Kommunernas budgetunderlag och rapporter kan vara tråkiga och svårlästa. Men de är samtidigt ett viktigt verktyg för att förstå varför nedskärningar sker och renoveringar uteblir. Den som vill förändra kommunalpolitiken måste lära sig förstå den.

Efter det tidiga 2000-talets toppmötesprotester var många organisationer och aktivister trötta på symboliska protester och försök att bygga koalitioner på global nivå. Pendeln svängde och många i den utomparlamentariska vänstern sökte sig istället till det lokala och handgripliga: bostadsområdet, stadsdelen och kommunen.

Även om arenan är mindre så kräver även lokal aktivism att man först skaffar sig en grundläggande förståelse av terrängen. Det är dock fortfarande så att en vänsteraktivist ofta har mer att säga om bytesbalansen mellan USA och Kina eller importsubstitution i Latinamerika än om de ekonomiska förutsättningarna i den kommun som bestämmer spelreglerna för den lokala välfärden.

Kommunen har förstås en begränsad självständighet. Dess makt är endast delegerad från staten och en stor del av uppgifterna är lagreglerade och delvis oberoende av politisk färg. Trots detta finns det stora möjligheter för aktivister att påverka och förändra den lokala politiken. Men som vi lärt oss: utan undersökning ingen rätt att tala. Här kommer därför några ledtrådar till hur man kan tänka kring kommunen man bor i, till kritiken av den (kommunal)politiska ekonomin.

Varje konkret problem som man kommer att stöta på som aktivist – exempelvis renovräkningar, byggandet av lyxiga bostadsrätter istället för hyresrätter, stora motorvägar, nedskärningar i vård eller omsorg – går att hitta som ett tjänsteutlåtande eller en ekonomisk tendens i kommunens rapporter och budgetunderlag. Ju tidigare i en sådan process man kommer in, och ju bättre man förstår vad som motiverat beslutet och vilka begränsningar och möjligheter som tjänstemännen själva ser – desto större chans har man att vinna.

Låt oss börja med att kika på skattesatsen. Den skiljer runt 6 procentenheter mellan Sveriges högst och lägst beskattade kommuner. En stor del av förklaringen är förstås att folkrikare kommuner har fler skattebetalare. Det gör att de har lättare att finansiera äldreboenden och skolor. Sådana verksamheter måste finnas också i en liten kommun om den ska fortsätta existera – och får därför betalas av långt färre människor. Till detta kommer regionskatten som ofta sammanräknas med kommunalskatten, samt det kommunala utjämningssystemet (den så kallade ”Robin Hood­skatten”) som försöker motverka vissa av skillnaderna i inkomster. Det är också lärorikt att jämföra sin kommuns skattesats med de grannkommuner med vilken ens kommun ”konkurrerar” om boende.

Utöver skatten så får en kommun in pengar genom tre huvudsakliga källor: försäljningar av mark och fastigheter, intäkter via kommunens bolag samt upplåning. Stora kommuner lånar mycket pengar eftersom skalan på investeringarna gör att det vore orimligt att finansiera alla utgifter med eget kapital.

En annan sak varje lokal aktivist genast bör göra är att leta upp sin kommuns olika budgetunderlag. Tack vare offentlighetsprincipen kan i stort sett samtliga ekonomiska överväganden i en kommun vara sökbara på nätet. Där resonerar tjänstemännen tämligen öppet om hur ekonomin ser ut, vilka investeringar som ska göras, vilka kostnader man hoppas få ned, vad man tänker sälja och så vidare. Det krävs en viss vana för att kunna läsa ut vad som egentligen menas, men inte mer än att man tillsammans med sina kamrater kan reda ut det.

Om man läser sådana ekonomiska redogörelser för kommuner i nuläget ser man en tydlig tendens att de stora investeringar som gjordes runt välfärdsstatens höjdpunkt inte underhållits som de borde och att detta utgör en tickande bomb. Vi kan ta Stockholm som exempel men detta utgör en allmän tendens med ytterst få, om några, undantag.

Problemen gäller allmännyttans bostadsbolag som har stora renoveringsbehov, kommunala simhallar som i stor utsträckning byggdes under 60- och 70-talet (PM Simanläggningar i Stockholm 2020-2030), idrottshallar, bibliotek och dylikt som har enorma investeringsbehov och där utbyggnaden inte varit i närheten av befolkningstillväxten (Verksamhetsplan 2020 för fastighetsnämnden).

Istället för att ha en kommunalskatt som möjliggör en god service och överskott till investeringar och renoveringsbehov har man under lång tid sänkt skatten varje år och istället finansierat verksamheten på andra sätt. Det har skett genom överföringar från kommunala bolag, som när man flyttar hyres- och försäljningsintäkter från ett allmännyttigt bostadsbolag till kommunkassan för användning på andra områden. Resultatet blir en sorts dubbelbeskattning av hyresgäster: förutom vanlig skatt betalar de extra via sin hyra. Kommunen kan också dra in pengar med ökade avkastningskrav på idrottsfastigheter som för att ge kortsiktiga vinster inte renoveras. Finansieringen av den kommunala verksamheten sker till stor del genom försäljning och upplåtelse av kommunal mark men även försäljning av fastigheter, bland annat hyresrätter. Den sker även, och det är extra tydligt i Stockholms fall, genom större lån. Både från kommunala bolag och utomstående långivare.

Om man läser underlagen kan man snabbt konstatera att Stockholm urholkat sina största försäljningsmöjligheter: man har helt eller delvis sålt eller avknoppat vinstdrivande verksamheter, man har ombildat nästan all ombildningsbar allmännytta och man har med katastrofala konsekvenser sålt centrumgallerior (men håller ändå på att försöka sälja de sista kvarvarande).

Den stora långsiktiga intäkten finns i försäljning av mark till bostadsbyggande. Det leder dock till problem för kommuninvånarna. Kommunen vill som ”affärsverksamhet” sälja marken så dyrt som möjligt, men bolagen som köper behöver ha vinstmarginal. Slutresultatet blir därför att man i princip bara bygger dyra bostadsrätter. Till och med när kommunala bolag bygger sker det på dyr mark. Som konsekvens blir det allt svårare för kommunmedborgarna att hitta bostad. Mark är också en ändlig resurs och kan inte långsiktigt finansiera en kommuns verksamhet.

Hur ser det då ut med möjligheterna för Stockholm att låna till nödvändiga investeringar?

Det kan vi läsa i ”Finanspolicy för kommunkoncernen Stockholms stad”.

För lån betalar man en räntekostnad. För Stockholms stad, som är en stor och i grund och botten rik kommun, så är räntekostnaden just nu relativt låg. Det beror på att Stockholm i dag har den högsta möjliga kreditvärdigheten. Men det bolag som värderar Stockholms kreditvärdighet, Standard & Poor’s, har i många år varnat för den ökande låneskulden. I de senaste två årens värderingar har Stockholms utsikter varit negativa – vilket innebär att betyget kan komma att sänkas. Om det händer kommer lånekostnaderna omedelbart öka och stadens ekonomi försämras.

Det är ingen som med säkerhet kan säga om eller när kreditbetyget ändras. Värderingarna görs årligen och det är dessa bolags affärshemlighet exakt hur det räknas ut. Men stadens framtid vilar till stor del i ett globalt finansinstituts händer. Det kan för övrigt tilläggas att även S&P, vilka svårligen kan anklagas för att vänster, återkommande påpekat att Stockholm borde höja skatten.

Stockholm stad tvingas till ständiga försäljningar av gemensam egendom för att täcka budgetunderskott. Och för många av de tillgångar som kvarstår växer renoveringsbehoven. Hur kommunen du själv bor i klarar sig återstår för dig att ta reda på. Detta är utmaningen, att lära sig behärska denna arena minst lika bra som de motståndare man ska övervinna. Det är givetvis ingen ersättning för den mobilisering, opinionsbildning och aktivism som kommer att krävas för att inta höjderna. Men man har större chans att lyckas om man först skaffar sig en bra karta.

Alex Trocchi är mångårig aktivist i den autonoma rörelsen. Han kämpar med alla till buds stående medel, till och med kommunal reformism.

Illustration: Josefin Forsberg