Tid är pengar! Det sägs att uttrycket uppstod ungefär samtidigt som det kapitalistiska löneslaveriet spreds över jorden. Hur vi som individer i dag tillåts styra vår egen tid, vilken tid som anses värdefull och framför allt vems tid som är värdefull skiljer sig inte särskilt mycket från den industriella revolutionen. Dynamiken är enkel: den som har pengar har makt över andra människors tid.
Precis som jorden har koloniserats för kapitalets rovdrift har även den levda tiden betvingats. Våra dagar domineras av arbetstid, och de lyckligt lottade som får ta del av fem lagstadgade semesterveckor per år förväntas vara tacksamma för socialdemokratins landvinningar.
Tiden är ojämnt fördelad, inte bara i termer av lön per timme utan också möjligheten att hinna leva.
Vissa hinner inte gå till pizzerian, andra jobbar 13-timmarspass med att cykla runt med snabbmat. Somliga tar ett sabbatsår för att hitta sig själva, ytterligare andra sliter bort sitt enda liv på ett jobb de hatar för att försöka hinna ikapp. Vissa betalar andra för att utföra det cykliska reproduktiva arbetet, och andra städar andras smuts, tar hand om andras barn och lever i andras cykler.
I slutändan styr de som kontrollerar tiden också över hur länge vi får leva och när det är dags att dö. Techmiljardärer utmanar, om än fåfängt, idén att de alls skulle vara dödliga. Samtidigt sprängs barn i småbitar i Gaza.
Tiden är en arena för klasskamp. Ett antal av texterna i det här numret kastar ljus på de många olika sätt på vilka tid används för att exploatera och kontrollera: hur tiden används i asylprocesser eller i arbetsförmedlingens meningslösa programinsatser; hur vissa bostäder och liv ska restaureras medan andra rivs; och hur våra skulder blir varor i en ny ekonomi och tvingar oss att leva i en spekulativ framtid.
Numret ställer frågan om det går att tänka annorlunda om tid? Hur skulle vi kunna förhålla oss till tid på annat sätt? Vad skulle vi kunna få ut av att ha en annan relation till tid? Vad skulle tid innebära i ett postkapitalistiskt samhälle?
Några tankar om allt detta står att finna i bland annat texterna om vad som går att få ut i dag av teorierna om temporära autonoma zoner och behovet av att lämna purjolökarna bakom oss när vi försöker analysera och agera i ljuset av den eskalerande klimatkatastrofen. Och vad finns där långt i fjärran, bortom horisonten i det ökenlandskap av död tid och förfrämligande som präglar tillvaron?
Innan vi fick slut på tid hann vi också med att ta en titt på när det faktiskt är dags för jorden att gå under och varför påståendena om att detta ska ske hittills har varit ganska dåliga indikatorer på när det är dags.
Vi har inte tid att vänta på klimatet, lika löner, valet, den så kallade fredsplanen eller bättre väder. Framtiden är inte inställd och alla som hittills förutspått det har faktiskt haft fel. Framtiden är vår och när den kommer är tid är inte pengar!