Det var inget stort gäng som samlades, nån från en Ecuadorkurs, en tidigare Chilekursare och ett större gäng från Boliviakursen som just slutat, nån mer. Jag minns inget av vad som sas på mötet, kanske var det där vi bildade en kursgrupp för att starta en ny kurs till Bolivia? Det kan ha gått ytterligare nåt år, men i mitt huvud sa det vips och så hade vi bildat en aktivistisk grupp som var delvis uppkallad efter en av lärarna på Färnebo: Mase. Det var också en förkortning för Mänskligt Ansvar Solidariskt Engagemang. Vi hade flera undergrupper som j(ämlikhets)-Mase, f(lykting)-Mase och m(iljö)-Mase, som jag själv var mest aktiv i. Vi umgicks alla hela tiden, hade möten, gjorde aktioner som gatuteater, höll studiecirklar med mycket mera.

F-Mase tog bland annat kontakt med FARR (Flyktinggruppernas riksråd) och Anita D’Orazio på Fristadsfonden. Anita tog direkt chansen att sammanlänka F-Mase med en ung papperslös kille som behövde stöd och kontaktpersoner. Han blev snabbt en självklar del av hela Masegänget. Eller ”Hur är läget?-gänget”, som han sa. Hans situation påverkade oss alla och de av oss som ännu inte fått upp ögonen för orättvisorna i asylrättsprocessen i Sverige fick det då. Det uppskattades att ca 10 000 människor levde som papperslösa i Sverige utan något skyddsnät och misstrodda av myndigheterna. Där startade det för mig.

Några år senare, i början av 2000-talet, jobbade jag som handledare på Färnebo folkhögskola på en kurs som många av ”Masarna” varit med och planerat. En parallell kurs hjälpte till att organisera Andra nordiska mötet mot nyliberalismen på Gåvan i Österfärnebo. Dit strömmade hela dåvarande frihetliga socialistiska vänsterrörelsen, alla som visste och trodde att en annan värld var möjlig. Någon hade hört talas om eller träffat Kein mensch ist illegal och tyckte att deras sätt att både jobba med opinionsbildning och samtidigt praktiskt stötta asylsökande var intressant och något att satsa på även i Sverige. Det pratades vidare i nån smågrupp där f-Mase såklart ingick. Vi gjorde ju redan just detta. Det togs beslut om att fortsätta försöka organisera en svensk variant, ett Ingen Människa Är Illegal, med två uppstartsmöten i Stockholm där alla som var intresserade kunde vara med.

Jag var med på det andra av de mötena under en långledighet. Där var lite blandat folk, kanske 25-30 personer. Ett stort intresse ändå. Vi satt i en stor cirkel minns jag. Det pratades mycket ideologi och organisation. Vi skulle vara ett nätverk, inte en förening. Vi skulle ha en plattform som bas så att vem som helst som höll med skulle kunna starta egna grupper runt om i landet. Några ville tänka och skriva.. Andra ville stötta praktiskt. Jag var en praktiker, tyckte om att organisera i praktiken.

När min kurs var slut och jag var tillbaka i Stockholm föll det sig helt naturligt att gå med i nätverket. Jag var redan kontaktperson för en ung tjej från nordvästra Afrika.

Nätverket IMÄI (Ingen människa är illegal), bestod nu mest av gamla ”Masar” och ”ex-färneboiter”. Många av oss var därför vana vid demokratiska stormöten och vi var lyhörda och respektfulla. Så minns jag det i alla fall. Det satte tonen för vårt nätverk. Vi umgicks jämt. För mig var det som en stor familj. Många var kontaktpersoner till papperslösa eller asylsökande och vi stöttade varandra i det ibland tuffa arbetet. Vi var också alla engagerade i olika aktioner gentemot Migrationsverket-Migränverket och höll på med allmän opinionsbildning. Vi höll i demonstrationer, det kom kanske 10-15 av oss och inga andra.

Jag tänker på det ibland nu när jag går i ett första maj-tåg med tusen och åter tusen personer som skanderar ”Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal” som något lika självklart som ”internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet”. Jag brukar tystna då och bara suga in. Minnas oss på Sergels torg, själva, 10 röster som ropar. Tänker att detta lyckades vi i alla fall med. Alla vet nu. Även om situationen på många sätt har blivit så mycket värre.

Jag minns att jag och några fler satt och drack öl, det kan ha varit på Myran i Svedmyra. Det kom ett larm. En familj vi var engagerad i hade varit på väg hem. De hade sett poliser och blivit rädda, sprungit för att gömma sig och splittrats. Vi kastade oss alla dit och sprang och letade efter barn i buskagen. På nolltid var vi där allihop. IMÄI och de vi var kontaktpersoner åt gick före allt annat.

Jag minns en fullproppad bil på väg till Flen för att frita en man som skulle lämna ett förvar och utvisas till nästan säkert dödsstraff. På nåt sätt var han redan fri när vi kom fram, men vi var beredda att satsa vår egen frihet för en person som idag nog skulle ses som terrorist. Ingen förtjänade dödsstraff.

Vi ville leva i en värld utan gränser. Vi respekterade konventionen om de mänskliga rättigheterna, men vi tyckte att de humanitära skälen för asyl som fanns i Sverige skulle utökas. Alla hade rätt att migrera hit oavsett om det var av ekonomiska skäl, för kärlek eller undan krig och förföljelse.

Vi skrev texter, interna och utåtriktade, höll tal, skapade en hemsida, skapade loggan och illustrationer, tryckte tröjor, höll i föreläsningar, det var rollspel på Drottninggatan med passkontroller, möten, stödfester med mycket mera.

Vi umgicks alla hela tiden, hade möten, gjorde aktioner som gatuteater, höll studiecirklar med mycket mera

Vi samarbetade med FARR, asylkommittén i Lund, systrarna i Alsike, Anita D’Orazio och till och med ungmoderaterna i de frågor vi tyckte lika. Vi har samarbetat med Unga Klara och filmare. Sakta började smågrupper uppstå på andra ställen i landet. Det nätverk vi hoppats på var på gång.

Den största egna manifestationen för vårt nätverk då var nog ändå när vi begravde Solidariteten våren 2001 i Visby, i och med införandet av Schengenavtalet. Jag minns inte nu varför det var just i Visby vi var, nåt politiskt möte som skulle hållas där kanske? Vi lyckades mobilisera ett gäng att följa med oss från Stockholm, men flest människor till demonstrationen – ett stort rollspel av ett begravningståg – mobiliserades på plats i ett fint samarbete med Syndikalistiska Ungdomsförbundet på Gotland. Vi fick sova och planera i deras föreningslokal vid Österport. Vår hjälte på plats var Kist-Bengt från Frälsningsarmén som byggde en svartmålad kista i frigolit som vi kunde bära genom staden. Fick vi en gratis blomsterkrans av blombutiken? Det kändes som att alla ställde upp lokalt. Tror vi fick affischera vår dödsruna på Moderaternas skyltfönster. Det gjorde oss uppspelta. Vi höll i stormöten som tog flera timmar med rundor på rundor.

Det blev ett begravningståg med minst 200 personer, tacktal till Solidariteten, en orkester som spelade medan vi vandrade vitmålade i våra ansikten genom Visby. Det fanns en särskild anda där som vi som var med inte glömmer. ”Nej, låt dig ej förhårdnas i denna hårda tid.”

Hemma i Stockholm var det fullt av planer inför EU-toppmötet och Bush-besöket i Göteborg. Vi skulle vara en del av motståndet och vi samplanerade med vita overallerna m.fl. Vi skulle vara varandras ”värdebaser” i betydelsen trygg vängrupp. Jag deltog i planeringen, men själv skulle jag åka med min pappa till Sydafrika och missa Göteborg.

Tänker att detta lyckades vi i alla fall med. Alla vet nu.

Samtidigt behövde vi förmedla dåliga nyheter. Migrationsverket gav tjejen vi var kontaktpersoner åt avslag. Igen. Det var fruktansvärt på flera plan. Hon tog det inte bra. Förkrossad såklart. Drog sig efter ett tag undan, låste in sig på toaletten. Efter ett tag förstod vi att hon försökte ta sitt liv. Ambulans, först till medicinska intensiven, sen till psykakuten. Jag minns att jag trots allt hemskt som hänt satt där på sjukhuset och ändå kände mig trygg. Hon var i trygga händer, skulle bli omhändertagen av kunniga experter. Sen kom en överläkare ut till oss och sa att han tyckte att hon fejkat, att hon inte skulle få stanna, bara skrivas ut. Något brast då. Min naiva bild av välfärdssamhället jag trott mig växa upp i. Hon var ingen och inget värd. Illegal lycksökare. Vi runt omkring, vi som inte var experter, inte psykologer, vi fick nu uppdraget att ta hand om en desperat suicidal kvinna. Minns att jag frågade överläkaren om han insåg att han snart skulle få fler trasiga patienter om han skrev ut henne och vi inte klarade av det. Ett jourschema upprättades så att någon av oss skulle vara med henne dygnet runt, lås skruvades av dörrar och knivar och mediciner gömdes. Några behövde stanna vid hennes sida och missade Göteborg.

Jag åkte till Sydafrika, fick läsa om polisbrutalitet i Göteborg och skotten mot mina vänner från andra sidan klotet. När jag kom hem var hela rörelsen i chock. Vi var många i IMÄI som var trötta. För mig hände det saker privat också som gjorde att jag hamnade i en utmattning. Det var ännu inte en diagnos, men symptomen var samma som nu. Jag drog mig undan från IMÄI-arbetet mer och mer. Men det var ju min familj och engagemanget fanns kvar. Jag pluggade asylrätt på Teologiska högskolan, höll i ett Internationalla arbetslag-läger (IAL) om asylrätt på Alsike kloster tillsammans med syster Karin, ordnade rollspel om att vara på flykt i olika sammanhang.

Vi som varit med från början fasades sakta ut, men det kom nya och de orkade ofta längre än oss. Ingen illegal-familjen växte. När vi hade inflyttningsfest 2004 för mannen vi varit beredda att frita i Flen, efter att han fått sitt uppehållstillstånd efter över 10 år som gömd i Sverige, hade jag en första flört med min nuvarande sambo. Min nu tonåriga unge är alltså ett Ingen illegal-barn. Man kan lugnt säga att nätverket IMÄI har påverkat mitt liv på bred front.

Sara Dahl var med och startade Ingen människa är illegal i Sverige.