Förut jobbade jag som charkuteri­arbetare på Fabriken i Slakthusområdet i Stockholm. Nu har min gamla arbetsplats flyttat till Jordbro, två mil bort. Fabrikerna har ersatts med tillfälliga konsert- och klubblokaler, som sedan kommer ersättas med Ikea-varuhus och dyra bostäder. 

En av de första byggnaderna att rivas var WKB, Djurgårdens restaurang i området. T åt ofta på WKB, och vi ka­ll­ade det för skolmat. Valde man att ta med istället för att äta där kunde man trycka ner mer av buffén i salladslådan, och få två luncher till priset av en. T var fotbollspelare från Etiopien och van vid att träna och äta mycket. Nu tränade han inte mycket, och fick hålla koll på hur mycket han åt för att inte bli tjock. Jag var nästan den enda vegetarianen på firman, enda gången jag kunde följa med till WKB var på torsdagar när dom hade ärtsoppa med pannkakor.

Vs familj var veganer från Sri Lanka. När hans mamma fick veta att jag inte heller äter kött lagade hon limechutney till mig som jag fick i återanvända glasburkar. På rasterna hade V alltid en cigg i ena han­den och en skinkmacka i den andra. Båda var förbjudna enligt reli­gionen, och hans familj brukade cirkulera runt parkeringen för att se till att han inte bröt mot reglerna. Bilarna på parker­ingen var trasiga gamla Volvos, som varje dag gick mellan Södertälje och Globen.

Under sommaren åt vi alltid lunch på parkeringen utanför. Det var varmt i un­derställen, som ändå var alldeles för kalla i fabrikens lokaler. Precis vid parkeringsplatsen fanns fabrikens enda fönster. Från det hade vi utsikt mot fabriken mitt emot. En gång kom ambulansen dit. En man låg hopkrupen på marken och vaggade fram och tillbaka, helt vit i ansiktet. Han hade fastnat med handen i köttkvarnen och blivit av med tre fingrar. Ingen på Fabriken köpte färs från grannen på en månad.

Det fanns matlådor som jäste i omklädningsrummen, det fanns kött som ruttnade i solen på infarten, det fanns drömmar om att göra något annat och andra drömmar om att stanna kvar.

”Det fanns matlådor som jäste i om-kläd-nings-rummen, det fanns kött som ruttnade i solen på infarten, det fanns drömmar om att göra något annat och andra drömmar om att stanna kvar.”

Vi skar bort benbitar och tjocka fett­strängar från köttbitarna med kniv. Resterna slängde vi i en låda på golvet. Där brukade V rota. Han sa att de var de godaste bitarna, bara att lägga på grillen. Han förvarade dem i en påse han hade på en krok i omklädningsrummet.

Knivarna slipade vi i ett annat rum. När de nya började fick jag lära dom slipa sina knivar, jag fick lära dom hur man håller eggen mot slipstenen för att den ska bli vass och inte rund, hur man vinklar kniven så att den inte studsar tillbaka mot en. 

As kusin jobbade på Fabriques bageri som låg bredvid Fabriken. När hans ar­bets­dag slutade började vi vår. Kusinerna möttes varje morgon och A fick bul­lar, han bjöd oss, på fikarasten i lunch­rummet. Ibland fick han en bakelse också. Den gav han till tjejer på fabriken han tyckte var söta. Ibland till mig, ibland till någon annan.

P var arbetsledare och åt på Roffes grill varje dag. Det hade han gjort sen han började jobba i Slakthusområdet efter gym­nasiet där han utbildat sig till grafiker ett yrke som inte längre fanns när han var klar med utbildningen. Det var många år sedan Ps student, och många schnitzlar med remouladsås. En gång räknade vi ut hur mycket pengar P lagt på Roffes grill genom åren och han började gråta. 

På Roffes grill fanns pokalen för fotbolls­kuppen vi arrangerade mellan fabrikerna i Slakthusområdet som mötte varandra på Enskede IP. Namnen på de vinnande fabrikerna fanns inristade i den. På grillen såldes arbetsplatstidningen om slakthusflytten, som vi som jobbade i området skrev tillsammans.

K hade egentligen ett kurdiskt namn, men fixade fejkat pass för att ta sig från Irak till Turkiet. Nu kallar alla honom K, till och med hans barn. När han kom till Turkiet som tonåring lagade han och hans vänner dolma, det var första gången dom fick möjlighet att äta på en vecka. Dom försökte göra som dom kom ihåg att deras mammor brukade göra, men glömde saltet och maten blev äcklig. Vi pratade om dolma vi åt som barn och dagen efter hade han med sig dolma med lamm till mig. K var kock innan han började på Fabriken. Jag åt, trots köttet, fast jag visste att jag skulle må illa hela dagen.

Å hade alltid gröna ärtor till maten. Dom sprätte han ut över hela golvet när han missade att spetsa dom med gaffeln. Å var tjock och röd i ansiktet, på armen hade han bajenflaggan tatuerad, med fel antal ränder. Den hade han gjort på fyllan i Thailand. Han berättade alltid samma stories om och om igen, de som hade jobbat länge hade hört repertoaren flera gånger om och suckade när han öppnade munnen. Jag var likadan, och kallades därför lilla Å. Innan slakthuset jobbade Å med att köra truck på Åhlens. Han jobbade där tills han fick guldklocka, pantsatte den och började på Fabriken.

Det fanns långa dagar, det fanns korta raster. En gång jobbade jag varje dag i en månad, inklusive helg. ”Inkallad övertid” som företaget drog till med när dom ville ha kampanj i mataffärerna. Utan hänsyn till dygnsvila eller kollektiv­avtalets gräns för max antal timmar man fick begära övertid, eller form­erna för övertid – oförutsett merarbete. Vi fick välja vilken pizza vi ville ha till lunch när vi jobbade helg, arbetsledaren antecknade i sitt block. Så mycket pizza har jag aldrig ätit i hela mitt liv. På helgen drog dom aldrig upp inbrottsskyddet på matsalens fönster, det såg ut som galler. Fackklubben tog senare striden om felaktigt använd begärd övertid och vann mot företaget.

D körde freestyle rap på rasterna, han sa att han kände Sabina Ddumba innan hon blev känd. När det var dags för fasta sa han att han skulle bli så jävla deffad. Jag var så hungrig efter varje arbetsdag, ibland köpte jag proteinbars i selecta­automaten på vägen hem och M sa att jag kommer bli tjock om jag äter såna.

I trapphuset ner från frukosten till Företagets fabrik fanns sulad snus på alla väggar. Där fanns också flera gåvokorgar som vi kallade fjäskkorgar. Där i låg det ibland lite frukt, lyxig choklad, brödpinnar i tunn kartong och prassligt papper. Det var ett företag i huset som använde trapphuset som lager för gåvokorgar. Allt som liknade godis försvann direkt. Företaget med gåvokorgarna satte upp en kamera för att se var godiset tog vägen. Varje dag J gick ner från frukosten till fabriken tog han en näve, fast han hade diabetes. 

På vägen ut från trapphuset, vid ytterdörren, fanns en skylt där någon skrivit ”Pissa gärna i buskarna istället! Så slipper vi gå i ditt piss.”

J brukade sjukskriva sig för att sälja hummer från bakluckan på sin bil vid Årsta partihallar. Alla visste att han gjorde så. En gång åkte han till fabriken på natten och larmade av. Han körde in bilen på lagrets lastplats och lassade in fläskfiléerna. Allt hamnade på övervakningskamerorna och han fick gå. 

I gången från omklädningsrummet till frukosten gick vi varje dag förbi rummen där ledningen hade möten. I ett av rummen fanns en whiteboard med olika strategier för att få företaget att växa. Där fanns ett diagram i form av en pyramid. Det var inplastat och uppsatt på tavlan med röda och vita magneter. I toppen av pyramiden var kunden, de viktigaste individerna i Företaget. I mitten var Företagets koncept. Och där längst ner fanns alla vi. 

Evelina Mohei är är medlem i redaktionskollektivet Brand. Hon är inte charkuteri­arbetare längre, utan försöker jobba som formgivare