Den ena handen vet vad den andra gör

Delar av vänstern jublar över att vi enligt bedömare hamnat i ett “keynesianskt ögonblick”. Vad är keyenesianismen, och är den något att jubla över? Viktor Mauritz undrar var frågan om kapitalets makt tog vägen.

Kris och utveckling
Kapitalismens stora kriser har hittills alltid inneburit omställningar i hur ekonomin fungerar. Just nu har vi ett sällsynt tillfälle att se hur det sker i realtid. Men vad innebär egentligen en kapitalistisk omställning? Och hur svarar vänstern på krisen?

Till följd av de smittskyddsåtgärder som spridit sig över världen sedan mars i år, då världshälsoorganisationen WHO tillkännagav att covid-19 blivit en pandemi, genomlever vi i skrivande stund den största globala ekonomiska nedgången på närmare 100 år. En andra våg av smittoutbrott och nedstängda samhällen har börjat breda ut sig under hösten och det förblir oklart när något verksamt vaccin kommer finnas tillgängligt i stor skala. Prognoser från olika institutioner och experter ändras så gott som varje vecka.

En sak kan slås fast redan nu: det är stor skillnad mellan finanskrisen 2007-2008 och det vi ser idag. Då var det främst 11 länders finanssektorer som drabbades, medan till exempel Kina hade fortsatt stark tillväxt. Idag har samtliga OECD-ekonomier gått in i lågkonjunktur och fattigare länder väntas drabbas än hårdare. Flera globala industrier har kollapsat totalt. I Sverige har antalet öppet arbetslösa ökat med 42 procent från september 2019 till september 2020, med fortsatt ökning att vänta under hösten och vintern.

Pandemins ekonomiska konsekvenser har förstås blivit ett slagträ för kritiker av den nyliberala ekonomiska ordning som dominerat världen de senaste årtiondena. Den har gett förnyad kraft till alla som pekar på hur de avreglerade finansmarknaderna leder till allt högre skuldsättning för hushåll och företag. På problemen som orsakas av de ständiga åtstramningarna inom offentlig sektor. På hur de ekonomiska ramverken inte går ihop med de kraftfulla åtgärder som är nödvändiga för att stoppa den globala uppvärmningen. Eller på hur ojämlikheten accelererar till följd av lågräntepolitik och skattesänkningar.

Inte minst inom den svenska vänstern har pandemin givit nytt bränsle åt en tendens som funnits länge: de som föreslår massiva lånefinansierade statliga investeringar. Ett initiativ för att ”totalrenovera Sverige” har återlanserats inom vänsterpartiet efter att ha röstats ner på tidigare kongress. En nyutgiven publikation på temat från vänstersossarna i tankesmedjan Katalys har hyllats även av mer radikala vänsterröster, såsom poddaren Ola Söderholm i en krönika i Aftonbladet (2020-10-05). Syftet med förslagen är att pressa ner arbetslösheten genom att investera i välfärden och klimatet, med grund i den ekonomiska teori som kallas keynesianism efter den brittiske ekonomen John Maynard Keynes.

Men det är inte bara i vänstern som dessa förslag nu lyfts fram. Såväl den internationella storkapitalisttidningen Financial Times som FN:s kommitté för handel och utveckling har under de senaste månaderna kommit med liknande förslag. Redan innan pandemin hade även Internationella Valutafonden IMF, som länge drev den motsatta linjen, gjort uttalanden i samma riktning. Regeringar från höger till vänster har också i linje med detta under året lanserat stora investeringspaket med kraftiga underskottsbudgetar. En av 2019 års vinnare av svenska Riksbankens pseudo-nobelpris i ekonomi, Esther Duflo, utropade i mars att vi befann oss i ”ett keynesianskt ögonblick”.

Rekordårens konsensus
Under 30-talets lågkonjunktur och återuppbyggnaden efter andra världskriget blev Keynes världens mest inflytelserika ekonom. Hans modell för tillväxt och full sysselsättning blev kärnan för ett internationellt konsensus från höger till vänster fram till 1970-talet. Detta konsensus kretsade kring Marshallplanen, som innebar massiva investeringar från den amerikanska staten inte bara i det egna landet utan även i Europa, samt det så kallade Bretton Woods-avtalet som öppnade upp för friare internationell handel och ett fast internationellt system för valutahandel. I Sverige pratas det om ”rekordåren” ungefär 1950–1973, vilket också sammanfaller med ett långt socialdemokratiskt styre som präntat sig fast i det kollektiva minnet.

Keynes teori går i korta drag ut på att om den totala efterfrågan i en ekonomi ökar, till exempel genom att staten lånar stora summor för att investera i projekt som att bygga ut den offentliga sektorn eller infrastrukturen, så kommer arbetslösheten att pressas ner. Problemet med detta enligt samma teori är att det kommer att öka takten på inflationen, så det gäller att hitta en balans mellan en önskad nivå av arbetslöshet och inflation.

Med tanke på hur mycket bättre arbetarklassen fick det under efterkrigstidens högkonjunktur, och hur dessa framsteg sedan rullats tillbaka under den nyliberala perioden, är det begripligt att det på många håll finns en nostalgisk längtan efter något slags återvändande till ett förlorat paradis.

Problemet är att det innebär en upprepning av samma misstag som arbetarrörelserna gjorde då. För hur kom det sig att i stort sett vartenda land som fört keynesiansk, expansiv politik på 50- och 60-talen svängde om med kraftfulla nyliberala reformer under 70- och 80-talen?

Svaret ligger i en brist i Keynes teori som marxistiska ekonomer såsom Anwar Shaikh pekat ut. Vad den keynesianska politiken inte tog hänsyn till var hur den låga arbetslösheten påverkade företagens lönsamhet. Det som hände var att det blev dyrare att anställa, och investeringar i företag lönade sig därmed allt mindre, vilket gjorde att takten för nya kapitalistiska investeringar i produktionen minskade.

I kombination med växande problem med det internationella valutahandelssystemet uppstod under början av 70-talet en situation som inte kunde förklaras av den rådande teorin: ekonomin stagnerade och arbetslösheten ökade, men inflationen fortsatte oförändrat uppåt. Ett tidigare okänt fenomen som fick namnet ”stagflation”. Statliga investeringar kunde i det långa loppet inte kompensera för bristen på privata investeringar, kapitalismens motor som vid det här laget hackade betänkligt.

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet blev en tid präglad av intensiva sociala konflikter. Militanta arbetare och nya sociala rörelser kämpade för mindre arbete och mer demokratisk kontroll över produktionen. Men storkapitalet drev istället framgångsrikt igenom åtstramningar i välfärden, sänkta skatter, färre sociala rättigheter och avreglerade marknader.

Åt var och en hens beskärda del?
När vi nu verkar stå inför ett nytt ”keynesianskt ögonblick” är det kanske snarare skäl för eftertanke än för jubel att stora kapitalistiska institutioner som IMF eller Financial Times omfamnar detta. Det var Keynes själv som från början föreslog att IMF skulle grundas, med syftet att implementera hans teorier.

Låt oss minnas de enorma vinster som storkapitalet gjorde under rekordåren. De socialdemokrater som på 50-talet trodde på välfärdsstatens utbyggnad och snabba reallöneökningar som steg på vägen mot socialism tog fel. När tillväxten avtog blev makten över produktionen återigen en viktig fråga för arbetarna, men pamparna i deras organisationer hade då gett upp varje sådant anspråk. Då gruv- och skogsarbetare vid rekordårens slut gick ut i strejk stod facket och sosseregeringen på andra sidan.

Redan innan pandemin var världsekonomin i gungning, med sjunkande investeringstakt, minskande handel och stagnerad produktivitet och löneutveckling. I slutet av 2019 fanns flera länder vars ekonomier krympte, tillväxten minskade i alla världens regioner och en våg av upproriska rörelser svepte över världen. I den djupa lågkonjunktur som nu råder kommer storkapitalet och dess politiker att behöva kompromissa och på något sätt ställa om.

Men denna omställning ska inte misstas för ett skifte i var deras grundläggande intresse ligger, eller i vem som har makten. En omställning i hur den kapitalistiska ekonomin fungerar innebär trots allt just en förnyad kapitalistisk ekonomi, precis som under efterkrigstiden. Även om konjunkturen åter kan vända uppåt blir det som Blå Tåget sjöng vid tiden för rekordårens slut: ”Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet/ Kapitalet åt kapitalisterna och åt understödstagarna understödet/”

Vad keynesianismen inte svarar på är frågan om makten över ekonomin. Så länge kapitalet förblir privat kommer dess makt att bestå. Omställningen som behövs idag är mer grundläggande än frågan om statliga investeringar. Frågan vi måste ställa oss när ekonomin nu återigen ställs om i realtid är frågan om makten, om egendomen.

 

Viktor Mauritz ingår i redaktionskollektivet Brand

 

Ordförklaringar: 
OECD: “Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling”, en samarbetsorganisation för 37 av de rikaste länderna i världen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.