Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak. 
– Marx, första kapitlet ur Kapitalet, band I.

När jag var barn hade vi mycket sällan råd att äta på McDonald’s. Det var både dyrt, onyttigt och ett amerikanskt skitföretag, svarade mamma varje gång jag drog henne i armen när vi passerade den stora ingången inne i Nordstan. De få gånger vi väl åt där var jag som på moln. Jag fick äntligen vara del av Världen, ett sammanhang som jag annars kände mig så utanför. I bästa fall fick jag ett Happy Meal som för en stund skulle bekräfta den identitet som annars inte var min primära: ett barn. Ett happy barn. Min mamma, den ensamstående, frånskilda, ofta arbetslösa och invandrade kvinna som hon var genom hela 90-talskrisen och framåt, hade också begränsat tillträde till Världen. För henne saknades grundläggande resurser och relationer. Dessa hennes hinder blev också mina. Men hos Ronald McDonald fanns det en möjlighet att fly och glömma för en stund. Här kunde jag låtsas, leka ett socialrealistiskt lajv. ”I’m lovin’ it!”

”I bästa fall fick jag ett Happy Meal som för en stund skulle bekräfta den identitet som annars inte var min primära: ett barn. Ett happy barn.”

Vid ett par tillfällen slapp jag dra mamma i armen. Det var när jag blev bjuden på födelsedagskalas på hamburgerkedjan, alltså inne på donkens egna chambre séparée! Att delta på dessa kalas var som att befinna sig i en surrealistisk dröm. Där satt stora clowner och blåste ballonger i djurformationer till var och en. Tanken på att födelsedagsbarnets föräldrar hade råd att husera festen där istället för hemma och bjuda alla barnen på Happy Meal gav mig svindel.

Under mina unga tonår fick McDonald’s en helt annan innebörd. Hit kunde man komma om man inte hade mycket pengar men behövde någonstans att hänga med sina vänner i timtal. Hit kunde man komma om man ville stöta på folk från andra stadsdelar, likt en globalt uppkopplad ungdomsgård fredad från vuxnas regler. Inträdet för denna ungdomskultur var bara en cheeseburgare för 12:- eller liten pommes för 10:-. Efter skoldagens slut satt jag där med mina gymnasiekompisar, som alla kom från villatäta kranskommuner. På helgerna hängde jag där med mina barndomskompisar från Göteborgs olika förorter – dag som natt. Det blev vårt urbana vardagsrum. Det var alltid öppet.

Såväl barndomens som tonårens McDonald’s bar på ett starkt bruksvärde: känslan av att ingå i något större än sig själv som dessutom alltid fanns tillgängligt. Genom sin omfattande fysiska tillgänglighet, kunde det bli en symbolisk plats. Eller för att citera kulturgeografen Doreen Massey, skapades ett ”global sense of place” – en känsla av att höra hemma på en plats i den globala världen. Kanske var det min utländska bakgrund och den följande upplevelsen av att vara annorlunda som gjorde att jag trivdes där (som barn blev jag retad för mina ihopväxta ögonbryn som benämndes som ”McDonald’s-M”). Kanske räckte det med att det var ett multinationellt varumärke, det vill säga inte en ”svensk” plats, för att jag skulle känna mig välkommen. Kapitalets hamburgarimperium, i partnerskap med företag som Coca-Cola och Disney, skapade ett amerikanskt skimmer över den lokala tillvaron och gjorde det möjligt för många av oss att känna oss hemma i den stora världen. Inte minst på grund av dess billiga priser och stora ytor.

Mellan åldrarna 17–25 trädde jag in i ett tredje förhållande till McDonald’s. Jag kom att bojkotta skitföretaget. Det hade förlorat sitt tidigare bruksvärde och jag såg nu bortom ”dammolnen på ytan”, bortom ”tingens skenbara yta” (Marx, Kapitalet, band III). Istället framträdde ett imperialistiskt företag som opererade skoningslöst på jakt efter vinst. Jag såg hur de profiterade på Världens bekostnad.

Möjligen var det mammas gamla hållning som gjorde att jag såg, men framförallt härrörde detta seende ur det tidigare decenniets protestvågor som kan sammanfattas i termer av ”antiglobaliseringsrörelsen” där miljöaktivister, djurrättsaktivister och fackligt aktiva demonstrerade mot de multinationella företagens dominans. I boken No Logo, som utkom år 2000, beskriver Naomi Klein det uppmärksammade rättsfallet the McLibel case, där två aktivister knutna till Greenpeace dömdes till förtal på grund av en pamflett som belyste den kassa djurhållningen, skövlandet av regnskogar och de dåliga arbetsvillkoren. Den 21 juni 1997, två dagar efter att domen föll över aktivisterna, anordnades stöddemonstrationer utanför femhundra olika McDonald’s-restauranger runt om i Storbritannien och ett trettiotal i USA. ”Vid en brittisk McDonald’s anordnades gatuteater med en yxbeväpnad Ronald McDonald, en ko och massor med ketchup. Vid en annan delade en man ut gratis vegetarisk mat. Vid samtliga demonstrationer distribuerades den berömda pamfletten, 400 000 exemplar bara under den helgen”, återger Klein.

McDonald’s är ett globalt bolag som exploaterar grundvatten, bördig jord, djur- och människoliv för att skapa lönsamt bytesvärde. Denna värdeform bestäms, enligt Marx, av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden det krävs för att producera en vara eller tjänst och kan sedan jämföras, utbytas, mot andra varor. Till skillnad från bruksvärdet, där varan eller tjänstens faktiska egenskaper står i centrum för att tillfredsställa ett behov, är bytesvärdet kvantitativt och relativt till sin natur. Bortser man från hamburgarnas bruksvärde, återstår alltså endast en egenskap, nämligen att de är arbetsprodukter.

När jag bojkottade McDonald’s var jag i samma ålder som de flesta som arbetar där. Medelåldern bland de som arbetar på McDonald’s ligger mellan 17–24 beroende på land. Att snabbmatsrestauranger har ett stort bruksvärde för väldigt många unga människor gör också att de lyckas rekrytera samma grupp i form av arbetskraft. Det är något som utnyttjas politiskt. ”Mitt i valrörelsen pryder Filippa Reinfeldt (M) McDonald’s brickunderlägg. En dryg månad senare ska snabbmatskedjan fungera som lokal för förtidsröstning, för att locka unga och ovana väljare”, som det gick att läsa hos SVT år 2010. Under valåret 2014 skriver Richard Bergfors, VD för hamburgerkedjan MAX, i ett månadsbrev till sina anställda:

Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivar­avgifterna för unga. Det vore en full­ständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt.

I artikeln ”The Fast-Food Factories: McJobs Are Bad for Kids” från 1986 myntades begreppet McJob av Amitai Etzioni för att beskriva den låga lönen, snabba och standardiserade arbetstakten samt otrygga anställningen som präglar branschen.  Den tayloristiska modellen, med sitt minutiösa upplägg (det heter fast food av en anledning), lämnar inget utrymme för kreativitet eller egna initiativ hos de som arbetar. Konceptet bygger på att du ska kunna gå in till vilken restaurang som helst i världen och få exakt samma meny.

Donkens bruks- och bytesvärde går alltså som en knivskarp gräns bland de unga: den går mellan de som står framför och bakom kassan, där friheten på konsumtionssidan vilar på produktionssidans ofrihet. Dess storskalighet är förutsättningen för de billiga priserna och besökarnas avslappnade umgängesformer. Samtidigt är det en inverterad spegel av den pressade produktion som följer en rutiniserad löpande-band-logik. Samma år som begreppet McJob myntades, myntades även begreppet the Big Mac index av The Economist, för att på ett lite skämtsamt sätt kunna jämföra valutor världen över. Tanken är att priset på en Big Mac ger en indikation på gemene mans köpkraft i respektive land. McDonald’s ärkeburgare gjordes alltså till ett globalt jämförande verktyg som bygger på måttet Purchasing Power Parity (PPP, på svenska köpkraftsparitet) i syfte att jämföra länders BNP. I centrum för samtalet om världsekonomin, den enda relevanta ekonomin för att förstå den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, har alltså McDonald’s etablerats som referens.

Men allt fast förflyktigas, så även McJobs och världsekonomins värdeskapande. Under de senaste fem åren har restaurangkedjan genomgått en rad rationaliseringar, vilket bland annat märkts genom införandet av självbetjäningskassor och hemleveranser, McDelivery, som beställs via gig-företagen Foodora och UberEats, samt genom utökade möjligheter till drive-thru. Detta har förändrat förutsättningarna för de fysiska restaurangernas fortlevnad på radikala sätt.

”Men allt fast förflyktigas, så även McJobs och världs-ekonomins värdeskapande.”

Sedan 2018 har fem restauranger innanför tullarna i Stockholm stängts ner, inklusive Sveriges första. ”Kungsgatan 4 var den första McDonald’s-restaurangen i Sverige när den öppnade den 27 oktober 1973. Nu 48 år senare har McDonald’s beslutat att stänga restaurangen då man inte anser att de investeringar som krävs i restaurangen kommer bli lönsamma”, skriver McDonald’s i ett pressmeddelande på sin hemsida. Samma år som Kungsgatan 4 stängde, stängdes också Hisingens första McDonald’s, på Backaplan i Göteborg, med hänvisning till olönsamma hyresnivåer.

När McDonald’s öppnade i början på 70-talet skalades och skars potatisen till pommes frites i källaren på Kungsgatan. Sedan dess har effektiviseringarna utvecklats till att nu stänga ner flertalet fysiska lokaler i områden med hög hyra. Den tidigare utbredda distributionen i form av fysiska restauranger i attraktiva delar av stadsrummet, framstår alltmer som improduktiv i den digitaliserade eran. Vad vi ser är hur gentrifieringen tillsammans med gig-ekonomin, som alltså förändrar distributionens utformning, inte bringar tillräckligt (bytes)värde för att motivera fortsatt tillgänglighet i staden. Häri ligger samtidigt ett potentiellt hot för verksamheten eftersom det innebär att en central del av bruksvärdet går förlorat. Jag menar att McDonald’s bruksvärde inte i första hand är dess hamburgare eller pommes (hur många gånger har man inte haft ett samtal om vilken hamburgerkedja som har godast pommes? Aldrig är det donken som vinner), utan snarare är det dess socialt tillåtande lokaler. Förutsättningarna för McDonald’s att vara en symbolisk plats är med andra ord dess fysiska tillgänglighet.

Hur framtiden ser ut för donken återstår att se. Att McDonald’s än så länge fortfarande kan vara en plats som definierar världen på två diametralt olika sätt, genom sitt fantasmatiska bruksvärde och sitt fruktansvärda bytesvärde, är fascinerande. Få andra platser lyckas samla vitt skilda grupper i stadsrummet som denna snabbmatsrestaurang gör. Ensamma hemlösa, barnfamiljer, tjackisar, stökiga ungdomsgäng, hungriga fyllekäkande på väg hem från nattklubben, kostymklädda medelålders män – alla får de plats under de gula bågarna. Än idag lever därför ett skimmer över McDonald’s när jag blickar ut över borden. Jag menar att det är något värt att ta vara på och bygga vidare kring. För att tala med Lenin, faller inte den socialistiska morgondagen från skyarna, inte heller föds det ur fromma önskningar;
den växer endast ur de materiella villkoren för den storskaliga kapitalistiska produktionen. Kan McDonald’s, innan den totala digitaliseringen och utträngningen från stadskärnorna, visa oss vägen för hur en inkluderande umgängesform i det offentliga rummet kan se ut när enbart bruksvärdet får stå i centrum?

Majsa Allelin är biträdande lektor vid Högskolan i Halmstad. Hennes forskning rör frågor såsom segregation, social reproduktion och marxism

Länkar:

https://www.mcdonalds.com/se/sv-se/newsroom/article/kungsgatan_4.html

https://www.washingtonpost.com/archive/opinions/1986/08/24/the-fast-food-factories-mcjobs-are-bad-for-kids/b3d7bbeb-5e9a-4335-afdd-2030cb7bc775/

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-pa-brickorna-i-rostningslokal

https://www.economist.com/big-mac-index

https://sverigesradio.se/artikel/5765015