm författad av civilingenjörer på MDMA. Den är riktigt dum, och det säger jag att jag tycker. Efteråt frågar jag deltagarna om det här är någonting som de tar hänsyn till när de anmäler intresse på sin obligatoriska kvot av annonser på platsbanken. Ingen tänker på det. Efter 45 minuter så talar jag om att jag inte tänker tvinga dem att stanna hela timmen om de har bättre saker för sig. Alla går. Om de är bättre rustade för arbetslivet nu än när de kom, det tvivlar jag starkt på.

Don Elias är typ tjugoåtta och legoknekt i det kommunala skolväsendet