Text: B och J Illustration: Bim

Om förvaret

Den avhumaniserande behandlingen av migranter utanför och innanför Migrationsverkets förvar är inget tillfälligt felsteg från samhällets och statens sida.

Rasism och dess konsekvenser är inte en konsekvens av ett systemfel som kan lösas genom striktare regleringar och fler resurser till dem som vaktar gränserna och övervakar människorna – vare sig det handlar om visitationszoner eller nationsgränser. Rasismen är i själva verket konsekvensen av gränserna och den våldsamma exkludering de innebär. 

Den svenska rasismen och förtrycket mot migranter är inte något som uppkom i och med den militanta nationella rörelsen på 80- och 90-talen eller när Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010 – eller ens när de efter det senaste valet fick avgörande inflytande på regeringsmakten. Rasismen är ett inbyggt fundament i det moderna svenska samhället och har riktats såväl mot judiska flyktingar från ­Nazityskland som mot finska och jugoslaviska migranter under andra halvan av 1900-talet.

Såväl socialdemokratiska som moderata regeringar förvaltar samma kapitalistiska system. Ett system som varken strävar efter eller ens har förmåga att ta hand om samhällets mest utsatta. Det som är unikt för dagens politik är hur långt den här regeringen är villig att gå för att jaga och slå ned migranter, minoriteter och flyktingar.

Att vara papperslös är inte ett brott – ännu. Men alla som har varit eller är papperslösa vet att staten oupphörligen behandlar en som just en brottsling. Och inte heller detta är något oavsiktligt felsteg. I Tidöavtalet ser vi hur man mer och mer suddar ut gränserna mellan asylrätt och kriminalrätt. Liberala demokratier har byggt sin legitimitet på att inte bestraffa människor utan att de får möjlighet att försvara sig i en rättegång. Maximen ”oskyldig tills motsatsen bevisats” har varit vägledande. Trots detta är det mängder av människor som sitter inlåsta på förvaren enbart för att de inte har haft rätt papper på sig, att de har haft för mycket kontanter på sig när polisen har stoppat dem (eller för lite!), att de inte har kunnat visa sin flygbiljett ut ur landet, eller helt enkelt inte har lärt sig gatuadressen de bor på eller besöker. 

Migrationsfängelserna i Sverige, eller förvaren som de också kallas, har vid flera tillfällen fått kritik av Justitieombudsmannen (JO). Kritiken har bland annat gällt det faktum att förvarsanställda särbehandat enskilda fångar, och att man har försummat de intagnas vårdbehov. Men vilka är egentligen omständigheterna i dessa fängelser som våra medmänniskor på förvaren tvingas förhålla sig till? Det är många som inte har insyn, om man inte själv har familj, vänner eller barn som är inlåsta.

På förvaret kan en person som är över 18 år spärras in, men även barn kan hållas i dessa fängelser i 72 timmar. Och vid vad som bedöms som ”synnerliga skäl” av Migrationsverket kan den tiden förlängas med ytterligare 72 timmar. Beslut om förvar tas när Migrationsverket bedömer att en person i asylprocessen är ”flyktbenägen”. Det innebär att polisen bedömer att det finns en risk att personen håller sig undan, gör sig otillgänglig för myndigheten, eller på något annat vis förhindrar eller motsätter sig kravet på återvändande. Förvaret blir ett sätt att begränsa migrantens rörelsefrihet, för att säkerställa att hen kan utvisas. Men det är mer än rörelsefriheten som kränks på förvaren.

Förvaren är i sin fysiska och sociala utformning präglade av en fängelseestetik, och vissa byggnader, till exempel förvaret i Märsta, har till och med tidigare varit ett fängelse. Ytterdörrarna är låsta och bevakade tjugofyra timmar om dygnet. Besökare såsom familj, vänner eller advokater får endast komma under specifika besökstider, som de förvarstagna själva måste boka på förhand. Besöken får som regel vara knappt en timme, och fångarna får inte ta emot besök om Migrationsverket bedömer att det ”försvårar verksamheten”. Och ibland beslutar man till och med att övervaka besöken: när din partner, som du kanske inte har fått vara med på flera månader, kommer för att träffa dig, eller när dina barn kommer och vill få en stund med sin förälder.

Ytterdörrarna är låsta och bevakade tjugofyra timmar om dygnet.

Bortom entrén och besöksrummen, som ligger i direkt anslutning till entrén, bakom två låsta dörrar, kommer du äntligen till platsen där fångarna hålls. Förvarets fångar kan inte lämna byggnaden. Om det finns ett akut behov av specialiserad hälso- och sjukvård, som den ansvariga vårdcentralen inte kan bistå med, finns det i vissa fall en möjlighet för fången att få lämna förvaret med vakter. På förvaret i Märsta finns det en liten, videoövervakad inhägnad uteplats som fångar kan befinna sig på under begränsade tider, förutom de rökrutor som man kan nyttja oftare. Rökrutorna är burar med gallertak och gallerväggar. Alla gemensamma rum, som teverummet, matsalen med mera, är videoövervakade. Övervakningskamerorna spelar in hela tiden och går att se i realtid i ett vaktrum.

Om någon fångvakt tycker att en fånge missköter sig, om någon försöker begå suicid, eller är i ett skört psykiskt tillstånd, kan hen bli inslängd i förvarets isoleringscell. Isoleringscellen, eller avskiljningsrummet som det också kallas, videoövervakas. Toaletten saknar dörr. Allt är gjuten betong – ”sängen”, golvet, väggarna. På betongsängen finns en tunn madrass som påminner lite om träningsmattor man har i gymnastiksalar. Man kan som längst besluta att hålla en fånge isolerad i 72 timmar, men det beslutet kan, om Migrationsverket menar att det är ”nödvändigt” att hålla någon ”avskild”, förlängas. Vi har kommit i kontakt med fångar som har varit isolerade så länge som nio månader.

Fångar vittnar ofta om psykist illabefinnande såsom depression, ångest, posttraumatiskt stressyndrom och annan stress. Vi har sett våra vänner personlighetsförändras. Den psykiska ohälsan kan vara resultat av en rad olika saker: maktlöshet och kontrollförlust, det faktum att man är inlåst under obestämd tid, separationen från sin familj, hotet om deportation till det land man i många fall har tvingats lämna på grund av hot, förtryck eller dåliga levnadsvillkor, rädslan för fysiskt våld vid deportationerna. Vänner inifrån förvaren har flera gånger också beskrivit händelser som utan tvekan kan definieras som tortyr.

I dag finns det totalt 663 förvarsplatser i Sverige, men Migrationsverket har som mål att fortsätta den påbörjade utvidgningen, med stöd från regeringen och EU. Man vill i ett första skede öka antalet platser med 13 procent, för att sedan, om man får ekonomiska förutsättningar för det, öka till en nivå som skulle innebära 50 procent fler förvarsplatser än i dag. Man vill bland annat bygga ut i närheten av Arlanda flygplats, för att ha nära till deportationsflygplanen.

Svensk neutralitet har aldrig varit neutral.

Förra sommaren fick Migrationsverket i uppdrag att bygga så kallade ”återvändandecenter”, som i dag har en kapacitet på 650 personer i väntan på deportation. Migrationsverket själva beskriver de här centren som ”en verksamhet där personerna ska ges råd, vägledning och praktiskt stöd för att återvända i större utsträckning än vad som görs i dag”. Bidraget för att ”återvända” höjs dessutom till som högst 350 000 kronor, trots att regeringens egen utredning konstaterat att detta knappt kommer ge någon effekt alls på antalet genomförda ”återvändanden”.

Syftet med de här åtgärderna är förstås inte att ge stöd eller hjälp utan att – i kombination med alltmer eskalerande repression – skapa ett samhälle som är omöjligt att leva i för vissa personer. Om du inte helt godtyckligt fängslas och isoleras från din familj, så ser politiken i stället till att du inte är trygg i ditt bostadsområde, att dina arbetsmöjligheter avskaffas, att du inte kan skaffa bankkonton, och att du inte kan röra dig obehindrat genom samhället.

Den här utvecklingen är inte unik för Sverige. Den är en del av ett bredare internationellt sammanhang där fascistiska rörelser i imperialismens kärna inte bara växer i politikens ytterkant, utan också vinner verklig makt i land efter land. De påverkar inte bara de politiska dagordningarna utan formulerar också den politik som i praktiken genomförs, ofta med aktivt stöd från etablerade ”demokratiska” partier.

EU:s nya migrationspakt, som reglerar asylsökande snarare än migration i sig, är ytterligare ett steg i att strypa flyktingars levnadsvillkor. Fort Europa ska få dödligare gränser, inre och yttre, och asylärenden ska om möjligt hanteras (läs: avslås) utanför EU, eller vid dess allra yttersta gränser. Detta innebär att flyktingar i mindre utsträckning ska ha möjlighet att ta sig till säkerhet innan de söker asyl.

Paradoxalt nog sätter det nya ramverket ännu större press på utpostländer som Grekland och Italien, vilket oundvikligen kommer att leda till fler och större fängelseläger, och fler brott mot flyktingars rättigheter och mot internationell lag. Pakten innebär alltså en förskjutning av ansvaret till länder och ekonomier som redan förfördelas av det europeiska samarbetet, vilket skärper motsättningarna inom och utom EU. Och allt detta utöver det våld som utförs mot de människor som redan i dag behöver sätta livet på spel för att riskera en dräglig, trygg framtid.

I slutändan handlar det om en medveten process med syfte att avskaffa rätten till asyl. Arbetskraftsinvandringen är exempelvis inte ett fokusområde för pakten då strömmarna av arbetskraft och kapital regleras av medlemsstaterna själva och diverse andra EU-förordningar. Till en början drev den svenska staten linjen att flyktingmottagandet ”solidariskt” skulle fördelas mellan länderna, men i mars 2024 gick man med på att länder kan köpa sig fria från den ”solidariteten”.

Enligt migrationspakten införs även en ny snabbspårskategori för sökande från länder där färre än 20 procent av asylprocesserna godkänns. ”Snabbspår” syftar på att processen kortas ner så att avslag kan utfärdas snabbare och mer konsekvent. I praktiken ska det alltså bli extra svårt att få asyl om du har unika eller ovanliga skyddsskäl. Oavsett ska du i de allra flesta fallen sättas i förvar.

I svensk offentlighet hör man nuförtiden sällan någon fråga sig varför flyktingarna är så många och varför de söker sig hit. Flyktingvågor är nästan alltid en konsekvens av krig, svält eller statskupper som drivits fram, medvetet eller omedvetet, av de imperialistiska makterna. Över en miljon irakier miste livet under den amerikanska ockupationen av Irak. Den av Saudiarabien ledda koalitionen som förde krig mot Jemen skapade för några år sedan den värsta humanitära katastrofen i världen. Den svenskstödda och Nato-ledda bombningen av ett av Afrikas rikaste och stabilaste länder, Libyen, ledde i slutändan till inbördeskrig, förstörelse och att slavhandeln återuppstod på Tripolis gator.

I den israeliska ockupationens fängelser – som finansieras av Sverige, EU och USA – är förhållandena obeskrivliga.

Helt i linje med den svenska järnmalm som exporterades under andra världskriget fortsätter svenskt kapital att tjäna på krig och förstörelse i omvärlden. Utöver vårt aktiva militära deltagande i internationella konflikter – till exempel i Mali, flera år innan Nato-inträdet – är Sverige världens tredje största vapenexportör per capita. Svenska fickor fylls med pengar från försäljningen av de bomber och raketer som tvingar människor på flykt – och rakt in i migrantfängelser vid och innanför EU:s gränser.

Svensk neutralitet har aldrig varit neutral. Den har under årtionden inte varit mer än en ursäkt för nationalism under täckmanteln av att vara en ”humanitär stormakt”. Innan kriget i Ukraina bröt ut 2022 exporterade Sverige inte officiellt vapen till länder i krig, men gärna vapendelar och gärna till länder som öppet förmedlade krigsmateriel till stridande parter. Länder såsom Saudiarabien, Förenade Arabemiraterna och USA har toppat statistiken under senare år.

För att inte nämna länder som Turkiet, Marocko, och Bahrain som använder våra vapen mot oppositionen inom sina egna gränser. Erdogan har dessutom särskilt utnyttjat svensk vapenexport och vår Nato-ansökan för att tvinga fram deportationer av kurder i Sverige, som ser sig tvingade från ett fängelse i Sverige till ett ännu brutalare i Turkiet.

Sverige har länge officiellt vägrat exportera vapen till ockupationen av Palestina. Ändå har företag som vapentillverkaren Elbit etablerat både kontor i och blivit en integrerad del av den svenska staten och militären. Elbits utrustning har till och med använts för inhemska politiska syften.

De svenska migrantfängelserna är ingen isolerad företeelse. De är inte heller bara en del av ett aggressivt EU-samarbete mot migranter och flyktingar. De är ett kugghjul i ett internationellt maskineri där kontrollen över människors liv och rörelse är central för upprätthållandet i ett ”vi och dem”, i en grupp som ”förtjänar” och en som ”inte förtjänar”.

Kampen mot de svenska migrationsfängelserna är inte tillräcklig i sig, och inte heller opposition till svensk vapenexport. Förvaret i Märsta är en liten del i ett internationellt, imperialistiskt fängelsesystem som innefattar läger vid EU:s yttre gränser – och troligen snart även i mutade stater utanför EU – och över hela världen.

Ett plågsamt aktuellt exempel på fängelsesystemets globala karaktär är Palestina. Palestinska flyktingläger har sedan Nakban permanentats i bland annat Libanon och Syrien, där hundratusentals människor i flera generationer lever som flyktingar som varken tillåts tillträde till samhället eller har möjlighet att återvända hem.

I den israeliska ockupationens fängelser, som finansieras av Sverige, EU och USA, är förhållandena obeskrivliga. I sionistisk militärdomstol anses palestinier vara skyldiga i över 99 procent av alla åtal. Detta gäller barn så unga som 12 år, som kan hållas fängslade resten av sina liv utan bevis eller rättegång. 2,1 miljoner människor i världens största utomhusfängelse Gaza befinner sig just nu mitt i ett folkmord, och fördrivs gång på gång utan något slut i sikte.

Från vår flyktingrörelse i Stockholm som kämpar för att stänga ner vartenda migrantfängelse i landet, vill vi avsluta med några ord från en kamrat som fredligt och solidariskt försökte ta sig till Palestina för att hjälpa de som drabbats av folkmord och fördrivning:

”Vi var åtta personer. Vissa kom in med tårar rinnande längs kinderna och vissa kom in med knutna nävar. Två reaktioner existerar under förtryck och våld, den ena är underkastelse och depression och den andra är att slå tillbaka. Bägge reaktioner presenterar sig som självförsvarsmetoder.”

”De flesta var arbetare som hoppades att kanske få ett jobb och samla ihop pengar till familjerna där hemma. Men fascisternas mentalitet är strukturerad att ignorera sådana faktorer. Särskilt i Palestina vill sionisterna avlägsna alla som inte är en uppenbar sionist. Fångvaktarna kräver respekt samtidigt som de kränker människans mest grundläggande rättigheter, till exempel genom att vägra ett glas vatten. Svaret var ’Det här är inte ett hotell, det är ett fängelse’. De kallade mig arab som en förolämpning. Deras rasistiska attityd gestaltades i deras dagliga verksamhet.”

”Väggarna var täckta av mögel. Lakanet stank av död och det fanns ett Hello Kitty-täcke. Om du undrar så, ja, barn sitter inlåsta i deras fängelser. Jag visade möglet och sa till vakterna att ’Ni måste ta bort möglet, vi kommer andas in det’ och hans svar var ’Jag ser inget mögel’.”

”Det tog inte lång tid innan jag såg en man dras ut till isoleringsrummet med sitt eget bälte runt halsen. Vi skrek att de måste låta honom vara och bankade på dörren medan vi tittade på honom genom cellens fönster. Vi trodde att han var död. En timme senare, när vi hade ’utomhusvistelse’, som alltid är fem minuter lång, försökte jag titta in i isoleringscellen. Där stod han och såg på mig med ett blankt ansiktsuttryck. Monstren hade dödat honom”.


B och J är aktiva i Ingen människa är illegal Stockholm

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu