Sverige är känt för hur människor behandlas, som ett väldigt ”jämlikt” land där man inte har någon diskriminering utan behandlar alla människor på ett schysst sätt. Under de 13 år som jag har levt i Sverige har jag träffat många människor och det känns som om majoriteten är vanliga, som alla andra. De lever i Sverige som vanliga människor, med svenskt medborgarskap, och de får ta del av de bra sakerna i systemet. Det är precis därför så extremt sårande att vi är ett så litet antal som hamnar utanför systemet. 

Jag vet, egentligen är det en bra sak om majoriteten av människorna lever ett bra liv, och bara en mindre del har det sämre. Men den lilla delen av befolkningen, vi som hamnat utanför, hittar inte varandra för att vi är så få. Vi ser bara resten runt omkring oss, vilket är ännu en anledning till varför våra liv är så dystra. Jag fick bara kolla på när klasskamraterna fick den ena dyra presenten efter den andra. När jag frågade min mamma om det sa hon: ”Vi har inte personnummer, vi kan inte jobba som alla andra.” 

Min barndom blev förstörd och min värld blev svart och vit.

När jag var liten så sårade det mig mycket, men efter ett tag brydde jag mig inte längre. Om längtan efter att vara vanlig ska vara så här smärtsam så kommer jag väl aldrig vara vanlig. Jag kan inte gå med i ett fotbollslag utan personnummer, inte resa utomlands, eller nåt liknande. Min mamma kan inte jobba som lärare, vilket hon har utbildning för, bara för att hon inte har personnummer. Just på grund av det där numret, att vi inte har det, har mitt liv varit i ruiner sedan jag var liten. 

Det gjorde mig rädd att tänka ”jag vill”. För så blev det en förbannelse, att vilja ha något, för att jag vet att på något sätt kommer samma problem uppstå igen och igen och igen: Jag har inte personnummer. Det har ändrat hela min personlighet på ett negativt sätt. Det är inte heller något som jag någonsin kommer kunna få tillbaka. Min barndom blev förstörd och min värld blev svart och vit, och anledningen till detta är bara en hemsk fras: ”Du har inget personnummer.”

En 18-årig papperslös ungdom aktiv i Ingen människa är illegal Stockholm