Högerns Jimmie-moments

Kan man uppskatta rädsla? Ja, för politiska syften går det utmärkt. Under 2019 fick den förmågan ett uttryck i en egen krönikegenre, där borgerliga opinionsbildare berättade om sitt ”Jimmie-moment”.

Otrygghet är det begrepp som idag befinner sig högst upp på den politiska dagordningen i Sverige. Vikten av straffskärpningar och införandet av drakoniska övervakningsinsatser debatteras dagligen i media och samtidigt ökar känslan av otrygghet och oro i befolkningen enligt BRÅ:s Nationella trygghetsutredning, som presenterades tidigare under hösten. I en mindre undersökning av stockholmarnas inställning till tiggeriförbud som publicerades i DN i oktober framkommer dock betydande skillnader i upplevd otrygghet bland höger- respektive vänstersympatisörer. Hela 60 procent av de tillfrågade SD-sympatisörerna kände sig otrygga. Bland de som sympatiserade med Moderaterna respektive Kristdemokraterna var motsvarande siffra 28 procent, att jämföra med 6 procent bland tillfrågade S- och Vänsterpartisympatisörer. I högerns tidskrifter går det att få en inblick i rädslans föreställningsvärld. I krönikor och ledartexter är otryggheten ett återkommande tema, knutet till specifika platser och personer. Det rör sig framförallt om förorten, vars torg sägs vara befolkade av sysslolösa män och drogpåverkade ungdomar, där matvarubutikerna har konstiga skyltar och säljer halalkött. Texterna är ofta helt anekdotiska och beskriver händelser av olika dignitet, allt ifrån att få vänta på akuten till att behöva leta efter makaroner i en butik tas som intäkt för samhällets förfall. Läkaren Kajsa Dovstads uppmärksammade krönika ”Har du haft ett Jimmie moment?” som publicerades i Göteborgs-posten i somras är stilbildande i genren (GP 15 juni 2019).

”Jimmie moment” är Dovstads beteckning för ögonblicket då bägaren rinner över och man bestämmer sig för att rösta på Sverigedemokraterna i nästa val. Själv drabbas hon av Jimmie en sen kväll i Gävle, då hon i vanmakt letar efter middagsmat i en kvällsöppen matvarubutik i ett miljonprogramsområde. Här finns inlagda grönsaker, konstiga djur i frysdisken och ”enorma förpackningar med linser” men inget Dovstad kan känna igen som ätbart. Sverige känns inte längre svenskt och hon drabbas av en plötslig oro över invandringens inverkan på samhällssystemets hållbarhet. Detta kan låta löjeväckande och visst påminner texten om Björn Söders snart tjugo år gamla utskrattade blogginlägg om sillamackan, en tårfylld betraktelse över det skrala utbudet av svensk husmanskost på Malmöfestivalen. Dovstads ton är dock mer sofistikerad och resonerande och tidsandan en annan. Krönikan plockades snabbt upp av högerns opinionsbildare och begreppet ”Jimmie moment” fick spridning.

En besläktad men skickligare uppbyggd text publicerades i tidskriften Kvartal under september. I ”Därför flyttar jag från min älskade Stockholmsförort” berättar trebarnsmamman Susanna Mannelin om den kvava augustiförmiddag då hon fick nog och bestämde sig för att lämna Stockholm. Stämningen i texten påminner om Albert Camus klassiker Främlingen: det är stekhett ute och Mannelin känner sig, precis som Främlingens Meursault, utstirrad av vagt hotfulla, utländska män (”araberna” hos Camus). På ytan händer inte så mycket: Mannelin rör sig med sitt barn i vagnen genom centrum i en icke-namngiven förort. ”Sysslolösa unga män” betraktar henne ”intensivt och ogenerat” och hon blir även tilltalad av någon. Obehagskänslan når sin kulmen när en ung person som ter sig drogpåverkad kör in med sin moppe på lekplatsen där Mannelin gungar sitt barn. Mannen är verbalt hotfull men drar sig tillbaka när Mannelin konfronterar honom. På kvällen bryter hon ihop och förklarar för sin make att hon vill lämna staden och flytta någonstans där ”det [inte] finns några sysslolösa unga män i huvtröjor”. Textens dramatiska ton har svårt att leva upp till det händelseförlopp som skildras: incidenten på lekplatsen låter verkligen obehaglig men hotet från männen i centrum är redan innan dess ett etablerat faktum.

Nyckeln till att förstå Mannelins rädsla är de ’arkitektoniska och demografiska’ förändringar hon beskriver: hennes älskade förort har ’förändrats till oigenkännlighet’.” ”Demografisk förändring” har blivit en vanlig omskrivning för ”invandrarna finns överallt och svenskarna är tillbakaträngda”, se Ivar Arpis många texter på temat. Detta plockas också snabbt upp av Malcom Kyeyune som i sin krönika ”Medelklassen har ingenstans att fly” kommenterar Mannelins text (GP 28 september 2019). För Kyeyune blir Mannelins berättelse ett exempel på ”en hårdnande verklighet, demografiska förändringar och ökade kulturella och etniska konflikter i [vanliga svenskars] närområden framöver”. Den stundande bostadskrisen, menar Kyeyune, som på ytan verkar bemöda sig om att omsätta det anekdotiska i någon slags analys, kommer att driva ut medelklassen från innerstaden till förorten, eller som han skriver, ”ghettot” där det är billigare att bo. Detta kommer i sin tur på högst oklara grunder resultera i något slags raskrig. Om de som i själva verket riskerar att drivas bort från förorten, de pensionärer och låginkomsttagare som inte klarar hyreshöjningarna som följer på ytskiktsrenoveringar i miljonprogrammets hyresbestånd, sägs såklart inte ett ord.

För Kyeyune finns bara en relevant konflikt och det är den han försöker suggerera fram mellan svenskar och invandrare. I en lång och faktiskt fruktansvärd artikel publicerad våren 2018 i Kvartal söker han den springande punkten i den konflikten (Kvartal 30 maj 2018). Via gruppvåldtäkter, grooming, stök på bibliotek och stenkastning mot blåljuspersonal arbetar sig Kyeyune fram till Nietzsches ressentimentsbegrepp, som han menar fångar problemets kärna. Invandrare känner ressentiment mot svenskar till följd av samhällets ”etniska, religiösa eller allvarliga sociala klyvningar”. Att dessa klyvningar uppstått i Sverige är ett tecken på att vi lever i ett ”sjukt” samhälle där motsättningarna kommer att eskalera i framtiden. Svenskar och invandrare kommer att gruppvåldta varandras kvinnor och sticka ned varandras mammor när hela samhället dras in i en våldsspiral utan slut (här jämför Kyeyune med Vietnam- och Balkankrigen). Det är lätt att avfärda det här som den värsta sortens kvasifilosofiska, alarmistiska fascistdravel, men Kyeyune och hans skribentkollegor har medvind och deras tankegångar präglar hela samhällsdebatten.

Ett annat och inte lika explicit rasistiskt tema i dessa texter är att det svenska samhällskontraktet mellan stat och medborgare är hotat eller på väg att sägas upp. Alice Teodorescu beskriver i krönikan ”Ett högskatteland som tar sina invånare för givet” (GP 10 juli 2019) hur hon får vänta i fyra timmar på akuten med sin magsjuke son utan att få träffa en läkare, då det inträffat flera skjutningar samtidigt i Stockholm. ”Är det nya normala […] att sjuka barn snällt ska få vänta när de gängkriminella tas om hand av sjukvården?” frågar hon sig retoriskt. Att kräva att man ska prioritera en magsjuka hos ett välnärt barn framför en skottskada är förstås hisnande, eller är det den som är minst kriminellt belastad som ska gå först? Några veckor tidigare har Teodorescu dessutom blivit bestulen på sin telefon och polisen verkar inte prioritera ärendet. Håller samhällsväven på att lösas upp alldeles? Här finns högerns klassiska käpphäst om att Sverige är ett högskatteland som inte förmår leverera service till sina medborgare, ett mantra som verkar kunna upprepas i alla tider och under alla omständigheter, även nu då januariavtalets skattesänkningar kommer att resultera i en enorm omfördelning av resurser från det allmänna till (vissa av) de enskilda. Detta kommer förstås leda till ytterligare underfinansiering av välfärden med en överhängande risk att fler upplever att samhällskontraktet fallerar när kvaliteten i vård och skola försämras.

Hur sticker vi då bäst hål på högerns otrygghetsbubbla? Det är ganska enkelt att syna och skratta åt exemplen på systemkollaps som presenteras i Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Kvartal, men det vore ett misstag att avfärda de rädda i befolkningen. Vänstern är av naturliga skäl sämre än högern på att kanalisera människors oro och misstänksamhet och frågan är om vi ens bör sträva efter att lära oss det? Våra förklaringsmodeller är ju i princip korrekta: ökande klassklyftor och massiv skattesänkningspolitik slår mot människor och ökar illabefinnandet i befolkningen. Att föra ut de förklaringarna på sätt som framstår som meningsfulla är den stora utmaningen.

Shabane Barot är läkare och skribent.

Text: Shabane Barot
Illustration: Nasra Salim 

3 kommentarer på “Högerns Jimmie-moments

  1. Om du stannat vid och utvecklat sista stycket så hade din text haft relevans. Avsaknaden av alternativa modeller och argument är orsaken till det du beskriver. Det kommer inte att räcka med att kräva höjda skatter. Folk utgår från det de möter i vardagen. Inte vad diverse debattörer skriver.

  2. Gordon, problemet är att det folk ”möter i vardagen” inte är entydigt utan tolkas beroende av ideologi precis på det sätt Shabane beskriver. Den som rör sig i t.ex. Bredäng vet att de allra flesta upplever det som en plats lika trygg som, låt oss säga Djursholm, men vissa lika fullt och på allvar menar att det är en ”no-go-zon”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.