Anteckningar från karantänen

Majsa Allelin rapporterar från isoleringen i sin lägenhet, lokaler för frivilligverksamhet och tillfälliga testningsanläggningar, där krisande stat och kapital kan skönjas i sina skiftande skepnader.

1.
Företagen ber staten om hjälp, staten ber folket om hjälp. Eller snarare, i solidaritetens språkdräkt ombeds folket att hålla nere sjukvårdens arbetsbelastning. Statsministern håller tal till nationen i riks-tv, kungen likaså, med budskapet om att stanna hemma. Folket ska vara solidariska med ett ekonomiskt system som inte klarar att ta hand om det sjuka folket. I andra länder ber man inte längre, man sänder ut militären på gatorna, man övervakar befolkningens rörelsemönster med högteknologisk spårning, man skickar ut polispatruller som ska kontrollera att man har sina dokument ifyllda och godkända för att få vistas ute, man får inte gå ut fler än två och två (om man inte är med sin kärnfamilj). I april anordnade läkare i Pakistan fredliga demonstrationer för att belysa bristen på utrustning på sjukhusen. De bemöttes med AK47:or. Fram till maj hade fler personer i Nigeria dött av att bli ihjälskjutna av militär efter att ha brutit karantänen, än av själva viruset.

Ännu en gång visar sig den nyliberala styrningen vara totalt oförmögen att hantera verkliga fluktuationer. Och det blir tydligt att den är behäftad med nykonservatism i tider av kris. Staten använder sitt våldsmonopol för att med repressiva åtgärder försvara ett system med resursbrist som orsakats av decennier av åtstramningspolitik och privatiseringar. Denna akuta åtgärd får staten att framstå som handlingskraftig och som att den tar saken på allvar. Det heter ibland symbol- eller signalpolitik, mer korrekt vore att kalla det våldspolitik.

Missförstå mig rätt, av smittoskäl måste solidaritet praktiseras genom distans – just nu kan vi inte gå samman utan att gå fysiskt isär. I nedmonteringen av de kollektiva resurserna handlar solidariteten dock inte enbart om att ta ett individuellt ansvar gällande hänsynen till andra. Under den politiska motviljan att utvidga samhällsservicen förväntas vi också understödja den ekonomiska modell som visat sig inte bara vara oförmögen utan också våldsam gällande sin lösning på pandemin.

1993 hade Sverige 4 300 intensivvårdsplatser med respiratorer. 2018 var de 600 stycken. Mitt under krisen när all alcogel tog slut hos leverantörerna och frivilliga blandade ihop sina egna dunkar för att skänka sjukvården, när det rådde brist på antalet virustester vilket gjorde det omöjligt för Sverige att följa WHO:s råd om att utföra generös smittspårning; då chockhöjer företag som producerar sjukvårdsartiklar priserna. Och samtidigt delar Wallenberg ut bonus till aktieägarna medan de som erhåller försörjningsstöd i flera högerstyrda kommuner tvingas tillverka skyddsutrustning av kontorsmaterial, utan ersättning.

"Tack för att DU tar ansvar"Utsnitt av Stockholms stads rekomm­endationer

 

2.
En fladdermus låg med en orm / det kunde också vara myrkottar / äcklet för de främmande djuren övergår till tomma platser på ditt närmsta ramenställe / avslitna bussresenärer med förmodat ursprung från kina / även italien farligt / på ica och coop är pastan slut / en guldbro fraktades idag till stockholm från kina / folkmassan samlades för att beskåda

 

3.
Jobben först. Staten uppmanar folket att stanna hemma till följd av smittorisken, vilket naturligtvis leder till minskad produktion i vissa sektorer och därmed förlorad inkomst. Men istället för att kompensera de drabbade hushållens förlorade intäkter direkt, går folkets pengar via företagen som permitterar de ej samhällsviktiga yrkesgrupperna för att klara den ekonomiska kris som följer av att arbetskraften av hälsoskäl måste stanna hemma.

Så plötsligt sker ett undantag, som dessutom bryter mot de tillfälliga reseförbud som råder världen över, då möjligheten att ta in gästarbetare och säsongsarbetare återinförs. LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) har ”uppvaktat” regeringen för att det ska bli tillåtet för lågbetalda utländska arbetare att kunna plocka svenska skogsbär. Det är knappast samhällsviktigt men det sätter gästarbetarnas egna liksom andras hälsa på spel.

Samtidigt florerade uttalanden – som kunde höras från såväl politiker som kändisar – om att viruset drabbar oss alla, utan hänsyn till vår sociala ställning i samhället. Men som vi sett dödar viruset oproportionerligt de äldre och sjuka, liksom de människor som vårdar dem, som städar deras omgivning, som lagar deras mat, de människor som transporterar de som vårdar, städar och ger föda åt de äldre och sjuka.

 

4.

Sakta vecklar världen ut sig.
än så länge en sång, följt av en annan. Jag styr inte vilken, de kommer i min väg.
Ljusets lek
jag borstar mitt hår, långsamt medan jag ligger i sängen.
Vid något tillfälle kommunicerade jag med min mage. Jag knackade på min telefon, knack-knack-knack, tre hårda knack, naglarna mot telefonens glasskärm: – och magen svarade med tre små läten – knack knack – två små läten. Och så kommunicerade jag utifrån in, inifrån ut med mig själv.
En gång lyckades jag resa mig ur sängen, steg upp mot det soldränkta vardagsrummet som kallade. Mina händer kupade, armarna i en halvcirkel, mot det starka varma eftermiddagsljuset som lös i tydliga, dammklädda strålar in genom fönstret.
Att observera sina naglar växa i jämn och ostörd takt.
Att betrakta ett perfekt målat hörn.
Jag har behållit sjukhusets plastband med mitt namn och personnummer om min handled. Ännu vågar jag inte tro att det helt är över. På nåt sätt känns det mer effektivt om det skulle bli bråttom. Bråttom till katastrofen. Eller kanske är det en påminnelse om trygghet, att det nu inte behövs men finns som överflöd.
Staplar mina böcker prydligt vid min sida men orkar inte läsa nåt. Endast Fet House Mafia av Rebecca och Fiona går på repeat bortom min kontroll.

5.
Kapitalets krav på ackumulation visar under pandemin tydligt sin vårdslösa behandling av arbetarklassens arbetskraft.

Samtidigt är kapitalet beroende av mänsklig arbetskraft varför human-kapitalteorin måste intressera sig för en miniminivå av vård, och i sådana produktionsgrenar som gör arbetskraften effektivare. Men den har också individualiserats, och då syftar jag inte enbart på privata sjukförsäkringar. Den har trängt sig in i våra kroppar genom kulturell inbäddning: självhjälp, self-care, self-love, fitness-kulturen, gymkulturen, smoothiekulturen, rökförbud, drogförbud, hälsoshots, energidrycker. Att hålla befolkningen vid liv – och uppehålla de (ekonomiskt) konsumerande aktiviteter som tar tid från att bilda och organisera sig – är naturligtvis inte enbart en cynisk eller konspiratorisk åtgärd, men det är i sista instans trots allt nödvändigt för att arbetskraften ska kunna avyttra sin vitala och optimala energi i kapitalets tjänst. För många år sedan berättade ett ex till mig att de på Chalmers fick lära sig vikten av att ha raster i syfte att hålla uppe produktionen i högsta möjliga takt. Några år senare slog Apple och Google igenom med sin ”groundbreaking” arbetsmodell, med sackosäckar på kontoren, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för kreativiteten (läs innovationen).

 

6.
Vilka är de nuvarande begränsningarna i den ekonomiska politiken?
Vilka är de nuvarande begränsningarna i människans biologi?
Vilka är de nuvarande begränsningarna i teknikens utveckling?

Det kan lätt framstå som att tekniken är vår räddning – inte minst eftersom vi väntar på ett kommande vaccin. Men om det är någonting pandemin skoningslöst visar är det hur teknik, biologi och politik hänger ihop. Samtidigt måste de tre hållas isär om vi ska kunna formulera vägar som rör sig bortom kapitalismens dunkla argumentation. Och varför det aldrig verkar finnas några alternativ. Om vi överhuvudtaget kan bli sjuka är en biologisk fråga. Om vi har redskapen att framställa vaccin är en teknisk fråga. Om denna framställning är utformat så att forskare och företag tävlar om att bli först att  patentera ett vinnande vaccin är en politisk fråga. Sagt på annat sätt formas den tekniska utvecklingen, vilken villkorar vår biologiska existens, av konkurrensens lagar. För den kapitalistiska reproduktionen är det likgiltigt huruvida det är Snickers eller handsprit som säljs. För den existentiella reproduktionen är det en vital skillnad.

Selecta-automat på Bagarmossens tunnelbaneperrong

 

7.
Under ett kvällspass den 12 maj stod jag och tillverkade skyddsutrustning i mitt närsamhälle. I vårt Folkets Hus kan frivilliga komma och hjälpa till under tretimmarspass. Man anmäler sig på en lista. Vi bjöds på en kort fika, som bland annat den lokala matbutiken och kaféet har bidragit till. Inne i lokalen står olika stationer uppställda: tillskärning av plasten, hopsvetsning av plasten till förkläde, hopvikning av förklädena i enförpackningspåsar från IKEA. I bakgrunden spelas merengue och cumbia. Det är någons låtlista som går på repeat. Takterna är energigivande till en början – flera av oss dansar lite lätt medan vi utför vår syssla – men efter någon timme blir den oupphörliga rytmen nästan klaustrofobisk. Känslan inför arbetsuppgiften följer samma rörelse och tillslut kommer känningarna i ländryggen och i överarmarna. De monotona rörelserna skapar en värk i kroppen som jag är ovan vid. Jag glömmer att ta pauser. Jag gör många fel. Jag råkar bränna mig på varmluftspistolen (”du ska rikta den bort från dig”, instruerar en av de frivilliga mig), jag råkar göra hål i plasten som jag på eget initiativ svetsar ihop igen eftersom skammen att låta plasten gå till spillo är för stor – förklädet ser inte snyggt ut, stora skrynkliga veck på framsidan. Jag tänker på den vårdarbetare som kommer få den. När passet är över inser jag att jag gjorde fel (och förvisso åtgärdade) vid ungefär en tredjedel av alla förkläden under svetsningen. Bättre gick det när jag skar ut plasten, konstaterar jag.

Två månader senare berättar en granne att de flesta plastförkläden vi tillverkat på ideell basis under flera veckor gått till privata företag.

Frivilligt tillverkade skyddsförkläden redo för leverans 

 

8.
Att få sin sorg kollektivt erkänd underlättar bearbetningen. Att få ta plats med sin sorg och därmed forma omgivningens förståelse och bemötande, i syfte att skapa ett gemensamt minne, kan vara det enda sättet för att ta sig genom trauman. Men på vilket sätt erkänns förlusten av de döda i en politisk tid som avmystifierat såväl livet som döden? Som under den pågående pandemin kräver ”budget i balans” i landets kommuner? Som i sina helande verksamheter uteslutande förlitar sig på så kallade evidensbaserade metoder?

Statistiken är kanske det enda vi har för att kunna följa, förstå och forma det pågående förloppet. Som Jacquline Rose (i London Review of Books, Pointing the Finger, 7 maj 2020, s. 3) skriver är det möjligen ett cyniskt sätt att förhålla sig till livsöden, därför att räknandet per definition innebär en abstraktion: ett sätt att omvandla de döda människorna till anonyma tal. Samtidigt, menar Rose, måste vi räkna dödsfallen, därför att varje liv räknas.

I vissa länder räknar man inte, inte öppet i alla fall. Och de siffror som väl presenteras är inga som tas på allvar av befolkningen. För att vi ska kunna lita på statistiken måste det finnas ett förtroende för att de siffror som anges på nyheterna, av politiker och tjänstemän, är korrekta. Det måste alltså utspelas inom ramen för en demokrati med transparens och folklig insynsmöjlighet. Oberoende granskningar får inte korrumperas av ekonomiska eller politiska intressen. Det krävs med andra ord en stat som inte har som intresse att dölja information från sin befolkning. En mellanvariant är kanske när ledarna uppmanar folket att inte testa sig, för att hålla statistiken nere, vilket skedde i USA.

 

9.
Jag har rört mig till fönstret i vardagsrummet. Inför samma fönster som kallade med sitt ljus ligger jag och nu och bevittnar mörkrets silhuetter och läten. Utanför hör jag dem klappa,
varje kväll klockan 20, det varar i någon minut, i otakt
ibland hörs ett jubel, längre bort
denna knappt kollektiva handling
En kväll samlades korparna bland de böjda tallkronorna
I skymnings mörker stannade de till
utbytte några fraser för att sedan flyga vidare, jag
lyckades undan deras letande blickar
Och ute lyser nästan alla fönster, aldrig har det varit så mörkt och ljust på samma gång utanför, schackrutor i blått och gult
så mycket liv trots att tiden står still, intrycken kommer alltid vara nästan för många oavsett då livet tränger sig på, livet fortsätt träng på

 

10.
På radion håller regeringen presskonferens. Arbetslösheten är nu lika hög som under 1990-talskrisen. Tillväxtfallet är detsamma som under ekonomiska krisen 2008–2009. Som åtgärd ska staten skjuta till 350 miljarder extra, 50 procent ska gå till aktiva åtgärder, 50 procent bara för att hålla igång situationen ”som den är”. Statsskulden kommer öka med 49 procent, vilket ändå ligger under EU:s rekommendation som ligger på 60%. För Sveriges del innebär det 200 miljarder mindre i besparingar. Kommunerna kommer få 32 miljarder under 2020, varav 12 kommer att bli permanenta.

Regeringen berättar att inhemska företag ställt om sin produktion. Tillgången på råmaterial till relevanta företag har säkrats genom att man ”finkammat” marknaden efter leverantörer. HM har producerat en miljon långärmade skyddsrockar. Scania tillverkar skyddsutrustning och alkohol. Plötsligt har vi fått en planekonomi.

Snart därefter skriver DN:s ledarsida (12 juni) att ”Pandemin visar att sjukvården behöver vara statlig”. De hänvisar till Göran Perssons försök att slopa landstingen 2005. De sneglar på Norge. Hävdar att staten har en överblickbarhet som är av stort värde, och: ”Ytterligare en fördel med att flytta vårdbesluten är att vägval i större utsträckning än i dag sannolikt kommer att baseras på medicinska argument snarare än politiska”. Så kan vi nå en likvärdighet i landet, står det. Plötsligt kan inte ens liberala debattörer blunda för just-in-time produktionens instabilitet. Plötsligt efterfrågas staten, inte bara som kontrollapparat utan också som samordnare och resursinstans.

 

11.
Redan utanför entrén är marken markerad med klistermärken som visar var man ska stå, i syfte att hålla avstånd i kön. Dessa klistermärken respekteras, till skillnad från de som finns i matbutikerna. Kön rör stadigt på sig. Vi får visa våra id-kort och hyfsat snabbt blir det min tur att gå vidare från registreringen till nästa kö inför provtagningen.

Inne i kongresshallen står 30 bås uppställda längs med väggarna.

”Imponerande anläggning dom ordnat!”, säger mannen framför mig efter att han tittat sig omkring och ett par sekunder efter att jag själv slagits av den enorma samordningen.

”Det går visst att samordna samhällets resurser om man vill”, svarar jag med ett instämmande leende.

”Det påminner om tiden man var i flottan. Annat var det förr. Staten hade till och med hamburgarställe!”, fortsätter han. ”Clock hette det!”.

Jag häpnas över informationen och hinner ställa en eller två följdfrågor om Clock innan det blir vår tur och vi måste gå till våra respektive bås. Han till nummer 16, jag till 30. Lycka till säger vi och skiljs åt.

I bås nummer 30 sitter en ung man och förbereder sprutan. Vi är jämngamla och jag undrar över hans yrke. Han säger att han är läkarstuderande, att de som arbetar här antingen är undersköterskor, sjuksköterskor eller läkarstudenter. De tar omkring 100 blodprov per dag, tillsammans blir det runt 3000 prov om dagen. ”Vad jobbar du själv med?” frågar han medan han sticker med nålen. ”Jag är också doktor”, skojar jag, ”fast i socialt arbete”, men han verkar för koncentrerad för att reagera på det jag säger. Ungefär en minut senare tackar jag för mig och önskar honom en fortsatt trevlig dag.

Väl ute ur byggnaden tar jag snabbt fram min telefon och googlar Clock. Och mycket riktigt, mellan åren 1976 och 1999 fanns den från början statliga hamburgerrestaurangen. Ett amerikanskt företag hade köpt andelar hos Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag (SARA) för att öppna en konkurrerande verksamhet till McDonalds. Sedan avvecklingen har tre olika privata företag hunnit köpa upp varumärket, med nostalgin över keynesianismen som försäljningsknep.

 

Text: Majsa Allelin är doktor i socialt arbete och gästredaktör för detta nummer.

2 kommentarer på “Anteckningar från karantänen

  1. ”Tankar från karantänen”, tack för den, satt bra!
    Tack vare den har jag nu betalat 200:- till Kulturföreningen Brand.
    Mkh Edvard Östling
    Önskar Er ett riktigt bra 2021.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.